Låtom oss se huru Google finner denna rubrik lämplig att översätta...

Jag chattar med min systers pojkvän Jorge. Så får jag för mig att han kanske också vill läsa min blogg (oh ja, att jag är patetisk kan jag väl inte hymla med längre?) så jag kommer på att man ju kan översätta via google. Hela websidor alltså.

Herregud vad kul! Det blir så uppenbart att jag (man?) inte skriver korrekt svenska med subjekt och predikat och whatnot, när google har uppenbara svårigheter att översätta.

Men förutom det tycker jag att det är jättekul att de översätter namn. Noa heter nämligen Noah enligt google. Annars kanske engelska läsare inte förstår. Emmy var tydligen tillräckligt internationellt, vilken tur!

Nu får jag lite tourettes och får lust att skriva en mängd könsord, bara för att se ifall google är pryda och då låter bli att översätta eller inte. Vad tror ni?





Kuk.

Det här med vänner... igen.

Som en fortsättning på "jag är ingens bästa vän"-inlägget, kommer här ännu en fundering om vänner. Om vänskap.

Jag förstår inte hur jag har hamnat i en sån här situation, men på något sätt känner jag mig tacksam för varenda vän jag har. Och det ska man väl kanske vara, men det har gått lite överstyr. Jag liksom utplånar mig själv för att folk ska vilja vara vän med mig. Vågar inte säga emot. Säger inte ifrån om jag blir sårad.

När det gäller många av mina vänner har jag har blivit den som tar alla initiativ. Den som hör av sig, den som bjuder in, den som reser runt, den som försöker och anstränger mig och tjatar, trugar och nästan ber. Varför egentligen? Hur bra kan det vara för vänskapen att det är en som bjuder ut sig som Satine i Moulin Rouge? Att vara alltför angelägen kan ju inte vara särskilt attraktivt, oavsett om det gäller en vän eller en kärlekspartner?

Så nu har jag tagit ett beslut: att inte alltid vara den som först tar kontakt. Som ser till att vi träffas. Som bjuder in, som anstränger mig. För ett tag framöver ska jag se om någon annan faktiskt gör det. Så jäkla läskigt!



Om ett halvår kommer jag vara den där sorgliga människan i tidningen som sätter in en annons och typ: "Vill ni gå ut på promenad och träffa nya vänner? Ring 073-5055.... för en början på en härlig vänskap!"


(Nej, skämt åsido. Jag var tvungen att uppdatera det här inlägget nu, för det verkade ju som att jag tyckte att mina vänner är dumma, dåliga, struntar i mig. Så menar jag inte alls. Mina vänner är jättefina, och det är jag som har skapat den här situationen. Bara för att klargöra. )

Dagen i bilder

Jag fick lära mig av vänner på facebook (nej, jag kunde inte logga ut) att man ska välja att visa valda delar av sitt liv. Inte de trista delarna, utan de lyckade delarna. Hålla tyst om bråken, skryta om när man är lycklig.

Så jag tänkte att jag skulle anamma det. Därför presenterar jag, dagen i bilder:







Japp. Precis så här idylliskt och juligt har vi haft det. Hela dagen.

Vem har påstått något annat liksom?

is very trött på det här nu

Det finns en baksida med facebook. Jo jag vet, ni tror mig inte. Men det finns i alla fall.
Som om det inte vore nog med sjukdomar och huvudvärk och tjafs och allt sånt, så ska man behöva läsa om alla andra som har härliga dagar.

"... bakar kladdkaka till sina gäster som kommer snart"

"... ska snart upp på stan för lunch och shopping"

"... brunchar med hela familjen"

"... bakar pepparkakor och spelar julmusik och barnen är sams"

"... har snorklat och simmat med delfiner idag"

"... är lite bakis men nöjd efter gårdagens toppenkväll!"

Kan jag inte få låtsas att alla andra också har huvudvärk och sjuka/trotsiga barn och dimma och allt vad jag nu klagar över? Måste de VISA så tydligt att de har det bra?

Vad säger ni nu? Logga ut från facebook?

Kan man göra det?

Och så var det slut på de tankarna

Igår pratade vi rätt mycket om ifall vi ska skaffa ett tredje barn. Om. När. Hur föräldraledigheten skulle läggas upp (dela hälften från början, ingen av oss vill vara hemma på heltid). Vilken tid på året som skulle passa bäst (april, jag vill ha ett aprilbarn), och lite sånt.

Idag spydde Emmy blåbärssoppekräks över hela bilen.
Idag har Noa har trotsat som bara en fyraåring kan trotsa.

Idag dröjer det nog länge innan vi ens börjar fundera på att ha en diskussion om att kunna tänka oss att börja fundera på att planera för att skaffa en trea.

Always look on the bright side of life!

Ni som känner mig vet ju att jag aldrig klagar. Jag är alltid positiv, ser livet från den ljusa sidan och använder citronerna till att dricka tequila. Och fler såna klyschor på det.

Så därför tänker jag självklart inte klaga nu heller. Jag ska se det positivt. Vad kul det är att adventshelgen förstörs av Emmys magsjuka som vägrar ge med sig. Jag menar, jag hade ju bara blivit tjock om vi hade haft över vänner på middag idag, med tanke på allt gott som vi skulle äta. Och egentligen är det ju rätt skönt att inte pappa kan komma och hälsa på imorgon, tänk vad jobbigt det skulle behöva vara att städa huset som han aldrig har sett. Dessutom är det ju skönt att slippa åka hem till mormor och fika efter Noas dans som han antagligen inte kommer kunna gå på - vem vill umgås med släkten liksom?

Vidare är det ju faktiskt rätt super att magsjuka Emmy dessutom har börjat hosta och snora, att Noa har börjat klaga på ont i huvudet och att jag har fått ont i huvudet jag också, samt ont i halsen. För visst livar det upp! Bara en sjukdom började bli lite tråkigt, det känns som att vi har en enorm tur som får chansen att variera oss så.

Advent dessutom. Vad är väl en bal på slottet? Nu får jag ju chansen att försöka bota min höstdeppighet utan ljus och pepparkakor och trevligt besök. Vilken utmaning! Riktigt karaktärsdanande! Vem behöver trevligt adventsfika när man kan... dricka sprit i det ojuliga kaoset här hemma? Jag lär ju ändå vakna illamående någon av de närmsta dagarna, spelar roll om det är från bakfylla eller magsjuka?

Ni ser. Positiv!

Ibland vill jag också vara barn.

Jag vet inte hur ni beter er när ni är magsjuka. Men jag brukar i alla fall inte:

- Hoppa i sängen
- Spela piano med världens kraft
- Stå på ett ben, med huvudet i golvet och foten upp i vädret och ropa "Jag gör en kullerbytta!"

Så gör dock Emmy.

Gud vad skönt det verkar att ha sån energi trots magsjuka.
Själv har jag varit på jobbet ca 2 timmar, handlat och städat lite.
Sen var jag tvungen att ta en tupplur.

Är det något i vällingen jag missar månne?

tummen upp

Så här glad kan man bli av att boka in en provridning av en islandshäst. Har jag skaffat en häst att rida på till noa, så kan jag väl göra det till mig själv också.

(jag vet. Det borde ha varit en bild på mig när jag är glad. Men jag har varit hemma med magsjukt barn hela dagen. Inte fotoläge helt enkelt.)

And that's why we put them in förskola!

Vi åt mat från Max till lunch idag. Noa tittar på sin juicemugg och säger "Den här kommer från återvinningsstationen. Man kan återvinna den". Jag blir rätt förvånad och frågar "hur vet du det?" varpå han svarar "Det ser man på symbolen".

Det är vid såna tillfällen jag blir så glad över att han går på förskola. Hade jag varit hemmamamma hade han aldrig vetat något sånt. Han kanske hade vetat mer om andra saker, men saker som han (och Emmy) tillgodogör sig på förskolan skulle de aldrig ha fått hemma. Vi är bra på vårt sätt, men vi är inga pedagoger.

Och eftersom vi inte tillhör de som tycker att "pedagogik får de nog av längre fram i livet" (sen när är kunskap tung att bära?) är vi väldigt nöjda med att våra ungar går på förskolan.

Ja, det var bara det jag ville säga.

Konspirationsteorier

Jodå, de finns en masse dessa dagar. Malinka bloggar om det. Karin Bojs skriver om det. Och jag är en härmapa (även om jag inspirerade Malinka) och hakar på.

Jag älskar konspirationsteoretiker. Ingenting får en att känna sig så smart som att stöta på någon som inbillar sig saker. Det är så fascinerande med alla teorier därute. Här är ett par:

- Det var USA som själva körde in planen i WTC.
- Månlandningen är en fejk.
- Varesig Elvis eller Michael Jackson är döda.
- Palmemordet var beställt av moderata politiker
- Jorden går under år... (insert valfritt år här)
- Man får autism av vaccin
- Klimathotet är fejk
- Svininfluensavaccineringen är egentligen en avancerad plan för att göra sig av med en stor del av världens befolkning. Vaccinet är farligare än sjukdomen, och man försöker lösa världens överbefolkning genom att vaccinera dem till döds.

