Folk brukar säga att det är lite äckligt att jag dregglar över Logan. "Han är bara 17 år!" brukar de säga. Det är han inte alls, säger jag då. Han är faktiskt äldre än vad jag är. Skådisen alltså. Logan, rollfiguren, är ju faktiskt typ 17-18 år.
Men i alla fall då. Om man är väldigt förälskad i det här:
Ja, då kan man ju gilla honom som vuxen också:
Nej, nu är ju inte Will Gardner Logan Echolls efter namnbyte och utseendebyte. Men de är liksom lite lika. Sådär småtruliga och lite dryga och inte alltid på rätt sida av lagen. Men ändå jäkligt fina.
Ungefär så.
(Och ja, uppenbarligen ägnar jag mina kvällar åt att fantisera om män i tv-serier. Släpp det.)
Jag gick lite i affärer idag. Jag lämnade inte Majken hemma, hon var med, men hon kan ju inte gå. Så jag säger att jag gick lite i affärer idag.
Vet ni att det finns gratulationsstenar? Deras slogan var typ "skrivet i sten... försvinner aldrig". Jag tog kort på dem, men min kamera vägrade att spara bilderna. Jag tror att det var någon slags tyst protest mot hur fula de var, för de var verkligen makalöst fula. Det var typ en rektangel i sten, med plats för två värmeljus högst upp. Sedan var det "uthugget" lite dekorationer av typen blommor och hjärtan, och så ett budskap av typen "om mammor vore blommor skulle jag plocka dig", eller "vissa vänner är bättre än andra, du är en sådan vän". Mest mysko var: "Grattis på födelsedagen". När använder man den? Tar man fram den på sin födelsedag och tittar på den och känner sig grattad? Eller har man den framme varje dag, och tänker på den där födelsedagen då ens kompis kom över med en bit sten istället för ett kort?
Jag kan känna att jag kanske inte tillhör målgruppen, men vem katten gör det då? Vem skulle bli glad över en bit ful sten med en plattityd och lite hjärtan på? Och så plats för två värmeljus.
Nu kommer jag inte på hur jag ska göra en snygg övergång här, för jag har ingen fantasi. Men jag ska fortsätta skriva om folk utan tanke bakom sina produkter, det kanske är en bra övergång? Aja.
Har ni sett hur många olika slags tidningar det finns i affärerna idag? Typ 1000. Jag stod och funderade på var gränsen går för vad man kan göra en tidning om, när jag såg den här:
Lite ungefär där känner jag att gränsen går. När en affär har en egen tidning. Då.
Sedan undrade jag vad det var för historielösa muppar som gjort den här tidningen:
Jeanne d'Arc Living?! "Livsstil i Särklass"?!
För det första: hur huslig var Jeanne d'Arc? Mellan sina strider så... patinerade hon möbler? Gjorde hon decoupage på lerkrukor? Vad är det för artiklar? "Så integrerar du din rustning med dina zinkljusstakar"?
Jag fattar grejen med att ha ett franskt namn, för det låter ju fint. Men var Jeanne d'Arc verkligen det bästa valet? Marie Antoinette känns väl bättre i såna fall?
För det andra: "i Särklass"?! Vadan behovet av stor bokstav? Och - är de medvetna om att "särklass" på många skolor var/är ett begrepp för de barn som går i särskola på skolan? Jag kan ha fel, men jag tror inte att det var det de åsyftade.
Men herregud! Ordval och koll på vem man namnger tidningen efter? Överskattat. Den är ju reklamfri!
Sen åkte jag hem och ställde upp min nyinköpta och fina bebisuggla bredvid den gamla finugglan som redan ståtade ovanpå morfars gamla radio.
Och så dolde jag den slitna fåtöljen med en filt. Vårt hem består av Ikeamöbler som jag försöker piffa upp med detaljer från Lagerhaus. Vi är som en vandrande reklampelare för stereotypa lågpriskedjehem. Men vad katten. Ugglor är fint!
Jag nattade Majken. Eller, jag eftermiddagssömnade Majken. Ni fattar.
Så kom jag ut i vardagsrummet och där hade ungarna tänt ljus och gjort två myskojor och nu är de spionagenter som uppfinner. Eller rättare sagt, just precis NU sitter Emmy bredvid mig och skrattar åt att hon ser min tutte. Nåja.
Såna här stunder verkligen vältrar jag mig i känslan av att vara lyckligt lottad. Jag har verkligen allt jag kan önska mig. Det är lite skrämmande att ha det så bra man kan ha det, att befinna sig på toppen. Men det är väldigt fint här uppe också.
Redan innan frukost hann jag skrika på barnen, komma för sent med Noa till skolan, plocka upp små glasbitar ur mattan och sticka mig på en av de små glasbitarna. Inte för att vi brukar hälla glas i mattan, men eftersom det är en sån dag som det är idag råkade Majken välta ner ett glas. Som självklart gick sönder.
Och då säger ju hurtiga och positiva människor såhär: att om det börjar så dåligt så kan det bara bli bättre. Ja men det låter väl bra? Men nej.
För sedan när jag (äntligen!) skulle sätta mig och börja översätta de första kapitlena i boken jag just nu ska översätta, då fungerar inte arbetsdatorns tangentbord. Den här datorn, den bärbara, har uppenbarligen ett fungerande tangentbord. Men har jag word på den här datorn tror ni? Nej, det har jag så klart inte.
Jag är sur och arg och gnällig just nu. För det är så svårt att ställa om. Ja, jag kan ringa runt lite istället. Men om man har ställt in sig på en sak är det inte bara att ställa om. Inte för mig i alla fall.
Dessutom är det kallt och jävligt och jag eldar som en galning men det blir ändå inte varmt.
Ser ni hur arg och bitter jag ser ut? Notera rynkorna kring den ihopknipna munnen. Sur!
Jag vill ha godis.
Ja, det är fint med frost, men det är väl också allt. Vi har knappt någon snö här, så det är ju inte ett vackert vinterland ändå. Och jag vill inte ha vinter längre. Jag vill ha vår. Och försommar. Åh, försommar!
Det bästa med att ha trädgård är att kunna drömma och planera. Jag planerar mer än jag planterar. Jag drömmer och tänker och funderar, men sen när sommaren väl är här är vi för upptagna med att bada för att orka rensa ogräs. Vår vackraste trädgård är den som existerar i mitt huvud nu innan våren börjar. Men må så vara. Jag gillar det ändå.
Just nu drömmer jag om att låta vårt fula och slitna (och trasiga) växthus bli överväxt av vackra klätterväxter. Så att det blir sådär romantiskt och bohemiskt som man kan se ibland, ni vet? Vi har redan planterat en klätterros utanför, som ska slingra upp över växthuset och upp i det döda trädet bakom. Om gud vill och sådär. Så nu tänker jag att någon vacker klätterväxt som tar sig upp genom de trasiga takrutorna, vore inte det himla fint?
Och kanske hinner vi i år faktiskt göra den där kojan vi har lovat ungarna i två år nu. Och kanske får vi till en vacker rabatt framför trädäcket. Och har vi inte råd med någon slags pool i alla fall?
Som sagt. Vår trädgård är aldrig så vacker som den är just nu. I mitt huvud.
Måndag: Laxburgare med aioli och rödlök
Tisdag: Kyckling Garam Masala (för det blev aldrig av att vi åt det i veckan som gick).
Onsdag: Spagetti med linssås.
Torsdag: Tomatsoppa med ris och fetaost.
Fredag: Tacos
Lördag: Kycklingfilé fylld med pepparost, pommes frites och sås till.
Söndag: Lasagne med squash istället för pasta.
Jag älskar middagar men hatar luncher. Lunch är typ djävulens påfund tror jag, näst efter strumpbyxor som hasar ner i grenen då. Nu när jag är hemma med Majken/jobbar hemifrån är det ännu svårare med luncher. Eller rättare sagt, det VAR svårare med luncher. Nu har jag insett att jag gillar inte lunch, så jag skiter i det. I alla fall i lagad sådan. Istället äter jag två tunnbrödsmackor med salami (för att tunnbrödsmackor är typ det godaste någonsin) och är nöjd med det.
Lite måste man göra det enkelt för sig. Det är svårt nog att komma på god mat en gång om dagen.
Kom hem från Capoeiran ikväll och skulle visa maken en dubbelsnurrspark. Det heter det självklart inte, men det är liksom det man gör. Man sparkar med båda benen (dock inte på samma gång) och snurrar ett helt varv. (Självklart höll jag på att ramla, för när man ska visa upp något går det ju alltid dåligt. Men ändå.)