Och det är väl den teorin jag fastnar mest för. För visst Bush ÄR ju dum i huvudet. Och det låter ju lite väl coolt att ha varit på månen. Och JAG har inte sett Michael Jacksons lik. ;-) Dessutom tror jag allt om moderater, och visst vore det skönt om jag kunde flyga så mycket jag ville utan att behöva bry mig om klimatet?

Men den här teorin om att vaccinet är farligare än sjukdomen, att myndigheter vill att folk ska dö. Är det bara jag, eller varför skulle världens styrande vilja det? Varför vill man behålla begåvningsreserven? Om jag hade satsat på att utrota några så hade det väl inte varit högutbildade och intelligenta människor? Inte hade jag väl velat SPARA konspirationsteoretikerna? Är det inte lite att skjuta sig själv i foten om man nu tillhör det "ledande skiktet": att behålla de som ifrågasätter allt och lite till?

Nej, i såna fall tror jag mer på teorin som Bloggkommentatorerna lade fram för någon månad sen: Att "de styrande" har spridit ut ett livsfarligt virus och sedan uppmanat till massvaccinering, väl förvissade om att alla konspirationsteoretiker och Järnabor då springer rakt åt det motsatta hållet. Sen när influensan has done it's deed, kan de luta sig tillbaka och citera Pippi: "Så blev man av med dem!"

Jag märker nu att det finns lite av en tjusning i att vara en konspirationsteoretiker. Typ "jag vet något som ni är för korkade att fatta!" Det känns som att det passar mig rätt bra.

Kräks också!

Ni kanske har noterat att vi har haft lite otur på sistone?
Under en månad har följande hänt:

Torktumlaren i nya huset gick sönder, vi fick köpa en ny
Ena bilen gick sönder helt och hållet, vi fick köpa en ny
Andra bilen tappade ljuddämparen.
Andra bilens bromsar blev helkaputt, jag nästan dog på kuppen.
Vår ena katt försvann.
Snart kommer jag kunna lägga till att jag inte fick drömjobbet jag var på intervju för.

Inatt vaknade vi av att Emmy kräktes. Och det har fortsatt hela morgonen.

The fun just keeps on leaving!

Tänd ett ljus, och låt det brinna...

Jag må vara störd och okänslig och whatnot, men kan någon förklara grejen med "tänd ett ljus för cancer/Engla/arbogabarnen/tsunamioffren"? Vad blir bättre av att jag tänder ett ljus? Missförstå mig rätt, jag fattar om folk mår dåligt av tragedier och vill på något sätt känna sig delaktiga och som man gör något. Det förstår jag.

Men jag fattar inte riktigt det här organiserade, det här "nu bestämmer vi att alla ska tända ett ljus den 3:e december". Vad fyller det för funktion?

Och, dessutom - om man nu säger "tänd ett ljus för Engla" och sen några veckor senare säger "tänd ett ljus för cancern", blir det inte lite fel då? Tänd ett ljus mot cancern borde det kanske heta?

Äh, jag vet inte. Det är säkert en sån här social grej som man fattar om man är en sån som kan samtala med folk på fikaraster och all that. Jag fattar ju inte riktigt grejen med att åka till Thailand varje vinter heller. Så fick jag det sagt.

Misär

Gud vad det är sorgligt hemma. Igår kväll när vi kom hem ställde sig Noa på trappen och sjöng en egenkomponerad sång ut i mörkret:

"Min lilla katt som har rymt från mig, kom tillbaka.
Kom tillbaka lilla Skrutt, jag vill ha dig här igen."

Sen på kvällen grät han. Och jag. Över att vår skrämda lilla tjockiskatt finns därute i novembermörkret, helt ensam och rädd. Han har varit borta i en halv vecka, och hoppet om att han ska komma tillbaka blir mindre och mindre.

Det värsta är att vi är så maktlösa. Vi kan inte göra någonting för att trösta en liten fyraåring som saknar en av sina katter. Jag kan ju inte ens trösta mig själv.

Cupcakes

Gud vad jag hatar ordet "Cupcakes". Det är som att det får förkroppsliga alla dessa timmar och dagar som går åt för att kvinnor ska stå och dekorera bakverk. Vuxna människor som pillar med silverkulor och pastellfärgad kristyr och sen ägnar timmar åt att lägga upp dem snyggt och fotografera dem.

Jag blir så förskräckt: har man inget vettigare för sig?

Klart man får baka. Klart man får tycka att det är skitkul. Men det är lite märkligt att nästan ingen verkar ens fundera över att man kanske gör detta för att det är en stor trend. Man kanske kan stanna upp en sekund och fråga sig själv: är den här mängden tid och den här mängden pengar vettigt att lägga på lite upphaussade muffins?

Det är inte bara cupcakesen i sig. Det är hela den här hemmatrenden. När alla ska leta reda på möbler och måla dem lite gulligt. När vi har prickar och ränder och retro och vintage och alla fotar och visar för det är ju så sabla viktigt att ha det fint och vackert och puttinuttigt hemma.

Hell, jag faller själv för det. Jag renoverar och sen tar jag kort för att lägga upp på internet. Och någonstans där slår det mig hur tja... absurt det är. Kan ni tänka er att för 10 år sedan ha stått och tagit kort på en skål på sitt vardagsrumsbord för att sedan lägga upp på en hemsida där alla andra har lagt upp bilder på sina blomkrukor och örngott? Knappast va?

Nåja, jag är åtminstone på någorlunda rätt sida vanvettet. Så länge jag inte börjar göra cupcakes.

För de är ju egentligen små monster...

Igår lekte barnen så fint ihop att det var makalöst. De lekte "mamma, pappa, barn" med några dockor. Dockorna blev sjuka och fick gå till doktorn, barnen hade födelsedagar, familjen skaffade hund och så vidare. Barnens inlevelse i leken var rent remarkabel: de är ju ändå bara 4 resp 2 år.

Så blev det till sist läggdags. Eller rättare sagt: så blev det till sist så sent att vi inte kunde ignorera att de hade varit vakna för länge. Så vi sa till Emmy att det var dags att gå och lägga sig, varpå hon svarade att Noa skulle lägga henne. Sagt och gjort. Han följde med henne till sovrummet, stoppade om henne och läste en saga. Sen höll han ett litet tal:

"Emmy, lyssna alltid på mamma och pappa. Var alltid snäll. Bråka inte, slåss inte. Och låt alla vara med. Tummis?"

Sen kom han ut till oss och upplyste om att han hade "berättat allt för henne".
Vi smälte som smör i micron när jag gör popcorn.

I alla fall så berättade jag det här i morse på fikarasten. Varpå tanterna på jobbet skrockar lite och konstaterar att "Ja, han vet väl att det är jul snart. Och man får ju inga julklappar om man inte är snäll. Men det är väl ingen unge som klarar av att vara snäll en hel månad"

Jag vet att det här är ett kanske lite väl frekvent uttryck här i bloggen, men jag känner ändå att det är på sin plats: WTF?

Alltså, är det inte lite väl sorgligt att ha en sån syn på barn? Att de bara beter sig väl om de vill få ut något av det? Och - vem hotar ett barn med att hen ska vara snäll så att jultomten kommer, år 2009?

Jag blev så beklämd. Jag skulle vilja tro att den synen på barn dör ut med den generationen. Men jag betvivlar starkt att så är fallet.

Idyll...icke

Jag spelar julsånger på pianot (hårdträning inför julafton).
I kaminen sprakar en brasa.
Barnen leker i sitt lekrum samtidigt som de lyssnar på "Alla vi barn i bullerbyn".
Och allt är så idylliskt.

Nej, allt vore så idylliskt. Om det inte vore för att katten fortfarande är borta. Om det inte vore för att vi hela tiden tittar ut i beckmörkret och anstränger oss för att höra ifall någon katt jamar. Vi letar och ropar. Men han är en liten rädd och skrämd katt som nästan aldrig har varit utomhus och som aldrig har sett en bilväg. Så då och då stannar vi till i det vi gör och tänker på lilla Skrutt.

Eller som Noa säger: "Jag vill se min lilla Skrutt snart igen."

Det vill jag också.

(jag kommer inte ens på en present, hur ska jag då kunna komma på en rubrik?)

Min man är väldigt bra. Jag tycker att jag har gjort ett riktigt "kap", om man ska säga så. Det finns dock självklart lite saker som jag tycker är mindre bra med honom. Hans enorma huvud, till exempel. Inte för att jag tycker att det är fult, utan för att våra ungar ärvde hans huvudstorlek. Aj! Vidare tycker jag att det är lite trist att hans hår växer mycket fortare och är mycket tjockare än mitt. Och så tycker jag att det är ett riktigt oskick att dricka av min cola.

Men alla dessa små synder är ingenting i jämförelse med den största: han fyller år i december!

Det är liksom lagom svårt att behöva tänka ut något roligt, oväntat, perfekt att ge i julklapp. Jag måste dessutom göra det två gånger på några få veckor. Låt oss bara konstatera att mina julklappar/födelsedagspresenter till honom inte är tillnärmelsevis lika bra som de jag får av honom. Inte så konstigt heller. Jag fyller ju år i april!

Det är en vecka (wtf? EN vecka? Nej ok, två då) tills han fyller. Jag har noll idéer, noll inspiration och noll tankeförmåga.

Så vad katten önskar du dig älskling?

Bite me!

Bloggkommentatorerna bloggar om True Blood. De undrar ifall serien är bra, och ifall det knullas. Ja och ja.

Det roliga kommer när jag läser kommentarerna. Här skulle jag gärna vilja infoga en skärmdump, men det gick inte av någon anledning. Så jag citerar istället.

En läsare som heter Hanna skriver:
"Haha ja, det knullas SJUKT mycket i True blood. Några av scenerna är VÄLDIGT bisarra också. Men jag älskar serien. 100000 ggr bättre än Twilight och alla andra vampyrserier. Mycket mer verklig och råare på något sätt OCH alla karaktärer är så speciella och helt fantastiska. Är besatt av serien och har kollat om både säsong ett och två :)"

Varpå någon som heter Camilla svarar:
"Ursäkta men.. ”mycket mer verkligt”?! Det finns verkligen INGENTING i True Blood som kan påstås vara ”verkligt” i jämförelse med det ursprungliga legenderna om vampyrer. Det enda de gör i True Blood är att knulla. Den serien har förstört hela synen på vampyrer. Så jävla synd med tanke på hur mycket bra litteratur och filmer det finns om vampyrer."

Och någon som heter Shaw håller med Camilla:
"Håller med. Om man jämför True Blood och Twilight med dom riktiga vampyrböckerna/filmerna är dom en fis i rymden. ”Mycket mer verklig och råare” Eller hur? För det är ju väldigt rått och verkligt att en vampyr skulle acceptera att dricka fejkblod ur en flaska. ;) True Blood sucks."


Alltså. Jag gillar vampyrer. Jag ser på Buffy. Jag är all for att leva sig in i en fantasivärld (hur många gånger har jag inte provat "accio vatten" när jag har varit för trött för att orka resa på mig?).

Men ändå. Någon kanske borde berätta för dessa människor att vampyrer Inte Finns På Riktigt.
Åh, det är så kul. "Har förstört synen på vampyrer". Ja, och den onda fén som förtrollade Törnrosa har verkligen förstört ryktet för alla de andra féerna...

Grrr

Fy fan vilken jävla skitdag jag har idag.
Min katt är försvunnen (katten som är livrädd för att vara utomhus).
Jag är tjock.
Det är massor av plusgrader.
Tyvärr noll julkänsla än så länge. (Kan bero på ovanstående. Alltså plusgraderna, inte katten och tjockleken)

Och till råga på allt har jag noll lust att gå till jobbet imorgon.
Fuck fuck fuck fuck fuck.

Men, jag har lärt mig av läbbiga människor som Mia Törnblom att om man tänker att man är glad så är man glad. Så nu tänker jag positivt. Fokuserar på det som är bra. Dvs: barnen sover i alla fall!

WTF?

Kan någon förklara för mig varför en kille på ett dansgolv på något sätt kan få för sig att det är ok att bedöma sättet jag dansar? Hur kan man få för sig att det är på sin plats att gå fram till en tjej och säga "Bra. Jättebra så". Det är inte en komplimang, det är en uppskattning, en bedömning.
En komplimang hade varit: "Jag tycker du dansar jättebra". Men "Bra. Jättebra så" i ett uppmuntrande, uppmanande tonfall är bara någon som tar sig rätten att bedöma mig.

Så, kan någon förklara varför man gör något sånt? Någon mansgris som har en idé?
Carl, kanske?

Självpepp!

Förra inlägget var mer för mig än för er. Det var mer "mina ungar kan minsann vara underbara, också!". Det handlade helt enkelt om att se lite positivt i dagens kaos. Som i efterhand kanske inte har varit så förskräckligt, men just när man är uppe i det är det svårt att se att lugnet kommer någon gång.

Nu är lugnet här. Tack och lov för lördagsgodis.
Snart ska jag till en vän. Tack och lov för vin!

Det kanske blir en hyfsad lördag trots allt*.



*(Förutsatt att ingen frågar "När ska du föda?" när jag har på mig den tighta svarta klänningen ikväll)

Saker barn säger (lite repris)

Eftersom jag ska vara snäll och rar enligt flera, tänkte jag göra det snällaste och raraste man kan: citera sina ungar. Det är ju så himla oförargligt. Så här får ni några guldkorn. Några är repriser från förra bloggen, men alla ni läste ju inte den. Så jag snor helt fräckt från mig själv, and there's nothing you can do about it.

------------------------

Jag slår ihjäl några flugor.

Noa: Nej mamma! Döda dem inte! De ska vara levande och flyga omkring.
Noa: Flugorna är mina vänner.
Noa (väldigt glad!): Vad många vänner jag har!

Hade han inte haft riktiga vänner också hade det där varit så sorgligt att jag hade gråtit ögonen ur mig. Nu kunde jag nöja mig med att slå ihjäl några av hans vänner.
Man får ju sällan göra det i verkliga livet.

------------------------

Noa: Hello!
Jag: Hello!
Noa: Nu sa jag hej.
Jag: Ja, det sa du. Vill du att jag ska lära dig mer engelska inför resan?
Noa: Nej, jag kan redan prata engelska. Hello sa jag ju.

Jo jo.

------------------------

I somras var det dags för fyraårskontroll. När de ska kolla att ungen vet vad en bil är, att barnen kan se och höra (man tycker ju att det är lite taskigt att kolla det först när de är fyra år, men sådan är rutinen och jag tänker inte ifrågasätta) och lite annat. Eftersom jag är omåttligt fixerad vid vad folk tror, tycker och tänker om mig (vilket avslöjande va?) är jag alltid lite nervös. Jag vill ju framstå som Bra Mamma. Och då blir man väl inte sådär jättesuperduperglad när man hämtar en unge på förskolan som är dyngsur, sandig och utan kalsonger (eftersom de också är dyngsura).

Men så traskade vi i alla fall in där på bvc. Jag och den lilla sandklumpen med den icke-förpackade snoppen. Och allt går jättebra. Han vet vad en matta och en bil och en sko är (alltså seriously, om ungen inte vet det vid fyra år lär man ju ha misstänkt att något är fel redan innan fyraårskollen?) och han klarade både syn- och hörseltest med bravur. Men på väg ut från hörseltestrummet ser han en afrikansk brokad med afrikaner och afrikanska djur på väggen. Väluppfostrad som han är säger han "vilken fin tavla". Varpå bvc-tanten frågar vad det är på den. Och det är då. Det är då det pinsamma sker.

Noa (med det något sluddriga uttalet som han har) säger "det är kameler". Det är bara det att det låter ungefär så här: "det är meeler på". Fast ännu sluddrigare. Så bvc-tanten tittar på brokaden och säger "jaha... negrer säger du?". Varpå jag helt kallsvettig nästan skriker ut: "Kameler!! Han sa kameler! Inte negrer. Så klart han inte sa negrer. Vi säger inte NEGER!!!!! Han sa KAMELER!". Och kvalificerade mig därmed som "most likely to lära sina barn ordet negrer"-morsan of the year.

Efter den fadäsen var det bara lite små avslöjanden kvar (som att ungen kläcker ur sig "näää, man borstar ju inte tänderna på morgonen. Bara på kvällen.) innan jag kunde ta den lilla smutsiga ungen vid min hand och bege mig därifrån.

Ja.
Jag tror inte att sanden och avsaknaden av kalsonger var det som gjorde att hon fnissade lite när vi gick.

------------------------

Jag nyste nyss.
Emmy: Ketchup!

Jag hade inte riktigt hjärta att tala om för henne att det är prosit man ska säga. Inte ketchup.

Bara en sak till...

Jag har ett inlägg att skriva. Det handlar om svininfluensan, dödsfall och att vara emot vaccinet. Om konspirationsteorier. Och om "det naturliga urvalet".

Men jag får inte skriva det för min man. Han tycker att det är för elakt.

Så jag låter bli. Och tar på mig en foliehatt, det verkar vara svaret på allt här i världen.

(Vill ni ha lite rolig läsning? Varsågoda!)

Bimbon Jihde

Jag tycker på något sätt att det är rätt skönt att det har dykt upp lite "bimbo-killar" i tv. Peter Jihde, Rickard i postkodsmiljonären, Rickard i "Vem vet mest".

Rätt snygga. Lite småmysiga. Inte så smarta (eller, det kanske de är. De kanske är jättesmarta. Men det syns inte i TV). Lite småmysiga, lite lockhåriga, lite välputsade. Manusbundna. Noga med att titta in i rätt kamera.

Jag vet inte varför jag tycker det, men det är kanske upplyftande att män i tv inte alltid är seriösa, är experter, är allvarliga.

Utan kan vara precis lika flamsiga, snygga och oviktiga som vilken fd Fröken Sverige som helst.

Here I am!

Åh, ni vet såna där tecknare som sitter överallt på klassiska turistfällor? Som har jättevackra bilder med sig och bara "Jag ritar av dig för 50 Euro". Vilket man aldrig gör - ty det är ju hutlöst dyrt. Men i alla fall jag brukar i efterhand undra hur jag hade sett ut. Hur de hade sett mig.

Nu behöver jag inte undra längre. Jag har en egen sådan liten konstnär hemma. Och jag presenterar stolt: Ett porträtt av mig!

När jag såg bilden blev jag helt rörd över hans detaljsinne. Jag prisade honom och närapå snyftade fram: "Åh, jag har till och med kjol på mig. Som jag alltid har. Du har verkligen fångat mig Noa".