Om någon för ett halvår sedan hade sagt till mig att jag skulle älska att åka till en gympasal och svettas och sparka och springa och huka varje söndagskväll så hade jag skakat på huvudet och tyckt att de var galna.
Men här är jag. Varje söndag åker vi in till stan, med Veronica Maggio i bilens högtalare, och så sparkar vi och duckar, hukar och springer i en lånad gympasal. Och älskar det.
Ja men ni vet, jag brukar ju säga att de flesta är idioter. Och kanske det beror på att jag hänger mycket på Familjeliv, och läser tidningarna för ofta. Men ändå. Jag tycker nog att de flesta är idioter ändå. Sorgligt nog.
Men läsarna av den här bloggen är så förbannat vettiga. I alla fall de som kommenterar. Diskussionen som har pågått i kommentarsfältet ett par inlägg ner är bevis för det. Och jag är så sjukt glad över att få umgås med några av de skarpaste hjärnorna en hel helg om några veckor.
Så tack för att ni här inne ger mig hopp om mänskligheten. Tack för att ni har svar på tal och något innanför pannbenet. Tack för att ni är roliga och har koll på tv-serier och skäller på mig när jag skriver fel. Tack för att ni läser, helt enkelt.
Jag slipper nästan helt och hållet idiotiska kommentarer. Med tanke på vad jag skriver om, och hur jag gör det, är det rätt otroligt. Många av er kanske tycker att jag är dum i huvudet, men i såna fall säger ni det inte. Tack för det också.
Det BLEV idyll! Fick ungefär 50 kommentarer om vilken fin vagn jag har, och nästan lika många om hur söta och härliga ungar jag har. Jag bara nickade och tog emot, för att spara inom mig tills nästa gång de bråkar inne på Ica.
De köpte varsin ballong, som ni ser på bilden. När vi kom hem var ungefär hälften av heliumet borta från Emmys ballong, och hon tittade lite på den och sa lågmält: Jag skulle nog inte ha valt hajen. Mitt hjärta brast.
Jag klarar verkligen inte av besvikelse. Jag klarar inte av det alls. Inte ens när det gäller saker som man logiskt sett vet kommer hända, inte på något sätt. När mina ungar är besvikna kan jag inte låta bli att försöka ändra världen åt dem. Jag vill vända och köra tillbaka till stan och köpa en ny ballong. Jag vill ta ner månen, jag vill få alla att älska dem, jag vill göra så att de aldrig någonsin igen behöver bli besvikna.
Alla andra känslor är jag okej med. Men besvikelse är min absolut största akilleshäl. Fy fan.
Så fort Majken vaknar ska jag ta mina barn och vad som tidigare var innehållet i deras sparbössor, och åka upp på marknaden på stan. I tanken så kommer vi strosa runt och titta på saker, köpa en ballong eller två och till slut handla marknadsgodis under mys och prat.
I verkligheten så kommer pengarna vara slut efter fem minuter, och sedan kommer de vilja åka upp hela barnbidraget i små skrangliga karuseller medan jag står bredvid och fryser.
Men ni vet ju vad de säger? Det är tanken som räknas!
Så kräks jag på de senaste dagarnas (twitter)debatt om vem som är en bra feminist. En god feminist. Vem som ska få kallas feminist. Särskilt, verkligen särskilt, när det kommer från människor som föraktar det som gav kvinnorna möjlighet att komma ifrån hemmen och skaffa sig en egen försörjning.
Det kanske gör mig till en likadan person förresten? En som delar in i dåliga och bra feminister? Jag hoppas inte det, för jag tycker att man kan vara feminist på det sätt man vill, så länge man har jämställdhet som mål. Sen kan man vara komplett jävla dum i huvudet som feminist också, så klart, och i mina ögon är man det om man kastar skit på förskolan; en av de viktigaste sakerna vi har som borgar för kvinnors självständighet.
Men herregud, vad är väl ändå egna pengar och möjlighet att lämna "familjeförsörjaren" ifall han spöar på en? Dagis. Bara larv.
Hon är så himla omtänksam min unge. Och jag menar det alltså, ingen ironi här! I morse lekte hon ensam i sin säng så att jag kunde ligga och dra mig i min. Också ensam. Just saying.
Sedan gick vi upp, och hon påbörjade sin dagliga rutin "krypa omkring som en vettvilling i storasyskonens rum och leka med deras leksaker utan att de säger nej". Så att jag kunde få sitta vid datorn och äta frukost i lugn och ro. Uppskattat!
Nu sitter hon på golvet och försöker trä på huvudet ett par av Emmys trosor som råkar ligga där efter kaoset i morse när vi försov oss.
Och det är ju också snällt av Majken, för jag vet inte riktigt var hennes mössa är och vi ska snart åka in till stan.
Alla är inte tv-älskare, jag vet. Det är rätt stört och konstigt, men hey - alla får ju ha sina preferenser! Men om man nu är som jag och älskar tv-serier så finns det en mycket rolig enkät att svara på. Så det tänker jag göra. (Den är snodd från Älskade Dumburk.)
Om ni är såna märkliga människor som inte gillar tv-serier får ni väl hoppa över det här inlägget då. Er andra förväntar jag mig diskussion och input ifrån. Okej? Okej!
1. En serie som inte borde lagts ner?
Veronica Mars. Alla kategorier. Det kanske är mer fint och indie att säga Firefly, men jag bryr mig inte. Veronica Mars, helt klart!
2. En serie du önskar att fler tittade på?
Sons of Anarchy, för jag behöver få diskutera vad som händer i den lite oftare. Eller möjligtvis The Office (US), bara för att det är en av världens bästa serier och det finns så många referenspunkter i den som jag vill kunna dela med andra.
3. Favoriten bland de nya serierna för säsongen?
New Girl! Quirky, roligt och smart. Homeland var väl helt okej, men New Girl är bättre. Förra säsongen (dvs för ett år sedan) var det Downton Abbey. Makalöst bra!
4. Din favoritserie nånsin?
Kalla Fötter (Cold Feet). Jag älskar Veronica Mars (duh!) och har sett alla avsnitt av SATC flera gånger, och är besatt av the Office, men Kalla Fötter var nog min första och största riktiga förälskelse. Jag nästan grät när jag fick dvd-boxen i julklapp för några år sedan.
5. En serie som du hatar?
Prison Break! Nu har det ju självklartklart funnits sämre serier än så (typ alla med en ful man och snygg fru som hamnar i "roliga" situationer pga mannens idioti), men den fick så orimligt mycket uppmärksamhet. Huvudrollsinnehavaren var INTE snygg och hur länge kan man egentligen mjölka "en snubbe rymmer från fängelset"? Alldeles för länge, helt klart! Family Guy är också en hatserie. Jag klarar inte av efterblivna, elaka, tjocka män som ska vara "roliga".
6. Ett favoritavsnitt av en favoritserie?
Oj vad svårt. Eftersom jag är en sucker för musikaler måste jag ju erkänna att jag rågillar Once More With Feeling ur Buffy. Det är väl ett avsnitt som jag verkligen minns sådär, för annars handlar det oftare om scener eller hela serier/säsonger.
7. Sämsta avsnitt av en favoritserie?
Nu blir det Buffy igen. Men sista avsnittet? Så kasst och pinsamt. Den serien förtjänade en bättre avslutning.
8. En serie alla borde se?
Buffy, för att man ska förstå vad den serien har gjort för många nutida serier.
9. Bästa scenen nånsin?
Okej, ni vet ju att jag är besatt av Logan. Men det finns så många scener med honom och Veronica som verkligen träffar på pricken när det gäller ångestfylld och allvarstyngd tonårskärlek. Så jag säger "our love is epic... you know?"-scenen. Alltså den här:
För jag tänker som så att bästa scenen någonsin inte behöver handla om vad som är bäst kvalitetsmässigt, eller sorgligast eller finast. Utan kanske bara om vad man har youtubat flest gånger sedan man såg det. För på något sätt måste man ju avgränsa sig, och då väljer jag att göra det med youtubekriteriet. Gott så.
Andra scener jag minns tydligt är många från Jim och Pams förhållande i the Office. Det är bara att söka på youtube, nästan alla där är favoritscener.
Men jo! Om jag ska vara ärlig så är grodscenen i Ally McBeal en favorit också. Eller, det VAR en favorit. Ni vet, när John Cages groda hoppar omkring på toaletten och till sist blir inslängd i en vägg? Jag skrattade så jag grät åt det.
10. En serie du inte trodde du skulle gilla men visade dig älska?
Sons of Anarchy. Hur kul kan en serie om ett kriminellt motorcykelgäng vara? Eh, alldeles underbar, visade det sig. Buffy var jag väldigt skeptisk till i början också, men det gick snabbt över. Vilken tur!
11. En serie som gjorde dig besviken?
Dexter! Jag gillade spänningen i början, men klarade helt enkelt inte av säsong 2 och slutade titta när vi kom till säsong 3. Det blev för mycket jävla tjafs med "jag har inga känslor", när han helt uppenbart hade det. Jag klarade heller inte av det där genetiska tjafset: att hans problem skulle ligga i generna. Folk som fortsatte att se på serien säger att allt det ändrade sig framöver, men jag har ändå tröttnat.
12. Ett avsnitt du sett mer än fem gånger?
Alla i SATC, Vänner och Kalla Fötter? Ja, vi säger så helt enkelt.
13. Favoritserie från barndomen?
He he. Bevvan. Så klart!
14. Manlig favoritkaraktär?
Nu tror ni att jag ska säga Logan va? Tji fick ni! Jim Halpert faktiskt. Alltså, jag vet att jag framstår som ytlig och platt och långt ifrån uppskattande av de fina kvaliteerna i livet, men jag bryr mig inte. Jim är rolig, charmig, snäll, romantisk och snygg. That's all I need!
15. Kvinnlig favoritkaraktär?
Pam Halpert. Om man säger såhär då: om jag finge gifta mig med Jim och Pam så skulle jag göra det. Bara sådär. Älskar dem. Jag är inte djupare än så.
16. Guilty pleasure-serier?
Americas Next Top Model! Jag dör av pinsamhet när Tyra blir knäppare och och knäppare (med mer storhetsvansinne) för varje säsong. Jag tycker att det är trist och tråkigt att vinnarna är riggade. Men det är ändå makalöst kul att se tjejernas väg mot att bli en modell. Varje säsong!
17. Favoritminiserie?
Räknas Sherlock? Det har ju varit två säsonger, men ändå bara tre avsnitt på varje säsong? I såna fall säger jag Sherlock. Annars gillade jag Married, Single, Other som gick 2011 i Svt. I övrigt kommer jag inte ihåg så många miniserier, så jag har säkert missat någon.
18. Favoritserie som började tidigare än 2000?
Tja, Kalla Fötter blir det väl här också. Annars så var Ally McBeal länge en stor favorit.
19. Bästa cast?
The Office. Den blandningen, dessa komiska genier. Så bra!
20. Favoritkyss?
Åh. ÅH! Så svårt!
Men alltså. Ni vet. Det går ju inte att komma ifrån.
Eller möjligtvis Pam och Jims första kyss. Eller kanske när Rachel och Adam blev ihop igen. Eller kanske...
21. Favoritpar?
Ha ha ha. Det här blir ju larvigt. Jim&Pam, Pam&Jim, PJ, P&J. Tja, typ så.
Jag älskar förvisso Mary och Matthew i Downton Abbey också. Och så självklart Veronica och Logan. Och så hoppades jag alltid att Carter och Abby skulle bli ihop igen. Men det finns inget par som är så perfekta ihop som Pam och Jim.
22. Favoritserieavslutning?
Åh. Eh? Vet inte? Jag vill ju inte att serier ska ta slut, någonsin. Och när de gör det så blir jag irriterad och tycker att det var ett dåligt slut. Bara för att. Eller så gråter jag massor och snörvlar, men glömmer slutet rätt fort.
När Sex and the citys sista avsnitt sändes satt jag, mamma och min syster och drack cosmopolitan och tittade. Vi hade skippat vår ridlektion bara för att kunna göra en liten ceremoni av det hela. Så jag minns tillfället, men själva avsnittet var inte särskilt bra. Kalla Fötters slut var vedervärdigt, med Rachels död och allt.
Helt ärligt så har jag nog glömt bort alldeles för mycket. Någon får gärna påminna mig om ni kommer på något riktigt bra slut som jag verkligen borde minnas.
23. Mest irriterande karaktär?
Agent Stahl i Sons of Anarchy. Aldrig har jag önskat livet ur någon så mycket.
24. Bästa citat?
Nej men, det här är ju omöjligt. Helt, komplett omöjligt! Det går inte. Pass!
(Men "oh, look at my wrist, I've got to go" eller "what a crazy random happenstance" från Dr. Horrible är ju sjukt roliga och användbara)
25. En serie du planerar att titta på (ny eller gammal)?
Louie. Jag har inte sett den, men läst mycket bra om den. Så den får det bli!
26. Största OMG-ögonblick?
När Rachel blir påkörd. Jag hoppade en halvmeter i soffan och satt och sa herregudherregudherregud hela tiden.
27. Bästa pilotavsnitt?
Veronica Mars. Serien höll en hög klass redan från början och ändrade inte tonläge avsevärt, som så många andra serier. (Som t.ex. när Carrie pratar med kameran i pilotavsnittet av SATC)
28. Första tv-besatthet?
Första RIKTIGA besattheten var Ally McBeal. Det var väl då jag insåg att det där med tv-serier var ungefär som knark.
29. Pågående tv-besatthet?
The Office. Jag ser med spänning fram emot varje nytt avsnitt, ser om serien då och då och youtubar scener i timmar.
30. Sorgligaste karaktärsdöd?
Rachel i Kalla Fötter. Jag överdriver inte när jag säger att jag grät på jobbet dagen efter. Det var så oväntat, och hon var som en vän. Jag hade levt med henne så länge, så kändes det. Fy fan. Jag kan inte se det avsnittet ensam, utan måste ha min syster med mig. Någon som förstår.
Sådär ja! Det var väl inte så långt? Jaså? Jaha. Som ni ser blir det väldigt mycket Office, Kalla Fötter och Veronica Mars, men det är så jag är helt enkelt. Har jag helt fel? Har jag missat något? Har ni inte sett någon av serierna? Finns det någon som läser den här bloggen som är lika besatt av tv-serier som jag? Låt höra!
Det är ungefär som när jag får för mig att köpa byxor: jag VET att det är en dålig idé, men kan ändå inte låta bli att prova. Så står jag där i provrummet och känner mig dum. Och ful.
Tyvärr finns det inga provrum för frisyrer och färg. Däremot kan man hitta gamla bilder på sig själv med lugg och bara näe, inte igen.
Det störda är (förutom att jag inte ser ut mig själv på bilden); är att jag ser ut att vara ungefär 10 år yngre än nu. 2.5 år sedan.
Idag skulle jag börja översätta en bok, och så skulle jag ta en lunchpromenad med en god vän. Kanske till och med få till en sushilunch.
Istället har jag bakat (väldigt) misslyckade syltkakor med Noa, och torkat snor på Majken, och stekt kesoplättar till lunch och har inte ens kommit ur mysbyxorna än.
När barnen inte har feber, men är krassliga ändå, är det så svårt att avgöra om de ska vara hemma eller inte. Orkar de med skolan? Vill de vara hemma bara för att spela spel och få äta kakor hela dagen, eller mår de faktiskt dåligt? Svårt. Feber är så definitivt liksom. Pang, bom, stanna hemma!
Nu orkade Noa inte med någonting i morse, och grät och hostade, så han fick vara hemma. Ett tag var han så pigg att jag kände mig lurad och irriterad, men sedan dess har han "blivit helt slut, faktiskt mamma!" och orkade inte ens baka klart eller äta lunch eller något. Så jag tror nog att det var rätt beslut trots allt.
Men hörrni, hur lyckas man med syltkakor egentligen? Mina blir alltid för smöriga (trots mindre smör än i receptet), för utflytande och tråkiga. Inget att skriva hem om, helt enkelt. Uppenbarligen något att blogga om, däremot.
Jag och Majken var och storhandlade förut idag. Älska att storhandla på vardagsförmiddagar! Det är inga människor där, och allt är nypåfyllt efter helgen. Så vi gick och strosade och åt banan (mest Majken) och köpte tulpaner (mest jag, men Majken valde färg) och ropade hej till kassörskor (mest Majken) och köpte lite för mycket gröna vindruvor (mest jag).