Varpå ungen svarar: "Kjol? Nej, det är din mage!"

Jag var inte så jävla rörd längre.

(För att förklara alltså: Där armarna sitter fast är min hals. Inte min överkropp. Och det som ser ut som en kjol är alltså ingen kjol, utan min hängbuk som tydligen når ner till mina knän. Ja. Det kanske inte vore så jävla fel med löpträning ändå?)

Dagens citat

Herregud vad vuxna människor kan vara obetänksamma ibland. Idag när jag hämtade Noa kom en annan mamma och bara: "Ja, jag trodde ju att han var en flicka först. Jag sa det att "vem är den nya flickan, för jag såg bara hans lockar och den glittriga stickade mössan. Ha ha ha. Men Lisas mamma trodde minsann också att han var en tjej, hon sa 'den nya tjejen'. Eller hur Noa? Vi trodde att du var en tjej! För att du har såna lockar och i den där mössan såg du ut som en tjej."

Alltså, finkänslighet? Takt? Sunt jävla förnuft? Jag ville så gärna svara "och jag trodde att du var en mormor, med det där gråa håret du har. Det trodde faktiskt Noa också, ha ha ha. Du ser ut som en pensionär med ditt hår".

Jag fick liksom rädda situationen med att peka på en tjej som hade en Emiltröja och bara "ja, och Emil har lika vackra lockar som du, Noa".

Sen när jag kom hem drog jag hela historien för P på engelska, för att inte visa Noa att jag hade stört mig på det. Men eftersom han är så jävla smart (helt sjukt hur han kunde fatta), så sa han direkt efter att jag hade slutat berätta: "Ja, hon trodde att jag var en tjej! Tokigt!"

Så då avslutade jag med att pedagogiskt säga att den mamman var nog inte så smart. Vuxenpoäng till mig!

(Nej, det är inget fel med att vara tjej. Men vuxna människor ska väl ha vett nog att inte stå och skratta över ett barns huvud och skämta om hur han ser ut som en tjej.)

Jag är ipren den intelligenta värktabletten, my ass!

Jag har inte bloggat idag. Däremot har jag varit på supertråkigt besök på annan gymnasieskola. Tell me, finns det något som säger att man alltid MÅSTE komma in på helt ovidkommande ämnen och prata för länge om dem så att man blir försenad med det man egentligen ska göra?

Jag har inte bloggat idag. Däremot har jag kört till det stora mässområdet för att vaccinera mig. Och såg att kön var så enormt lång att om ni tar och dubblar den längsta kö ni har sett - så räcker det ändå inte till. Så jag körde hemåt.

Jag har inte bloggat idag. Däremot har jag upplevt en helvetesfärd genom stan med en bil som helt plötsligt inte hade några bromsar som fungerade. Det var en upplevelse jag hade kunnat vara utan, och inkluderade bland annat "roliga" moment som "kör nästan in i bilen framför dig" och "glid ut över den heldragna linjen med tjutande däck, trots att du körde sakta och började bromsa långt innan rödljuset."

Jag har inte bloggat idag. Däremot har jag pinats av världens huvudvärk.
Ni vet, en sån som börjar bakom öronen. Som smyger sig fram runt hela huvudet. Som drar åt ett hjärnband (!) runt pannan. En sån huvudvärk som gör att man hör dåligt, och ser suddigt.
En sån huvudvärk som inte ger med sig med Alvedon. Eller ipren. Eller alvedon + ipren.

Jag har inte bloggat idag. Däremot har jag ägnat massor med tid till att tycka synd om mig själv.

Hur har din dag varit?

Jag har inte alltid varit lika perfekt som nu...

Alltså, hur GÖR man för att komma på vettiga rubriker? Jag lyckas ju uppenbarligen inte.
Anyhow, jag snubblade över en gammal tråd från Familjeliv idag. Det är jag som har startat den och jag undrar ifall vi är helt ensamma om att uppmuntra olydighet när den utförs på ett kreativt sätt.

Herrejävlar alltså. Basåattnivet så kommer Noa bli ligist och sno godis av sina vänner och säkert cykla ut på vägen om vi bara tittar bort en sekund.

Och jag bara tittar på min unge som säger åt sin lillasyrra att hålla hans hand eftersom det är en bilväg 100 meter bort. Min lilla son som var den enda på förra förskolan som aldrig var taskig eller puttade sina vänner. Min skitunge som typ tycker att han är rebellisk när han tar ett äpple utan att fråga.

Hey - jag säger inte att han inte kommer bli ligist och värsta gängledaren. Bara att om han blir det så beror det knappast på att han när han var tre fick käka lite ostbågar trots att vi hade sagt nej från början.

Fattiga riddare

Till lunch idag åt vi fattiga riddare, efterrättsversionen med grädde, kanel och socker. Bara tomma kolhydrater och snabba kalorier. Eller tvärtom.

Men jag förstår inte riktigt vad problemet är med att äta en icke-näringsrik lunch/middag då och då? Jag förstår inte varför man måste slänga i lite bovete i pannkakorna och servera dem med grönsaker och svampstuvning? Varför kan man inte få äta dem med grädde och sylt som måltid? Vi pratar enstaka gånger här - vad är problemet?

Är det näringsrikt? Nej.
Är det nyttigt? Nej.
Blir ungarna mätta och glada? Verkligen.

Om man äter bra mat i övrigt, exakt vad är felet med lite spaghetti med pesto till kvällsmat. Eller en pizza ibland? Eller pannkakor med sylt, grädde och ingen fullkornsprodukt så långt ögat når? Jag fattar verkligen inte. Vari ligger skadan?

Hej Jesus!

Jag är hemma och vabbar och i ett fruktlöst försök att vara produktiv tänkte jag måla gästrummet. Noa hakade på, och när han såg den otroligt fula och horribla tavlan med "Nattvarden" som hängde kvar därinne (förra ägarna lämnade kvar den av någon anledning) utbrast han "åhh... vad fin den är!". Jag sa att den var jätteful, han sa att den visst var fin och började prata om de olika gubbarna. Vad ska jag göra nu? Finns det någon slags kurs man kan skicka honom på, typ anti-konfirmering?

Jag lovar att mina ungar kommer bli nykterister, orienterare och gå med i kdu när de ska göra revolt. När andra ungar piercar sig och super sig packade för att få lite attention från sina föräldrar, kommer mina typ ordna samkväm och säga saker som "jag tycker nog att kvinnorna ska vara hemma trots allt"

That's what you get when you matar dem med "Kåldolmar och kalsipper" från tidig ålder. En helt fucked up revolt.

Alltså, förlåt, men jag kan inte låta bli.

Jag vet att jag borde ägna mig åt att nedvärdera white trash-människor eller sätta mig på en piedestal eller vad det nu är min (fd?) favoritkommentator "Anna" brukar skriva att jag gör. Men jag får göra både henne (och er) besviken/na, eftersom jag nu tänker fortsätta vara ytlig.

Min lugg. Alltså.
Jag är så missnöjd.

Jag ser ut som Kajsa, fast utan förmågan att platta till och räta ut och sminka snyggt. Jag ser alltså ut som Kajsa på "förebilden". Fast med mitt ansikte (duh!).



Dessutom får jag en stor näsa av den.

(Oroa er inte. Snart är det jul. Efter jul är det januari - mars, men efter det är det vår och då vaknar min hjärna till liv igen och jag kan skriva lite bättre inlägg. Tills dess får ni bara stå ut.)

Saker jag älskar att hata när andra gör, del 5

Så här! Varför gör man såhär?

Jag fattar att inte alla har lika superb smak som jag, det är ju omöjligt. Det finns säkert de som tycker att 50-talskök är jättefula, jag fattar. Men någon känsla för vad som passar sig måste man väl ändå ha? Förstår man inte hur dumt det är att riva ut ett jättevackert kök i fint skick, för att ersätta med billiga plastluckor från Ikea?

Det här är en av mina käpphästar. Jag är inte särskilt "bra" på inredning, jag får det sällan att bli sådär riktigt snyggt. Men åtminstone försöker jag inte låtsas att jag bor i en herrgård från 1700 kallt, när huset är byggt -74. Inte heller skulle jag få för mig att slita ut vackra originaldetaljer och ersätta med toppmodernt från ByggMax eller laminatgolv från Rusta. (Om jag hade haft några sådana dvs, huset är som sagt från -74 och renoverat sen dess) Det är lite som alla de som köper "gamla" hus och sen målar allt i olika nyanser av vitt för att få fram den äkta gammeldagsa känslan. Handuppräckning alla de som tror att det var praktiskt att ha det vitt hemma för några hundra år sedan. Hur många Carl Larson-målningar föreställande hem med vitmålade trägolv och vitmålad pärlspont som matchar de vitmålade vitrinskåpen i köket har ni sett?

Folk är så jävla ivriga att riva riva riva, byta byta byta - att de inte ser vad de har framför ögonen. Det är rätt sorgligt att man förstör husets själ i sin brådska att få det precis som alla andra.

Jag är ingen heminredningsnazist, jag är som sagt inte så jättebra på det själv. Men om man nu lägger ner hundratusentals kronor på sitt hem - varför gör man det sämre?