Det kanske låter präktigt, men jag förstår inte hur vi klarade oss innan vi skrev matlista och handlade efter? Eller jag vet ju hur vi gjorde, men hur vi än tänkte och funderade så hade vi ändå aldrig något hemma. Eller så hade vi nästan allt, och så saknades någon liten detalj. Men nu så. Veckohandling. Sjukt bra.
Den här veckan blev det rätt mycket ny mat, för vi är båda två så embarmligt trötta på det vanliga. Typ lax. Vi äter lax tills det står ur öronen på oss, bara för att det är den godaste fisken. (Näst äkta fish and chips i England då.)
Alltså, ny och ny mat, det är det ju inte heller. Men ni vet hur man annars tragglar exakt samma rätter? Det har vi försökt undvika den här veckan. Aja. Vill ni veta vad vi ska äta och kanske inspireras? Okej då!
Måndag: Köttfärsfyllt, gratinerat franskbröd med gräddfilsröra till. (Sjukt konstig rätt, men helt okej!)
Tisdag: Fransk löksoppa.
Onsdag: Stekt panerad torsk med citronbroccoli och aioli.
Torsdag: Vegetariska vårrullar med asiatisk dipsås (och ris, för barnen).
Fredag: White chicken enchiladas
Lördag: Oxfilé med potatisgratäng och rosépepparsås.
Söndag: Kyckling garam masala
Bara en fiskrätt, och för mycket kött/kyckling, men ändå.
Jag går omkring med ständig träningsvärk nu för tiden. På söndagar tränar jag capoeira med Noa, och lagom tills att den träningsvärken har lagt sig så rider jag (på onsdagar). Den träningsvärken försvinner kanske runt lördagen, och så är det söndag igen.
Och det slår mig helt plötsligt att jag kan säga att jag tränar två dagar i veckan. Jag! Jag som verkligen avskyr att träna. Men det är ju det, det här är inte att träna. Ridningen är ett fritidsintresse och en hobby, som råkar vara en av de bästa sorternas träning för hela kroppen. Kondition, styrka, förbränning - all in one. Och så capoeiran, som främst känns som ett kul lekpass med rytm och rörelse ihop med Noa, men som ger smidighet och rumpmuskler.
Tack och lov för att det finns roliga sätt att "träna". Så att det inte känns som att träna. Så att de positiva effekterna är just bara någon slags bieffekt, inte målet. Det blir ju så himla mycket enklare, och roligare, då.
För alltså. Att trampa runt på en motionscykel, eller jogga? Det måste ju vara det vidrigaste som finns.
Ett tag hade vi sju barn här hemma. Våra ungar, och så fyra vänner till dem. Och då var det inte ens kalas. Nu är det "bara" fem kvar, eftersom Majken sover och en kompis har åkt hem.
Och jag vill så himla gärna vara mamman som står med ett förkläde och gör goda kakor som jag bjuder på. Istället har jag ont i huvudet och slösurfar och säger åt dem (tjatar) att stannapårummetannarsvaknarmajkenochdetvilljaginte.
Ibland vore det väldigt skönt att bo i ett hus med flera våningar helt enkelt.
(Alltså, SJU barn. Får jag någon slags tapperhetsmedalj nu eller?)
Helt opolitiskt, jag tänker inte kommentera om det är fel eller rätt att han avgår, så tycker jag så vanvettigt synd om Juholt. Vad vidrigt det måste vara att ha ett mediadrev efter sig som bevakar varje felsteg, för att sedan frossa i alla detaljer när fallet väl kommer.
När vi vanliga fuckar upp slipper ju våra släktingar, vänner och barn läsa om det i tidningarna. Men att vara offentlig person, en av de mest offentliga i Sverige, och falla platt som en pannkaka? Jag kan inte ens föreställa mig ångestklumpen.
Orkar jag inte mer än surfa runt på Pinterest och bli sjuk av allt fint som finns. Och så har jag kommit på att vi ska måla ungarnas dörrar i någon härlig färg, så jag funderar över kulörer. Just nu lutar det åt turkos, men jag vet inte. Helst skulle jag vilja ha en härlig bubbelgumsrosa, men då skär det sig med deras tapet. Och så vill jag måla vårt svinfula och äckliga köksgolv också, men det är laminat och även om jag vet att det GÅR så har jag ännu inte stött på någon som har fått bra resultat - så hojta till om ni känner till någon som lyckats.
Hojta också till om ni vet precis vilken kulör vi ska ha på dörrarna. De ser ut såhär förresten:
Snart ska jag äta lasagne med vitlöksbröd och sallad till. Och sedan sitta framför teven ihop med resten av familjen och mysa och riktigt känna efter hur lyckligt lottad jag är. Det behöver man också göra ibland.
Det bästa med att gå ut med vänner och dansa är, förutom vännerna och dansen och fyllan, att man (jag) kan smacka på med massor av smink, läppstift OCH urringning på en och samma gång.
Ursäkta fjortisbilden, men jag har torkat bebiskladd hela veckan. Jag behöver fjortis. Och vin. VIN!
... tycker jag synd om mig själv. För alla möjliga sorters anledningar. För att det är tråkigt att inte äta godis eller dricka cola. För att det känns som att jag alltid blir bortvald, i alla fall inte tillvald, i sociala sammanhang. För att mitt smink har tagit slut. För att jag är en dålig kompis som ännu inte hälsat på min bästa väns nyfödda. För att jag inte har råd att köpa saker för att muntra upp mig. För att det bara är januari fortfarande. För att... en massa saker.
Något som jag har extremt svårt att förstå mig på, det är människor som sätter regler och förordningar högre än allt annat. Alltså såna som aldrig skulle kunna tänka sig att "vabba" för ett friskt barn som aldrig är sjukt, för att det är ju fusk. Det är skolplikt och är man inte sjuk ska man vara i skolan. Att alla barn ibland behöver en hemmadag med en förälder och bli ompysslad, det spelar ingen roll. Att vissa barn aldrig blir krassliga nog att stanna hemma och få lite omvårdnad, det hör inte till saken. Det är fusk och fel att unna ett sånt barn en hemmadag någon gång per läsår. Helt fel! SKOLPLIKT!!
Jag har verkligen jättejättesvårt för såna saker. I mina ögon finns regler till för att fånga upp de stora problemen: skolplikt är till för att barn har rätten att gå i skolan, och inte ska kunna nekas det pga sina föräldrar. Skolplikten handlar inte om att ett kärnfriskt barn inte ska få en dag per läsår hemma "sjuk". Och det här gäller ju inte bara skolplikten, det var bara ett exempel. Det är samma sak med de som får krupp ifall någon handlar på vägen hem från jobbet INNAN DE HÄMTAR PÅ FÖRSKOLAN, istället för att släpa med ett gäng trötta barn till affären klockan fem på eftermiddagen. Fusk! Så ska det inte vara! Det är FEL. Osv osv osv.
Ni kanske känner igen typen? Eller någon kanske ÄR en sådan människa? Förklara då för mig, för jag fattar verkligen inte. Hur kan en stelbent regel, som det inte skadar någon eller något att frångå lite, vara så viktigt, "bara för att". Just det där "bara för att det är så" förstår jag mig inte på.
(Och innan ni börjar protestera: nej, det är självklart inte möjligt att tillämpa det på allt. Jag kan inte köra 70 på en 50-väg för att jag vet att jag är tillräckligt bra bilförare för det. Jag kan inte slå mina barn lite för att jag inbillar mig att de inte far illa av det. Jag kan inte stalka min chef bara för att jag tänker att han egentligen nog är kär i mig. Osv osv. Så klart inte. Det argumentet kommer bara från människor med total oförmåga att se nyanser.)
Sedan behöver ju inte alla vara så extrema som jag är när det kommer till just närvaro. Jag har svårt att se poängen med närvaro bara för sakens skull. Skolkar mina barn längre upp i skolåren får de väl göra det då, så länge de får höga betyg under tiden. Och vore inte det allra bästa ifall alla med individuella arbetsuppgifter som inte är tidsbundna fick betalt efter vad de faktiskt gjorde, inte efter tiden de tillbringat på jobbet? Just det där att få betalt för tiden man är på jobbet är det mest absurda jag vet. Om jag gör mer jobb än Lisa, men går hem tidigare, så får hon lik förbannat mer lön än jag får. Det sjuka i det! För ni inbillar er väl ändå inte att arbetsgivare har full koll på exakt vad varje person gör? Nej, precis.
- Hej! Jag heter Linda och ringer från din bank.
- Hej Linda!
- Jag skulle hjälpa dig att ordna med... (...) ... och så behöver du inte legitimera dig nu, för det gjorde du ju när du ringde till oss.
- Ja, annars så gick ju du och jag i samma klass, så du vet ju vem jag är.
- Gjorde vi?
- Ja, i högstadiet.
- Jaha... Ellen.
- Ja precis.
- Men jag skickar de här papprena hem till dig då, så skriver du på och sänder tillbaka till oss! Okej? Bra, hejdå!
Joråsåatteh... vi var verkligen bästisar och bundis.
Det är aldrig någon som vill veta något om mig. Jag kan aldrig slappa till det med "frågestunder", eftersom jag uppenbarligen är helt ointressant. I linje med detta är det heller aldrig någon som "utmanar" mig att göra en lista. Men! Bondhustrun skrev att alla borde göra den här, och jag är ju en av alla, så jag tar det som en direkt uppmaning.
Så det så!
1. Vad gjorde du för tio år sen? Oj. Jag skulle snart fylla 18. Gick i tvåan på gymnasiet, var i ett stadigt förhållande sedan 1.5 år. Hade snälla vänner. Bodde i stan, eftersom mamma och pappa hade skilt sig. Alltså, jag var nog rätt så lycklig just då. Mitt sjuttonåriga jag mådde nog faktiskt väldigt bra. Vad skönt!
2. Vad gjorde du för ett år sedan? Var gravid och så makalöst trött på det. Kämpade med att hantera barn, stor mage och så var jag stressad över inlämningsuppgifter, jobb och annat. Det var inte en kul tid alls faktiskt. Jag mår bättre nu.
3. Fem snacks du gillar: Räknas godis? I såna fall: lösgodis, alla gånger! Men också chips (antingen salt&vinäger, sourcream&cheese eller saltade med dip till), ostbågar och popcorn med smält smör.
4. Fem sånger du kan hela texten till: Oj. Jag är väldigt bra på låttexter, så det är nog väldigt många.
Men för att göra det enkelt för mig, så: alla de största hitsen av Beatles, samt alla låtar på Håkan Hellströms första skiva. Och så klart varenda jävla signaturmelodi till varenda barnprogram på barnkanalen. "Timmy, hej Timmy..."
5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär: 1. Betala skulder först. Visst låter det tråkigt, men det skulle jag.
2. Skänka bort. Till mamma, mormor och min syster. Till barnen också, fast i någon slags fondform - så att de inte kan resa upp allt när de fyller 18 och vill "förverkliga sig själva". Kräks. Och lite välgörenhet.
3. Resa. Åh herregud. Jag skulle åka till alla ställen jag alltid velat se. Resa!
4. Flytta. Fast först skulle vi ta in hantverkare och trädgårdsmästare och färdigställa det här huset precis som vi har tänkt oss det. Sedan skulle vi ordna en visning via mäklare, men vi skulle inte sälja huset. Vi skulle skänka bort det till några som vi verkligen tycker "förtjänar" ett gratis hus. Typ en supertrevlig barnfamilj som inte får lån, eller en ensamstående mamma som vill ut på landet. Så skulle de få huset av oss, och vi flyttar till ett trähus med två våningar och pool.
5. Spara/Investera. Så att vi kan leva på det för alltid, och slippa jobba. Då ska jag skriva romaner hela dagarna, på sommaren i något hus i Frankrike. På vintern i New York. Dit jag flyger för att komma undan vardagen där hemma. Typ.
6. Fem dåliga vanor: Jag skriker för mycket. Fy mig.
När jag sitter och pillar på iphonen fast jag borde vara närvarande i nuet.
Jag knögglar ihop alla mina kläder och slänger in dem på hyllan, istället för att hänga och vika dem fint.
Jag är skitdålig på att tanka bilen. Kör den tills tanken nästan är tom och hoppas att någon annan (dvs min man) ska göra det istället.
Alltså, jag sminkar i princip aldrig av mig.
7. Fem saker du gillar att göra: Sova! Det är så makalöst underskattat! Mysa med familjen på helgkvällarna. Tända ljus, något bra på tv, lite gott att äta. Älskar det!
Rida.
Umgås med ett barn i taget. De är så underbara när de inte behöver konkurrera om uppmärksamheten.
Bli masserad. Dock gillar ingen i familjen att massera, vilket är lite fail. Jag brukar försöka betala barnen för att de ska massera mig, men vi blir alltid osams om vad taxan ska vara.
8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa: Harembyxor
Sån här, vad heter det? Bodysuit? Nej. Jumpsuit! Det!
Onepiece
Foppatofflor
Stora, oformliga oversized-tröjor pga ser gravid och enorm ut då.
Det var det! Ni hade inte bett om det, men ni fick det ändå. Nu tänker jag göra en lika storstilad gest och säga att jag vill att DU gör den. Ja, precis. Just DU! Gör den, för min skull? Tack!
Äntligen får en ryttare den uppmärksamhet som andra idrottsstjärnor får. Äntligen uppmärksammas någon inom ridsporten, nämligen Rolf-Göran Bengtsson som fick Jerringpriset. Grattis!
Men genast börjar skämten hagla. Om hur hästen väl borde få priset, är inte det en lagsport, blir man ens svettig av att hoppa när hästen gör jobbet, yada yada yada. Åh... dra åt helvete. Det är så förminskande och nedlåtande och så pinsamt korkat.
Ridning är hårt, slitsamt och ett riktigt jäkla hästjobb, rent ut sagt. Ridning kräver styrka, uthållighet och ett otroligt mod. Ridning innebär att kontrollera ett djur på ett halvt ton, och att få det att göra som du vill. När du vill det. Att framställa det som någon slags låtsassport där man bara "åker med" är att förminska det hårda arbete som krävs, och det är inte en slump att det görs med en sport som främst förknippas med tjejer.
För herregud, något som tjejer sysslar med kan ju inte vara jobbigt. Det kan ju inte kräva muskler, eller mod. Det är ju bara larv. Att däremot springa efter en liten vit boll med en gummiklubba, DET kräver sin man. Öh.
"Att sen vräka ur sig att "Hur långt och högt hade RGB kunnat hoppa utan sin häst?" och tro att det var smart sagt är skrattretande! Då frågar jag tillbaka, till er fotboll- och hockeyfans. Hur hårt hade Sedin kunnat skjuta pucken in i mål utan sin klubba? Hur hade Zlatan kunnat bli en sån bolltrollare och fantastisk fotbollsspelare utan sin fotboll och sina lagkamrater? Det är nämligen precis samma sak."
Men det är klart, det är ju lättare att håna än att våga tänka sig att ridsport är jävligt mycket mer krävande än de flesta andra sporter som hyllas högt och lågt.
- Ringt ett gäng samtal
- Fått ett gäng nej
- Bokat in ett möte
- Lagat äcklig lunch
- Badat kladdig bebis
- Sanerat golvet efter kladdig bebis
- Hämtat ved
- Ätit smörgås
- Gett bebisen smörgås
- Sanerat efter bebis som äter smörgås
- Mailat intervjuobjekt
- Jagat bebisen runt i vardagsrummet
- Klagat på att bebisen var gnällig
- Upptäckt ny tand i bebisens mun
- Ringt lite till
- Dansat med bebisen
- Hämtat barn
- Skjutsat barn till kompis
- Lagt bebis för eftermiddagsvila
DÖTT LITE PÅ HUR TRÅKIGT DET ÄR ATT GÅ HEMMA MED EN BEBIS!
Förlåt, älskade Majken, men jag är inte gjord för det här. Jag jobbar och gosar om vartannat och dör däremellan av tristess.
De som väljer att vara hemmamammor, hur är de funtade egentligen? Avundas dem!
Jag fattar inte ståhejet kring Felicia Feldts bok om sin mamma Anna Wahlgren? Är folk på allvar förvånade över vad som beskrivs i boken?
Jag menar, vi pratar om en kvinna som inte bara uppmuntrat barnmisshandel flertalet gånger, hon ger dessutom råd som uppmanar till det. Och folk bara "va?! Är hon inte en bra mamma?". Who could know, liksom...
Vad kommer härnäst? Anton eller Felix Hägglund kommer ut som transsexuell och skriver en bok som heter "Pappa blev inte glad", och folk blir lika förvånade då?