Gäsp

Jag har ont i huvudet. Jag har haft det i två dagar nu och det enda som kan bota det är choklad. Ty så fungerar min kropp. Smärtstillande - nja. Choklad - ja. Så jag vacklar mellan att "äh vafan, det är ändå snart jul och då kommer jag äta massor av onyttigheter, så what's the point med att banta de sista veckorna i november?" och "ska man behöva sy igen munnen på dig eller? Sluta ät onyttiga saker pucko!"

I alla fall så har jag ont i huvudet, det är november, och jag har inte så mycket att säga. Eller skriva om. Apatin är nästan fullkomlig. På bloggportalen.se ser jag att folk bloggar om Sverigedemokraterna, Annika Östberg, att män inte bör dammsuga och om pirate bays kapade logga. Men jag orkar inte det heller.

Enda anledningen till att jag skrev det här inlägget var väl för 1) sympatifiske och 2) låta er veta att mitt bekräftelse- och självhävdelsebehov har inte dött. Jag är bara trött. (Ha ha, rim!)

Suck

Gud vad jag hatar att jag lyckades klippa skitful lugg veckan innan jag ska ut på krogen. Kunde jag inte ha väntat till veckan efter?

Det finns liksom ingen urringning i världen som kan kompensera för den här luggen.

Om att blotta sig för främlingar

Det här med bloggstatistik, hur resonerar ni? Jag blir jätteglad när jag ser läsare från typ Island eller Canada eller bara Trollhättan - eftersom jag inte känner någon där. Det är tydligen viktigt för mig, att mina bloggläsare ska vara helt okända för mig. (Därmed inte sagt att jag inte uppskattar de av er som jag känner. Kramizzar!) Jag antar att det har att göra med att jag vill att folk ska läsa den här bloggen för att man tycker att den är bra. Inte för att man känner mig eller vill veta vad jag har gjort idag, eller för att man på något sätt "borde".

Därför stör jag mig också lite på alla såna här tips om "hur du får läsare till din blogg". Man ska skaffa vänner i bloggosfären. Man ska vara med i listor, man ska engagera sig i kommentarerna, vara med i tävlingar, man ska bilda ett nätverk. Och så kommer då de i nätverket läsa bloggen, och man får fler pinnar i statistiken. Jag förstår inte riktigt poängen. Om man måste kämpa så för att skapa relationer med folk så att de sedan läser ens blogg - då är det ju inte själva bloggen som lockar? Det känns som en unge som mutar sina klasskompisar med godis för att de ska komma pån hens kalas, och sen nöjt tittar sig omkring och tänker "vad mycket kompisar jag har".

Det finns ju ingen poäng med att ha läsare, bara för statistikens skull. Jag skojar ofta om att jag älskar mina anonyma läsare, men det gör jag! I verkligheten kanske jag hade avskytt er om jag hade träffat er face-to-face (det är rätt troligt eftersom jag är gravt socialt inkompetent), men här - som mina läsare - älskar jag er. För att ni vill läsa, för att ni kommer hit. För att ni kommenterar. För att ni, även fast ni inte känner mig, bryr er om vad jag har att säga.

Utan att jag behöver gå på ett stort korståg för att dra hit er.
Tack!


(Herregud. Jag har så jävla ont av min ägglossning (se rubriken btw) att jag skrev "nätvärk". Snacka om freudian slip.)

"men om du får en godis då?"

Jag älskar att ha småbarn. Verkligen älskar det, och jag fasar lite inför när de är sådär 8-10 år och stora och inte behöver oss på samma direkta sätt.

Men en sak ser jag fram emot: den ålder då de har uppfattat pengars värde, men samtidigt ser 10 kronor som mycket pengar (det är ju 20 bugg liksom).

Jävlar vad jag ska muta dem till att klia mig på ryggen då. De kommer vara rikaste ungarna i skolan (och jag kommer vara den fattigaste morsan), och alltid vara de som kan bjuda andra barn på godis och leksaker. Nu är det så värdelöst, jag försöker muta men de fattar liksom inte. Och så kan man inte precis säga "du fick en bulle, nu måste du klia mig i tio minuter" för de är för små för att klara av att fatta vad en "bra deal" innebär. Men sen, när de är stora, då!

Ah. Det känns skönt att ha något att se fram emot.

När ärlighet har gått lite för långt.

Gud vad söta folk är i den här tråden på Familjeliv: http://www.familjeliv.se/Forum-4-188/m48694590.html

En tjej köpte några "ta 2, betala för 3"-plagg, och kassörskan slog in fel. Tjejen betalade 200 mindre än vad hon skulle ha betalt. Nu undrar hon om hon borde ha sagt till. Folket i tråden är så roliga. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilka som är roligast?

Är det de som inte skulle ha sagt något, men sen inte kunnat använda kläderna? Det måste ju vara himla meningslöst, att ha dåligt samvete för några kläder som man sen inte ens använder. Då kunde man ju lika gärna ha sagt till så att man kan använda kläderna sen.

Eller är de möjligtvis de som slår på stora trumman? De som (anonymt) skriker "tjuv!" eller "har du inget samvete?!" eller "det går rakt från kassörskans lön och hon är säkert en fattig ensamstående trebarnsmamma som inte har råd med middag till barnen bara för att du inte sa till att hon slog in fel."

Nja, roligast är nog ändå de som livar upp tråden med egna historier om hur ärliga de är. De hittar en femtiolapp på marken och lämnar in den till polisen. De hittar en skraplott i en affär och lämnar in den i informationen. Min favorit: En kvinna köpte några kilo kött som det var extrapris på. 79 kr kilot. Butiken slår dock in det som 79 öre kilot. Kvinnan tittar på sitt kvitto och upptäcker affärens misstag ute i bilen. Då går hon in igen och säger till, och så får hon betala mellanskillnaden.

Alltså, jag vet inte.
Det är en fin gräns mellan ärlig och ...dum.

Ifall psykomorsan från familjeliv vill socanmäla mig finns det ju material här...

Jag vet inte om jag nu anmäler mig till tävlingen "Skandinaviens sämsta morsa" (jag vann ju Sveriges sämsta morsa genom att lämna min fyraåring ensam hemma i tio minuter), men ärligt talat: Kan folk inte lämna sina barn i badkaret ensamma ens för några minuter? Sitter de bredvid och tittar på hela tiden?

Även om man inte gör som vi och använde nya bubbelbadkaret som barnvakt när vi flyttade, finns det väl ändå något slags mellanting? Typ vara i ett närliggande rum och lyssna på barnet? Eller pyssla i köket utanför och titta till barnet/barnen med jämna mellanrum?

Nu vet jag att alla barn inte är lika vana vid vatten som våra, speciellt Noa är ju makalös. Kunde simma med puffar vid ett års ålder, dyker och "simmar" under vatten många långa sekunder, hoppar och simmar och Emmy är inte långt efter. Men ändå - vanliga barn (;-) ) har väl också NÅGON slags vattenvana?

Hur gör ni?

Håll tummarna

Idag har jag varit och prostituerat mig på Örebro Bokmässa. Det vill säga: jag har erbjudit mina tjänster som korrläsare, lektör, baksidestextskrivare till diverse förlag.

Men det är inte om det ni ska hålla tummarna. Eller det är inte det ni ska hålla tummarna för. Eller vad det nu heter när man håller tummarna.

Det är en annan grej. Men jag vill inte säga vad. (Än).
Så nöj er med det och håll tummarna ändå.

Snälla?

trevlig kväll!

Nitton avsnitt av diverse tvserier. Sushi. Hej härliga helg!

( ja, luggen blev för kort idag hos frisören. Men så blir det väl om man klipper sig fredagen den trettonde.)

Mindre boobs, mer pretto!

(Det sägs att rubriken lockar fler läsare än typ taggar och nyckelord i texten. Och hur många lär inte googla på ordet "boobs"? Man får inte vara dum!)

Bloggvärldsbloggens veckotema är språk. Och eftersom jag förra gången (första gången) skrev så förbannat illa om invandring och främlingsfientlighet, ville jag skärpa till mig. Språk, liksom. Jag kan språk. Jag är språk. Eller låt mig omformulera mig: Jag är ord, jag lever det skrivna språket. Jag andas formuleringar. (Jag lovade er pretto, här får ni pretto!)

Bara för att illustrera:

När jag var liten tyckte jag att en rolig fredagsunderhållning var när mamma tog en ordbok och sa ett ord som till exempel "förmäten" och så skulle jag förklara vad ordet var. Det tyckte jag var en rolig lek.
Det tyckte ingen annan.

Som vuxen är jag kvar där någonstans. I en värld där ingen riktigt hakar på. Där ingen vill leka med mig. Så jag har mig själv kvar. Mitt eget huvud. Och min blogg. Min blogg är på intet sätt en kanal för mig att få ut viktiga budskap, jag har inte så mycket att säga egentligen. Min blogg är snarare en ventil för att jag ska få ut alla de ord som trängs i mitt huvud. Alla de meningar som uppstår när jag formar fantastiska, formidabla, fräcka, fina formuleringar. Min hjärna går på högvarv hela tiden, alltid, konstant, jämt, utan uppehåll. Den rimmar, hittar på, letar ord, byter ord, formulerar, skriver ner - jag måste få ut det.