Och sen det här med att man inte borde hänga ut föräldrar som fortfarande lever. Kanske en rimlig diskussion att ta i andra fall, inte när föräldern själv har exploaterat sina barn för sin egen vinnings skull.
Så vi var och tittade på huset då. Jag gick omkring och överanvände uttrycket "jag dör vad fint det är". Sa det kanske varannan minut?
Det är rätt så otroligt jobbigt att hitta det absoluta drömhuset när man inte kan eller vill köpa det. För det vill vi ju inte. Istället lägger vi fokus på att göra om ungarnas rum, så att vi kanske kan gå omkring och säga "jag dör vad fint det är" här hemma istället.
Jag är på så sjuuuukt dåligt humör idag, och inte bara för att vi inte bor i drömhuset. Vaknade superförkyld av att Majken ville upp långt innan gryningen, sen kan vi lägga till magvärk och huvudvärk och så fryser jag och så har jag lovat Noa att börja på Capoeira idag. Vi ska ge oss iväg till någon gympasal och syssla med dans + kampsport om en halvtimme. Hör ni hur tråkigt det låter? Det vore väl en sak att bara följa med, men jag ska DELTA också. För det är familjeträning. Gah!
Alltså, det kanske kan vara kul. Men jag har svårt att se det just nu, helt enkelt. Särskilt eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig: att träna i kjol är väl "sådär" smidigt, och jag äger ju bara ett par ridbyxor annars.
Kan någon ge mig en bitch slap så att jag slutar gnälla tack?
Uppdatering: Det var faktiskt rätt kul. Och sjukt jobbigt.
Vet ni vad det största just nu är? Att vi hittat ett skåp till ungarnas rum. Ett skåp som sväljer alla deras spel, allt deras lego, deras kaplastavar och massor av leksaker. Friheten i att kunna stänga i skiten i ett skåp, herregud vad skönt!
Men jag klarar inte av att det är det mest spännande just nu. Jag klarar inte av att bli en klyscha på en småbarnsmorsa. Jag får eksem!
Jag tror inte heller att det är konstigt att jag reagerar så. Jag tror att det är rätt sunt, att inte vilja se moderskapet som sin enda uppgift. För alltså, moderskapet. Föräldraskapet. Så jävla uttröttande ibland.
Och här är en sak jag inte förstår: varför är det så sabla fult att säga att föräldrar är tröttare än de flesta andra? Varför måste barnlösa alltid dra till med ett "ja, men jag jobbar 80 timmar i veckan och har aldrig tid att sitta ner, varför skulle du vara tröttare än jag?" så fort föräldrar ens vågar nämna den dimma av trötthet man ibland vandrar i? Jag förstår inte? Ja, det finns självklart barnlösa människor som är tröttare än föräldrar. Individer. Men som grupp? HUR kan det vara märkligt att vi som jobbar plus tar hand om andra människor fram tills någon timme innan läggdags, och så ofta på natten också, och så börjar det om i gryningen dagen efter, att vi är tröttare än de som bara har sig själva att se efter?
Är det ens viktigt att få känna sig lika trött? Är det viktigt att få bli tyckt synd om, eller vad är grejen? Jag förstår inte det provocerande i att påstå att man inte upplevt riktig trötthet förrän man blivit förälder*. Även om det säkert inte stämmer i precis alla fall - vad spelar det för roll?
Och detta eviga "ni får ju skylla er själva, ingen har tvingat er att skaffa barn". Nej, men om världen inte bestod av människor som skaffade barn så skulle människan inte finnas längre. Så håll käften.
JA. Jag är uppenbarligen bitter. Och så har jag ingen cola att muntra upp mig med.
*(Och nu pratar jag inte om den första tidens spädbarnströtthet. Utan den som kommer efter några år, när overallerna och gruset och blöta vantar och matvägrande barn och tidiga morgnar och smulor precis överjävlaallt avlöser varandra dag efter dag efter dag. Då.)
Jag tror att jag är född till att alltid, konstant, ha dåligt samvete. Jag har dåligt samvete över allt i mitt föräldraskap, för jag når aldrig någonsin uipp till mina krav. Aldrig!
Vi har fina barn och vi får höra beröm på utvecklingssamtalen och barnen säger att de mår bra och älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar, men jag går ändå omkring med en klump i magen och tänker på allt jag gör fel och allt jag inte förmår göra.
Jag stör mig på det här. Jag får dåligt samvete för att jag har dåligt samvete. Jag skäms för att jag inte klarar av att sluta noja. Förstår ni vilket jobb det är att leva med mig? För mig själv alltså, och självklart även för andra.
Som nu till exempel. Jag har en blogg där jag bara skriver om barnen och deras framsteg och sånt. Det är ungefär 500 inlägg den bloggen, vissa långa och vissa korta. Tror ni att jag kan vara glad över att jag ändå har skrivit ner massor av saker som barnen sagt och gjort och lärt sig och haft svårigheter med? Nej. Istället har jag dåligt samvete ifall jag inte har skrivit på ett tag, över att Noa får så mycket mer skrivet om sig än Emmy. Över att Emmy får så mycket mer skrivet om sig än Majken. Jag har dåligt samvete över att jag glömmer vissa saker de säger eller gör. Det är faktiskt så absurt att jag på något sätt förväntar mig att jag ska kunna skriva ner hela deras barndom, fånga deras underbarhet på pränt, och när jag inte lyckas mår jag dåligt över det.
Och nu får jag dåligt samvete för att jag bloggar här istället för att skriva ner vad som hänt på sista tiden i den andra bloggen. Hur jag än vänder mig kommer jag inte ifrån min egen kritik, helt enkelt.
Kan vi inte ta och radera januari och februari ur almanackan? Från världen? De är ju helt värdelösa månader. Allt vi gör är väntar och längtar till våren, men den kommer ju aldrig. Allt är fult. Alla är fula. Särskilt jag.
Det är fnas och torrt i ansiktet, slask och skräp på marken. Grått och tråkigt och blä.
En enda lång jävla transportsträcka till våren och hoppet om livet igen. Januari och februari, det är inte jag - det är ni. Gå och dö med er.
Ibland tänker jag att folk skrattar lite åt mig bakom min rygg. Kanske inte nödvändigtvis elakt eller så, men ändå. Lite småfniss. Lite kommentarer om att "hon ska ju alltid tycka så mycket och klaga på allt". Och jag förstår dem. Jag kan ju inte låta något vara.
Jag har en åsikt om allt. Jag försöker låta bli, faktiskt. Jag vill väl också kunna vara sådär blasé och ointresserad av saker och ting. Jag vill också kunna skicka ungarna till förskola och skola utan att ha en miljon idéer om hur det egentligen borde se ut där. Jag vill kunna läsa tidningen utan att få högt blodtryck av ilska och upprördhet. Jag vill kunna se på tv utan att ha bergsfasta åsikter om vem som är bäst i programmet, eller vem som borde åka ut.
För det är lite uttröttande att tycka och tänka om allt från ifall det heter lös- eller smågodis, eller om sötlakrits är gott eller äckligt, till skattepolitik. Det är det. Och jag vill slippa vara den som alltid vill förändra, förbättra och förhindra, även om det är småsaker i andras ögon.. Jag vill ju inte bry mig om de saker jag gör, inte egentligen. Inte alltid i alla fall.
Men nu råkar jag vara född såhär, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Och om jag får välja, om man måste välja, så föredrar jag nog ändå att ha en åsikt om allt och inget över att inte ha en åsikt alls. För jag förstår inte hur man kan gå igenom livet utan att bry sig? Hur man kan låta bli att rösta, eller bara rösta på slentrian för att ens föräldrar röstade på det partiet. Hur man kan få barn utan att ha en tanke på hur man vill behandla dem eller uppfostra dem. Hur man kan lämna bort sina barn till en verksamhet utan att vara engagerad i hur den sköts. Hur man kan se på världen och allt som händer utan att reagera.
Då är jag hellre som jag är. Även om det innebär lite suckar och himlande ögon bakom min rygg.
Dagens ridlektion är avklarad och jag fick varken svåra skavsår eller en mörbultad kropp. Dessutom fick jag hem klänningar från HM som satt bra förut idag. Och så var det sol i morse. Och så var Majken på underbart humör. Och så fick jag en solskenspromenad hem från förskolan med ungarna.
Så på det hela taget har det varit en mycket bra dag. Inte så bloggeffektiv, men mycket bra.
Who knew att man kunde leva ett bra liv utan sociala medier (nästan) en hel dag?