Därför är jag så tacksam för den här bloggen. Här kan jag sätta på pränt det som surrar runt. Så försvinner det sedan. Flinka fingrar får föreviga flumhjärnans formuleringar. (Ni ser, såna här saker snurrar runt i mitt huvud. Om jag inte får ut det, kanske jag säger det högt. Så att folk hör. Jag är redan lite mysko, I need not to be more om man säger så.)

Men det gäller inte bara att skriva, det kan lika gärna handla om att prata: om att få till exakt rätt uttal på franska ord, att få säga långa avancerade meningar på brittisk engelska, att få rimma en hel konversation. Att få använda sig av språket. Att få djupdyka, experimentera, slänga in fel sorts ord, använda sig av svordomar, blanda olika språk. Använda både ett komma och ett "och" efter varandra. Börja en mening med "och". Bryta en mening för tidigt.

(Skriva alldeles för långa parenteser, med så många bisatser att läsaren till sist tappar bort sig helt, och jag själv inser att om parentesen är längre än inlägget borde det inte ha varit en parentes från början. Men jag kan inte hjälpa det.)

Jag har haft tre drömyrken: författare, journalist och skådespelare. Alla handlar om att förmedla, kommunicera, formulera, föra ut. Använda sig av språket. Kroppsspråk, minspel eller ord. Det är ingen slump att det är just dessa tre yrken jag drömt om.

Och nu sitter jag här och är inte något av dem.
Men jag har i alla fall min blogg.

Glee!

Jag har sett avsnitt nu.
Glee!

Har nog aldrig fastnat för en serie så fort.
Glee!

Nördar och musik, kan det bli bättre?
Glee!

(Kan man hålla sig ifrån att se allt som finns tillgängligt?
Glee!)

Sätt att förgylla en gråtrist torsdag

1. Ta på dig en skjorta som kräver att du har ett svart linne på dig. Hitta inga rena svarta linnen. Eller ok, jag äger bara ett svart linne. Det är mitt "partylinne". Det har glitter på sig.

2. Ta på dig det glittriga linnet.

3. Notera runt lunchtid att glittret har smetat av sig på brösten. Voilá! Party party en vanligt torsdag.






(Sen kan det hända sig så att någon kommer in i ditt rum samtidigt som du står och försöker få till en bra bild på dina tuttar. Jag fattar inte, jag har snygga boobs. Hur kan de bli så fula på bild?
Anyhow, ovan ser ni resultatet när jag liksom försöker mörka att jag ställt en mobilkamera i bokhyllan och står och åmar mig och har mig. Snart måste jag nog byta jobb.

Det slår mig dessutom nu att det här är andra gången jag bloggar om glitter på brösten. Är det normalt?)


Jag känner ärligt talat ett stort behov av att skriva ett långt och mycket pretentiöst inlägg snart. Två inlägg på en dag, ett handlar om bantning och ett om bröst. Bloggen so needs some pretto pronto!

Vad fan?

I söndags vägde jag faktiskt rätt lite. Så jag kände "yes!". Och så bestämde jag mig för att köra hårdbantning den här veckan, för att liksom dra nytta av min nyfunna motivation. Så jag har bantat och bantat (dock ej löptränat).

Har det gett resultat? Jajamen!
3 kilo. Plus.

De säger att man ska vara vän med sin kropp.
Men det är ju inte så jävla enkelt när den är en sån jävla bitch.

(1. Jo, jag kan gå upp så mycket på så kort tid. Nej, det är inte vatten. Min kropp fungerar så helt enkelt. 2. Nej, jag har inte ätit för mycket, jag har haft stenkoll. Min kropp är helt enkelt dum i huvudet ibland.)

Har du några vänner?

Det slog mig en dag att jag inte är någons bästa vän. (Förutom min makes, men vi räknas inte. Vi är gifta.)

Jag tror inte att någon skulle svara "Ellen" på frågan "vem är din bästa vän?". Inte heller på frågan "vilka är dina tre bästa vänner?". Jag tror att jag kommer på plats fem nånstans. Om ens det. Det är inte meningen att vara ledsen och ynklig och skriva om det som att "varför har jag inga vänner", för det har jag. Jag har nog fler vänner nu än jag någonsin har haft. Men ingen av dem skulle nog se mig som sin närmsta vän, och jag har ärligt talat svårt att själv välja ut en som står mig närmast (återigen, förutom P då).

På något sätt är det väldigt symptomatiskt för hela mitt liv. Väldigt ironiskt också: med Lottaböckerna som ledstjärna strävade jag efter att ha en bästis. En nära vän som man delade allt allt allt med. En som var allt. Det där mytomspunna bästisskapet som skulle lösa alla problem i hela världen. Det var nog först när jag släppte de tankarna som jag började få vänner som jag kunde behålla, som jag inte kvävde, som jag fortfarande är vän med.

Men egentligen är jag ju inte ensam om det här. Hur ofta matas inte tjejer/kvinnor/tanter med budskapet om den där vännen som alltid finns där? Som förstår allting. I varje flickbok, i varje chick-litbok, i varje romcom finns de där. Väninnorna. De som aldrig sviker.

Jag skulle nästan vilja påstå att det kan vara minst lika förödande som att alltid matas med en väldigt romantiserad bild av hur ett kärleksförhållande ska vara. Allt som ger oss svåruppnåeliga idealbilder av hur ett förhållande ska se ut, oavsett om det är ett vänskaps- eller kärleksförhållande, är begränsande. Det ger oss en norm, en mall, och om man nu inte hittar precis rätt - vad gör man för fel?

Jag vet inte om det handlar om mig som person, eller de val jag har gjort (bildat familj tidigt), men nu står jag här och är ingens bästa vän. Är ingens "närmsta vännina" eller "girlfriend". Och på något sätt måste jag se det utifrån vad det är, och inse att den där bilden av hur vänskap se ut, den som jag har fått till mig via film, böcker, pjäser - den är inte allenarådande. Precis som att ett kärleksförhållande inte alltid innefattar två romantiska personer av motsatt kön som båda är väldigt snygga. ;-) Det ska nog gå bra till slut. With a little help from my friends.

Hur ser era vänskapsrelationer ut?

"Jag ska minsann aldrig..."

Under hela min uppväxt var jag så jävla förbannad på att mamma alltid tyckte att min syrra var så liten. Oavsett hur gammal jag var ansågs jag vara stor. Oavsett hur gammal min lillasyster var, ansågs hon vara liten. Hon fick alltid mer hjälp, mer uppmärksamhet, mer omtanke - för "hon är ju så liten". Skit samma om hon var 11 år och jag hade varit tvungen att klara av samma sak själv när jag var 8, jag var ju alltid stor och hon var alltid liten.

Nåväl, leaving the bitterness behind now. I alla fall så svor jag på att inte göra samma misstag. Jag skulle minsann inse att barnen är den ålder de är, oavsett om de är storebror eller lillasyster. Jag skulle minsann inte tycka att Emmy är så liten, bara för att hon är lillasyster.

Så idag gick jag och funderade på om jag kanske skulle bli på smällen för att få en break från arbetslivet som jag inte trivs med (vilken bra anledning va?), men sen konstaterade jag att "Nej, det skulle vara förödande för Emmy. Hon är ju så liten"

Come again? Hon är 2 år och 2 månader. När storebror hennes var 2 år och 2 månader blev han just storebror. Jag tyckte att han var så stor. Jag tyckte att han var ett stort barn. Fast han knappt pratade och trots blöjan. Emmy är blöjfri sen länge och pratar långa meningar. Ändå "Hon är ju så liten". Och då skulle ju syskonet inte födas förrän hon vore 3 år, märk väl.

Pinsamt.

(Nej, jag tänker inte bli på smällen. Kände att jag kanske behövde klargöra det.)

Saker jag älskar att hata hos andra, del 4

Åh, jag kom på en. Jag älskar att hata människor som älskar actionfilmer. Alltså på allvar, inte ironiskt eller "jag är bakis och orkar inte anstränga mig" utan verkligen - man älskar actionfilmer.

Eller rättare sagt, folk får gärna gilla actionfilmer. Det rör ju inte mig. Men det muppiga är när man inte får driva med de patetiska och klyschiga filmerna utan att de blir jättesura. Bara "Meh! Driv inte med den här jätteavancerade bluescreen-scenen, det ser ju faktiskt nästan ut som att han är med i en explosion på riktigt."

Det är så weird. Att på riktigt VILJA se pinsamma förhörsscener där hjälten och skurken förtroligt talar med varandra och det är så manusbundet att det är plågsamt. Eller att se fram emot en film som består till 80% av biljakter. Why?

Min man har tvingat mig att se Black Hawk Down minst tre gånger.
Ja, jag är jävligt bitter.

Vad är det för fel på er?

Ja, alltså allvarligt? Jag har förstått att det är trendigt att bråka lite med sina läsare. Egoina gör det, till exempel. Och jag är faktiskt arg på er på riktigt, så jag är inte sen att haka på. Wtf liksom?

Här skriver jag om bantning och då går det plötsligt bra att kommentera (även om det främst var oönskade tips typ "löpträna"), men när jag häller ut mitt vackra poetiska hjärta och skriver ner en lång och smäktande historia om en gömd port, mobbning och verklighetsflykt - då är det minsann tyst som i graven.