Idag åt jag avocadoröra till mellanmål, och sedan, efter en rask promenad med barnvagn och kompis, en asiatisk avocadosallad. Avocado är så sjukt gott att det borde göras till nationalrätt på något sätt.
Någon mer än jag som har hört att om man sockrar på avocado så ska det smaka banan? Kan någon prova? Jag äter inte socker just nu, så jag kan tyvärr inte offra mig. Men någon annan?
Förut idag var jag förresten sjukt nära att ge upp. Så makalöst sötsugen. Nu har det lagt sig, och tur är väl det för har jag kommit så här långt är det lika bra att härda ut tills sötsuget försvinner helt. Om några veckor eller så.
Har precis bokat in tågbiljetter inför helghäng med de skönaste kvinnorna på internet. Gud alltså, internet. Vilka härliga människor man lär känna, ändå.
Sista helgen i februari, men jag tänker knappt på något annat för tillfället. Komma hemifrån. Utan barn. Mängden alkohol! Samtalsämnena! Sminket! Desperationen!
Ska vårda denna helg som min sista droppe vin, det säger jag bara.
Inte bara gick vi en backig promenad på 2.5 kilometer, vi grillade korv! Och gjorde pinnbröd! Jag dör lite av präktighet här nu. (Och pinnbröden, det lilla jag åt eftersom jag inte äter kolhydrater just nu, var till och med goda. Jag vet, helt otroligt!)
Tycker ni förresten att Majken ser lite stor ut för sin vagn? Det tycker jag också, kan jag ju säga. Men eftersom folk i Örebro tydligen inte använder retrovagnar, så finns det heller inga sådana till salu och hon får inte byta vagn. För jag vill inte köpa en "på distans" eftersom jag vill kunna klämma och känna själv. Dessutom blir det alltid svindyrt med frakt och sånt.
Retrovagnar och våningssängar säljs tydligen väldigt sällan häromkring. Däremot säljs det väldigt många loftsängar, vad nu det ska vara bra för?
Nu är det bolibompa och kanske en tallrik fil innan de ska lägga sig och jag ÄNTLIGEN kan säga att jullovet är slut. Dessutom är det sista avsnittet av Pakten ikväll. Har ni sett Pakten, på barnkanalen? En dansk julkalender som faktiskt är riktigt bra, förutom att precis alla, förutom en enda liten tomte och den onda ishäxan, är komplett dumma i huvudet. Det brukar vi sitta och störa oss på, jag och Noa. Och möjligtvis svära lite över. Men ändå, vi hejar ju på de snälla. De kan ju inte rå för att de har maximal otur när de tänker.
Är att jag inte längre skulle vara lat. Tänk vilka stordåd jag skulle kunna uträtta varje kväll om jag bara iddes.
Men nej. Lathet är min livslott och ni kommer därmed aldrig få uppleva några stordåd från mitt håll. Önskar att jag kunde säga att jag lägger min energi på bloggandet istället, men det gör jag ju uppenbarligen inte. Ännu hellre önskar jag att jag kunde lägga energin på bokskrivandet, men... ni vet vad som komma skall va? Självklart gör jag inte det heller.
Istället planerar jag och drömmer. Istället för att göra. Jag blir galen på att jag är en drömmare och planerare, istället för en görare. Alltså, det är ju inte så att våra planer aldrig blir genomförda, men ändå. Av 10 idéer genomför jag 2-3 stycken. Av 20 uppslag blir det något av kanske 2?
Jag tror inte att man kan ändra sin personlighet. Jag tror att man kan försöka, och kanske lyckas, bete sig annorlunda, men det är alltid en ansträngning och inte en ändring av den man är. Eller som Noa säger: man kan aldrig gömma sig själv.
Alltså har de som föds energiska, effektiva och rastlösa en fördel gentemot oss soffsittare. Jag vill bara påpeka det. Det är ju inte mitt fel att jag är född sån här!
Vi har kommit in i någon slags sjukt slapp lunk här hemma. Maken och jag är vakna till ett, två på natten och går upp först vid niotiden, eller ännu senare. Ungarna sover längre än vanligt. Vi spelar spel och tar skumbad och gör inte många knop alls. Äter gott och vilar.
Förvisso har vi alla varit förkylda den senaste veckan, men ändå; ett sånt här sengångarliv bådar inte gott inför vardagen som väntar runt knuten. Vi har inte bara vänt på dygnet; vi har hamnat i något slags träsk av seghet. Visserligen mysigt och självvalt, men lik förbaskat segt.
Maken börjar sitt nya jobb om en vecka, vilket innebär att jag ska ta hand om Majken. Men ni tror väl inte att jag ska vara föräldraledig? Nope, hon får vara med mamma på jobbet helt enkelt. Vilken tur att jag jobbar hemifrån.
Den stressar mig, tidspressen jag vet ligger framför mig. När hon sover ska jag ringa och boka in möten och varje fredag (när maken är föräldraledig) ska jag försöka klämma in alla möten och allt arbete jag inte hunnit under veckan. Och så ska ju Majken sysselsättas och få frisk luft och aktiveras och... ni fattar. Stress.
Och här till det sjuka: vi funderade ett tag på att försöka få plats på förskolan från typ april, när hon är 13 månader. (Nu var det mer en fiktiv fundering eftersom det är smockfullt, men ändå.) Men sen bara neej, hon är för liten. Vilket många säkert tycker, men våra andra barn började ju förskola när de var 15 resp 12 månader och det gick jättebra och vi hade ingen ångest över det. Men Majken? Hon är ju så liiiten.
Hon ska börja efter sommarlovet, dvs i augusti. Vilket innebär att i ca åtta månader ska jag sköta ett företag samtidigt som jag tar hand om ett barn som snart lär sig gå, springa, undersöka, klättra.
Nåja, det blir ju enkelt att sköta bokföringen när man inte har några inkomster.
Emmy fick en gitarr i julklapp av oss. Nu vill hon att vi ska lära henne spela på den. Ingen av oss kan spela gitarr.
Lite fail på den kan jag känna. Å andra sidan lärde jag mig spela gitarr på någon vecka i högstadiet. Hjälpligt alltså, inte bra. Så jag tänker att, hur svårt kan det vara? Och så tänker jag att just ja, det är ju inte jag som ska kunna. Det är en fyraåring. Då känns det genast lite svårare.
För är det något jag inte är så är det pedagogisk när det kommer till att få barn att lära sig nya saker; noll tålamod och allt sånt. Så chansen/risken för att jag om några månader lägger upp en video på Emmy när hon spelar gitarr är alltså närapå noll. Om vi inte skaffar en privatlärare då, vilket ni, om ni känner mig rätt, borde inse är en väldigt möjlig lösning på vårt problem.
Musik, litteratur, teater, dans och all övrig kultur är sånt vi kommer uppmuntra så mycket att det säkerligen kommer slå bakut och ungarna kommer ha Gladiatorerna som favoritprogram som 30-åringar. Kulturskymning, due to vår önskan om kulturförkovring.
Då förskjuter vi dem. Vi har ju tre stycken i alla fall, någon lär ju bli kvar i vårt nät. Tror ni inte?
( Ibland tycker jag att det är gulligt med människor som läser min blogg och fortfarande har någon slags bild av att jag är en fin människa. Men för att reda ut det missförståndet en gång för alla då: elitist - javisst!)
Har ni tänkt på hur mycket roligare den svenska politiken skulle vara ifall det vore en produktion av Joss Whedon? Så att Sjöstedt när han blev vald bara "moahahaaa, jag är Dr Horrible och tänker nu göra som jag vill med världen" (förutsatt att V är det största partiet då, vilket det i all rimlighets namn borde vara). Och så kan Reinfeldt vara en demon som Liv Strömquist, aka Buffy kommer och stakear. Eller i alla fall försöker, för han är hal som en ål och har grundaren till ondskan, the first evil, Carl Bildt, på sin sida.
Jag ser ett helt annat politiskt klimat framför mig. Björklund kommer snart att komma ut som människohamn för en stor och enorm orm, den saken är ju helt klar. Sjöstedt fortsätter sin politiska karriär genom att avslöja att Annie Lööf egentligen är en flera hundra år hämnddemon, för SÅ tantig kan ingen som är så ung vara.