Men men, det är väl så det är. Jag ska inte kasta pärlor för svin. Nu går ni miste om andra tidiga alster , såsom den om "Inbrottet i Oppeby". Den involverade både en apa, en inbrottstjuv och en gubbjäkel. Men ni har ju tydligt visat att ni inte är intresserade av fin litteratur. Ni läser säkert bara Läckberg också!

Fy katten alltså. "Den guldporten som var förtrollad", det hörs ju lång väg vilken makalös historia det var.

Will you divorce me?

Enligt en undersökning av SCB håller ett genomsnittligt äktenskap i Sverige i 12 år.
Det är ju rätt lite ändå? 12 år alltså? Det ger mig alltså 9 år som gift till.
Fast å andra sidan är jag ofta lite mer än genomsnittet. Lite tjockare, lite större tuttar, lite smartare, lite blondare, lite elakare. Så jag kanske kan få vara gift i totalt 15 år?

12 år kvar i såna fall. Det ska jag tänka på nästa gång jag har lust att drämma en stekpanna i huvudet på P för att han ännu en gång har struntat i att torka av diskbänken efter att ha plockat in disken i diskmaskinen. Då ska jag hejda mig med stekpannan i luften och tänka: "Nej, Ellen. Vi har bara 5475 kvällar kvar tillsammans. Förstör inte denna nu, det är ju så få kvar. Snart sitter du där med bara 2851 kvällar kvar, och då kommer du ångra att du bråkade ikväll."

Och så ställer jag ner stekpannan, och vi vandrar hand i hand ut mot solnedgången.
(Vilket ju vore lite märkligt eftersom 1) vi bor i Örebro, there is no fucking sun here och 2) vem ska ta hand om kidsen? Det är ju tydligen dödsstraff att lämna dem ensamma om så bara för en sekund, då vi ska illustrera vår nyfunna förälskelse i varandra.)

Matglädje

Inte nog med att jag pinar i mig såna där lågkalorishakes till lunch, nu bestämde den sig för att jävlas med mig.

En sekund tittar jag bort. En sekund. Sen åkte det lilla sugröret ner i det lilla hålet, and was never to be seen again.






Så jävla ovärt. Förnedrande liksom. Nu får jag sitta och halsa som en annan slusk.
Jag som var så sofistikerad med min bantningsdryck och mitt sugrör.

Den här dan är ungefär så kass som en måndag i november kan vara.
Åh, nämnde jag att min ena katt är försvunnen sen i går kväll?
Bara goda* nyheter, i en blogg nära dig.

*(obs! Ironiii!)

(det var till dig Terry)

Den guldporten som var förtrollad. (lååångt)

Jag har tittat igenom mina gamla minnessaker. Det är skolkataloger, skolböcker och kort och what not. Två saker slår mig: 1. Fan vad smal jag var. Hur kunde jag DÅ klaga på att jag var tjock? Otroligt. 2. Fan vad ful jag var. Alltså, jag hade inte upptäckt att det där med att noppa ögonbrynen faktiskt har en poäng, och att kort hår inte riktigt var min grej - särskilt inte med tanke på att jag hade kinder som en bulldog.

Men nu skulle jag inte dissa mitt utseende, utan ni ska få något mycket roligare. En spännande fantasyhistoria, skriven av Ellen, 10 år. Jag skriver ner den precis som den står, så alla eventuella stavfel tillhör Ellen 10 år, inte Ellen 25 år. Ok? Så, jag presenterar:

Den Guldporten som var förtrollad

Tuut! Bilisten tutade ilsket på Melissa (Hädanefter kallad Liss). Hon skyndade sig över vägen. I skolan hade de retat henne igen för att hon var spansk. Men den här dan gör det inget. Sedan hon hittat nyckeln som låg i en byrålåda, lever hon som i en skön värd. Hon måste hem och försöka lista ut vart den går. Hon letar hela dagen utan resultat. På kvällen läste hon en bok om lönndörrar och hon visste var hon skulle leta imorgon. Nu kom mamma in.
-Liss, Pappa och jag måste åka till stan imorgon. Vi är borta hela dan.
Utmärkt! Då kan jag leta mera tänkte hon.

Nästa dag hade de halv studie-dag. Så efter skolan letade hon på varje sten i sitt hus efter ett nyckelhål. Till slut gav hon upp och satte sig för att vila. då kände hon att tegelstenarna var ojämna. Hon sköt undan en av stenarna och tittade ner genom hålet. Där fanns en trappa. Hon gick nerför den och hörde hur öppningen stängdes. Hon kom till en guldport. Hoppas nyckeln passar, tänkte Liss.

Hon satte i nyckeln och vred om. Dörren gled sakta upp. Först blev hon bländad av allt ljus. Men sen såg hon att det var en dal. Det fanns massor av fruktträd och allting var alldeles ljust. Där var det sommar och alla blommor blommade. Barn sprang omkring och lekte. En pojke och en flicka sprang fram till henne och sa: Hej! Vill du leka med oss?
Ja gärna sa Liss. Jag vet, vi går till mamma och frågar ifall vi får gå på utflykt, sa pojken.
Flickan sa: Jag heter Lina och det här är min kompis Kim.
Jag heter Melissa men kallas för Liss, sa Liss. Då gör vi det också, sa Lina och Kim med en gång.

Vart bor ni, undrade Liss. I det mellersta slottet Tara, sa Lina. du förstår, hela släkten bor i ett slott inte i varsitt hus. Är ni....? Ja det är vi, vi är kusiner. Nu är vi framme. det här är min mamma sa Kim. Mamma, det här är Liss. Hej Liss. Hej. Mamma får vi gå ut på picknick? Ja, men gå inte för långt bort. Nejdå mamma. Vi går in och gör iordning en picknick-korg. Gör det. Nu ska vi se. Vad vill du ha Liss? Vad finns det? Det finns: korv, pannkaka, melon, grapefrukt, bananer, smörgåsar och kakor.
Hurdana kakor?
Pepparkakor och mariekex.
Jag tror jag vill ha två pannkakor en melon, en smörgås och sju kakor.
Vilka kakor?
Pepparkakor. Vad ska ni ha då? Frågade Liss.
Vi tar det samma svarade Kim. Hejdå nu går vi ropade Lina. Vart ska vi gå? Frågade Liss. Vi går till vattenfallet svarade Lina.

Voff! En liten hund skuttade fram. Hej Buster!
Vem är Buster? Frågade Liss. Det är Linas hund svarade Kim. Nu är vi framme, sa Lina.
Åh! Vad fint. Ja visst är det. Det här är önskningarnas dal.
Är det? Frågade Liss. Ja, fortsatte Lina. Du får vara här till klockan halv sju i tre dar. När du går hem så får du önska dig någott. Vad roligt! Sa Liss.

Nu fikar vi sa Kim. Hit med mina pannkakor! Ropade Lina. Dina? Du tog väl inga, skrek Kim tillbaka. Alla tog ju samma, fick han som svar. Efter ett tag var allt uppätet.
Du måste nog gå hem nu. Får jag önska något nu? Du måste först gå till porten. Gå? Jag springer.

Nu var hon framme vid porten. Ställ dig i mitten och önska. Ja ja, Lina.
Jag önskar att de slutar mobba mig, sa hon. Plask! Usch! Vad blött. Det regnade rakt på heenne. Hade det varit en dröm? Nej tegelstenarna var i sär, hon tittade ner och såg trappan. Hon sköt ihop tegelstenarna, tog nyckeln och gick in.

Liss!! Var är du? Det var mamma som ropade. På mitt rum! KP har kommit! Vad bra!
Här har du! Tidningen landade på sängen bredvid henne. Vad du är glad då. Mamma, har vi några chips? Ja faktiskt. Jag får dom? Okey då. Hon vände för att hämta chipsen. I dörren vände hon sig om och sa: Liss, du måste gå till skolan imorgon. Visst, inga problem.
Jag förstår mig inte på dig. För en vecka sen skolkade du ju.
Vem har sagt det? Frågade Liss. Din fröken. Himla skvallerbytta!
Nu går jag och hämtar chipsen. Tack, mamma!
Hon låg och kollade i tidningen ett tag innan och gick och la sig.

Riing! Liss, upp med dig! Klockan är åtta!
När hon var på väg till skolan, undraade hon ifall de skulle mobba henne. det var det ingen som gjorde, men ingen pratade med henne heller. Efter skolan sprang hon hem. Hon upptäckte att hon hade glömt nyckeln inne så hon la ner väskan bredvid trappen och gick till guldporten. Hon öppnade den och gick in.

Voff! Hej Buster! Var är alla? Titta, det såg ut som Lina! Lina!
Hej Liss.
Vart är alla?
De är och badar. Kom nu.
Men jag har ingen badräkt.
Du kan få låna en av mina. kom nu de väntar på oss.
Okey.

När de hade badat ett tag åt de en härlig matsäck och sen spelade de pingis. de lekte och spelade pingis om varannat. Till slut frågade Liss: Varför gjorde vi inte det här igår?
Dels för att vi ville visa dig runt och dels så fyller Kim år idag. 12 år sa hon.
Det fyllde jag för en månad sen. Nu ska vi äta tårta. Sa Lina.
Åhh prrinsesstårta! Pax för rosen, ropade Lina.
Gärna för mig, sa Kim.