Och så fortsätter det så. Vi får bli vana vid släpigt dryga kommentarer (med brittisk accent) från en vitblekt Gustaf Fridolin, som har svårt att veta ifall han ska tillhöra den onda eller den goda sidan. Och ibland så brister Anders Borg ut i sång, med någon pinsam litania om att han ska rädda världen och att han är så god och så bra och så jäkla häftig alltså. Och självklart hakar DN-redaktionen på, som statister och bakgrundssångare.
Det finns ett rymdskepp också, med lite härliga politiska cowboys. Där styr såklart Gudrun, i kampen mot de onda mansgrisarna som förföljer henne genom politiken.
Och så, mitt i allt, springer Liv runt och försöker sticka hål på alla demoniska lögner och falska vampyrer som Alliansen skickat ut bland befolkningen för att lura dem att skänka bort sina rättigheter till förmån för rikare rika.
Jag ser minst fem säsonger, säkerligen alla i musikalform, och så säkert en film också. Pax för royalties!
...som är sjukt glad över att börja rida igen, ikväll? Gissa vem som också är sjukt nervös och nojig, därav det stela leendet? Gissa vem som inte hittar varesig handskar eller hjälm? Gissa vem som hoppas att hon inte ramlar av? Gissa vem som hoppas att hon orkar med hela lektionen?
Så förklarade maken som var med att det stod för "statens olja", och så berättade han att i Norge har de mycket olja.
- Men är de inte rädda för krig då?
- Krig? - Ja, men om USA vill ha deras olja?
Eh ja...
****
- Mamma, blir det tvillingar om två spermier träffar ägget samtidigt?
- Ja.
- Vet du varför det blir så?
- Nej?
- Jo, för då är det två spermier som är kära i varandra, och de vill vara tillsammans. Så då hjälps de åt för att komma först till ägget! Och så blir det tvillingar.
Att konversera med barn är bland det bästa jag vet. Det finns ingenting som inte är intressant för dem, och det finns ingenting de inte klarar av att prata om. Faktiskt. Jag kan nog inte komma på ett enda ämne som vi skulle undvika att prata om, i alla fall inte såhär på rak arm. Jag vet att det finns föräldrar som undviker nästan allt, samt andra som har vissa områden som de inte vill prata om. Men jag tror nog att vi i vår familj kan prata om precis allt.
Jag vet inte, jag ser ingen poäng med att undvika pinsamma/otäcka saker. De kommer ju komma i kontakt med det ändå, och då är det väl lika bra att de får prata om det med en förälder som de vågar fråga om allt?
Ni kanske är som jag, och inte sådär vidare insatta i klimatfrågan? Ni kanske vet att det håller på att gå åt helvete, men inte riktigt hur mycket? Jag är ledsen, men här kommer lite ångest från mig till er. Jag har nämligen (äntligen eller tyvärr) insett hur jävla illa till vi ligger. Och nu pratar jag inte "vi kanske inte får snö mer i Sverige", utan jag pratar om att våra barnbarn kommer svälta ihjäl. Våra barn kommer få uppleva krig och svält och nöd och katastrof. Jag pratar om att våra barn kommer kanske aldrig få barnbarn, våra barnbarn kommer dö långt före sin tid. Det är vad jag pratar om.
Här är några länkar ifall ni inte tar mig på orden. Det skulle jag inte heller göra, med tanke på att jag just erkänt att jag är dåligt insatt i klimatfrågan. Men läs här. Och gråt en skvätt, för det gjorde jag.
Jag antar att det finns två reaktioner efter att ha läst det där (om man nu inte var medveten om det redan):
1. Jaha? Men det där är ju bara klimataktivisters sidor. Och så lite aftonbladetlänkar. Kom igen! Det är skräckpropaganda. Jag tror inte att det är så illa eller att det kommer bli så illa. (Då kan man ju bara googla i och för sig, men hey, vill man inte så vill man inte.)
2. Panik.
Ungefär så. Det kanske finns mellanvarianter också, men i det stora hela skulle jag nog vilja påstå att det står mellan skepticism och ångest. Och man kan vara skeptisk, klart man kan vara det. Man kan vara moderat och tycka att de för en fullt rimlig klimatpolitik. Man kan vara foliehatt och tro att klimathotet är något som har hittats på av vänstervridna forskare. Man kan kanske egentligen tro på det, men välja att vifta bort det för att det är FÖR obehagligt att tänka sig. Jag förstår det senare fullkomligt. Jag skulle också vilja göra det.
Men om man nu inser vart vi är på väg, och blir rädd. Då finns det saker man kan göra. Man kan sluta flyga, eller klimatkompensera när man flyger (så länge det är på ett vettigt sätt). Man kan köra mindre bil. Eller sluta äta kött. Eller bara handla begagnat. Sluta slänga mat. Man kan göra så himla mycket som man inte gör. Jag vet, för jag är otroligt dålig på att vara miljövänlig själv. Men jag visste ju inte bättre.
Dessutom kan man, kan ni, sprida information och hjälpa andra till lite nyttig ångest. För även om det är lätt att rycka på axlarna och säga att det spelar ingen roll om vi handlar begagnat när resten av världen kör på som vanligt, så handlar det om ett medvetande. Ett medvetande som behöver spridas så att fler ställer högre krav på sina politiker och sin omgivning. Och på sig själva.
Om så bara för att vi ska kunna säga till våra barn och barnbarn att vi faktiskt försökte, om allt ändå går åt helvete. Att vi insåg, och gjorde vårt bästa. Att det inte räckte. Men att vi inte blundade och lät dem ta konsekvenserna för vår ovilja att göra något åt saken.
Gud, bloggandet just nu alltså. Så värdelöst. Låg, tråkigt, dåligt. Men jag hinner inte.
Idag har jag tillbringat dagen med att försöka få in bilder från intervjuobjekt, skriva om ett reportage från grunden och så har jag försökt städa ut julen. Jo, men när januari väl kommer vill jag se framåt och inte bakåt. Tulpaner, inte utblommade hyacinter.
Och så barnen. Majken som ska vara överallt, hela tiden. De andra som är så trötta på varandra och oss och slasket att de går allihop på nerverna.
Jag längtar efter vardag helt enkelt. Efter morgon och lunch och eftermiddag och kväll i ordning, inte såhär ihopflytande. Jag längtar efter att jobba när jag är ensam, och ägna mig åt familjen övrig tid.
"Peter Gerdehag, fotografen bakom dokumentärer som "Hästmannen" och "Kokvinnorna" har följt livet på en bondgård under flera årtionden. Filmen har blivit en eftertänksam, ibland sanslöst vacker bildberättelse, utan intriger och konflikter. En helt omöjlig filmidé, med andra ord, men en hyllning till det hårda arbetet i det småländska stenriket innan den moderna tiden svepte in och skingrade den sortens kunskap för alla världens vindar."
Svt2 kl 21.15
Jag har ju någon slags faiblesse för förr i tiden i allmänhet och bondelivet i synnerhet. Jag vet inte om det har att göra med att morfar var bonde (och allt morfar gjorde beundrar jag), eller om det är någon slags längtan till det "ursprungliga"? Oavsett vilket så kommer jag nog aldrig sluta längta efter att vara en bondmora, även om jag vet att det kommer stanna vid en dröm due to min personlighet och intressesfär.
Och det låter ju så fint, visst gör det? Jag kommer gråta, det kan jag lova redan nu. Å andra sidan gråter jag till allt, så jag vet inte vad det säger om dokumentären per se egentligen.
Jag vet inte vad man kan förvänta sig av 2012. Jag hoppas och tror att det blir ett bra år, men jag vågar inte jinxa något. 2010 var så förskräckligt att jag fortfarande inte vågar förvänta mig något av ett år. Nyårsdagen 2010 hade jag ingen aning om att det skulle bli det värsta året i mitt liv, så varför skulle jag våga tro nu att 2012 skulle bli bra?
Dystert kanske, men så är det väl alltid. Nyårsdag eller ej; man kan aldrig veta vad som ligger framför en. Men om jag får välja så blir det ett år då vi bara lever på. Lugn och ro. Inga större renoveringar, inga större semesterprojekt, inga nya barn, inga flyttar. Bara... livet. Jag hoppas på det.
Lite vardag, fast rolig sådan. Lite småprojekt och kanske någon tapetsering eller målning av golv, men inte mer än så. En bebis som fyller ett och blir ett barn och börjar förskolan. Jobb. Trädgårdsarbete.
Jag har inte så stora krav på 2012 helt enkelt. Jag önskar mig bara trevnad och lugn och ro.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