När alla ätit två bitar tittade Liss på klockan. Oj! Klockan är snart halv sju. Skynda dig då! Ropade Kim. Jag ska. Hej då. När hon stod i porten önskade hon att hon skulle få en vän.
Hon var ivrig att gå till skolan nästa dag. när hon kom fram kom det en flicka till henne. Hej. Vill du följa med mig hem nån dag? Gärna!
Vad heter du? Therese.
Och du heter Liss? Rätt!
Riiing! Vi går in nu.

Idag så är det så att ni ska ha mig istället för eran ordinarie magister. Jag heter Ida Ryd. Och jag tänkte ändra på era bänkgrupper. JAAAA!
Då gör vi så. Vi försöker göra så alla blir nöjda. Först vill jag höra vad alla heter.
Två lektioner senare satt alla på sina nya platser. Therese satt brevid Liss. Til mat fick de köttfärssås och spagetti. Liss och Therese hade ett eget bord. Efter skolan sprang Liss hem. Hon gick ner för trappen och gick in genom porten.

Liss! Någon har rövat bort Lina!
Nej! Vad ska vi göra?
Följa efter så klart! Kom nu! Här är några spår vi följer dem.
Efter några timmar var de trötta.
- Titta ett läger. Dom släpar på Lina! ropade Liss.
Tyst. Vi förklär oss till indianbarn så släpper dom nog in oss.
Ja, bara inte Lina avslöjar oss. Varifrån får vi kläderna då?
Här, sa Kim. det är två par indiankläder. ta på dig dem över dina vanliga kläder. Oj det börjar skymma!
Vad bra, då är det lättare att rädda Lina.
Förstår du inte? D måste vara tillbaka kl 18.30.
Isåfall är det försent. Klockan är sju. Sa Liss lugnt.

Vad händer nu?
Vi måste gå till byns äldste som får använda lite av sin magi för att trolla hem dig.
Då så! Nu är det mörkt så vi kan smyga in. Lina, kom vi sticker!

När de var hemma igen åkte Liss hem med hjälp av den äldste. Liss träffade aldrig mer Lina och Kim. Och när hon blev äldre glömde hon dem.

Slut!

(I know, lite abrupt slut. Men jag minns tydligt att lektionen tog slut där och jag var tvungen att avsluta historien under samma lektion jag hade börjat den. Jag hade lite issues med att skriva för långa berättelser tror jag minsann.)

Fina morfar

Min morfar är så himla fin. Han är utomordentlig, han är för snäll för sitt eget bästa, han är världens bästa morfar och troligtvis en av de bättre människorna som finns i denna värld.

När han var liten räddade han en kompis liv, han ställer ALLTID upp på människor som han knappt känner, han jobbade förra året extra för att hans exfru (min mormor som lämnade honom för en annan man för en 40 år sen) ville åka på bridgeresa men hade inte råd. Så då tog han på sig extra jobb (alltså jobb som han får betalt för, inte det obetalda jobb han gör dagligen ute i skogen för att hjälpa sin son med sitt jordbruk. Nämnde jag att han är 86 år?) för att tjäna ihop lite pengar som han gav till henne så att hon kunde åka.

Min morfar är en fenomenal människa och en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv, alla gånger. Han är barnens morfar också, han är den morfar som deras riktiga morfar aldrig kommer kunna vara.

With that said, min morfar har inte mycket smak. ;-) Vilka förändringar vi än har gjort i huset har enligt honom varit till det sämre. När vi målade över en svartblommig tapet från typ rusta med en underbar blå nyans så var det hemskt. När vi tapetserade över en trist svartblommig (ja, igen) tapet med underbara "Eldblomma" av Josef Frank, så var det riktigt dumt gjort.

Nu vågade jag erkänna att vi i köket ska byta ut det bruna "lantliga" kaklet med motiv av typ ax och olivolja, som ser ut att komma från 80-talet, och han tittade på mig som om jag vore från en annan planet? "Det där kaklet? Byta? Nej, det kan ni inte göra. Det är ju jättefint. Det får ni inte göra."

Och eftersom han sitter på en stol i mitt kök och är lite trött efter att ha sågat ett träd som fallit in på vår tomt till ved, näns jag inte säga att det är jättefult. Så jag skrattar lite och påpekar att det väl har blivit rätt ok i de andra rummen i alla fall? Trots att jag enligt honom har lite knasiga idéer? Och jo, det blev väl ok. Men modernt är det inte! För modernt är det med såna där mörka tapeter med mycket mönster på, och dessutom har de rea på Rusta, bara 39 kr rullen. Ska jag inte köpa tapeter där?

Han är himla fin. Men vi delar inte precis inredningssmak.

1...2...3...4!

Det här är så jävla mysko, men hur trotsig lilla fyraåringen än är, hur tjurig han än är, hur busig än är så kommer han alltid i världens fart om man säger "jag räknar till fem". Från "jag vill inte lägga mig" till "jag kommer, jag kommer" bara för att jag börjar räkna.

What's up with that? Det är ju inte som att vi har hotat eller nåt sånt. Det har inte varit "jag räknar till fem, sen ska du komma annars..." utan bara "1...2...3" och så kommer han. Och det är inte en jobbig situation med "ja... jag kommer väl då....*martyrgråt*", utan glatt och snabbt.

Så jävla märkligt.
Inte för att jag klagar alltså. Verkligen inte!

(Men erkänn, lite märkligt är det)

Saker jag älskar att hata hos andra, del 3

Gud vad jag hatar när folk lägger till "det var ett litet skämt" efter något som så otroligt uppenbart är ett skämt. Inte bara när någon är lite smådryg och sen säger "äh, jag skämta bara" - det kan jag förstå. Utan det kan vara så uppenbara skämt att INGEN, inte ens min tvååring, kan tvivla på att det var ett skämt. Och ändå "ett litet skämt bara".

Jo, vi fattar det! Om man tycker att det är så skrämmande att skämta att man måste förklara sig efteråt, liksom urskulda sig - då kan man ju lika gärna låta bli. För det är ju väldigt sällan något roligt sägs strax innan ett ursäktande "jag skämtade lite bara."

Icke-fiktivt exempel ( I wish it was):

- Vad är det för tårta?
- Silviatårta.
- Jaha, så var är hennes höghet då? ... Nej, jag skämtade bara lite.

Hej hej, hemskt mycket hej.

Nu skiter vi i jobb och depp ett tag, ni har fått höra tillräckligt mycket av mitt "buhu, jag vill skriva"-klag. Let's släppa the klagomur och fokusera på andra saker: varför hittar jag samma läsare här som på andra bloggar som jag själv läser?

Alltså, om jag läser bloggen "Ninas nya" eller vad katten vi nu kan säga att den heter. Så ser jag att "Sarabara" och "Luckylucy" har kommenterat och uppenbarligen följer den bloggen. Någon dag senare har "sarabara" och två veckor senare "luckylucy" kommenterat min blogg.

How?

Nej, det handlar inte om att "Ninas nya" har länkat till mig. Sånt kollar jag ju upp. Det handlar inte heller om att bloglovin föreslår min blogg typ som "om du gillar den här bloggen borde du även gilla enligtellen.blogspot.com", inte vad jag kan se i alla fall.

Så hur fungerar det? Om jag inte finns i bloggroll, inte blir länkad i inlägg, inte kommenterar i bloggen själv, och inte blir jämförd på t.ex. bloglovin - hur kan det då komma sig?

Är det jag som är helt pantad och inte fattar, eller är det osmos (wtf är egentligen osmos?) som kuckilurar med slumpen (nej osmos kan det inte vara, det var inget ockult alls utan nåt med membran och shit. Har googlat nu serrni!), eller vad?

Nån som kan förklara?

"Zero is not a size!"

Titta in på den här bloggen. Gröna Anna har på ett ypperligt sätt visat hur "modellsmal" har ändrats på bara fem år. För fem år sen var "modellsmal" inte "anorektisk", som det är idag. För fem år sedan kunde en modell faktiskt få ha lite skinn på magen som putade. Hon kunde få ha revben som inte syntes, och hennes höftben behövde inte vara vassa.

Det var fem år sedan. Kommer ni ihåg hur vidrigt vi tyckte att det var då? Dessa kvinnor gav alla andra kvinnor komplex. Alla mådde dåligt över smalhetsen. Alla ätstörningar berodde på dessa toksmala tjejer. Jag säger inte att det inte var så då - men titta sen på hur det ser ut idag.

Idag är alla för upptagna med att hetsa mot överviktiga för att bry sig om att Gina Tricot-modellen som dansar runt i en tv-ruta nära dig är så smal att höftbenen syns genom hennes klänning. Idag får vi höra "ja, men det är ju ändå värre att vara fet! Fetman är idag det stora problemet i samhället" om man ens vågar knysta om de sjuka idealen. (Tror ni mig inte? Kolla kommentarerna till bloggar/artiklar på nätet som handlar om ämnet)

Jag får ont i magen när jag tänker på att mina barn ska växa upp och se nedbantade revbensputande tjejer som "normalt"? Hjälp!

Butter, blyger, trötter och komatoser...

(Bara för att förtydliga det förra inlägget: det var ingen viktig som tyckte att jag var kass på mitt jobb. Mina chefer adore me. Nog bloggat om jobbet, it's not la proffezionale and so forth)

Jag är så trött att jag inte orkar gå och lägga mig. Det måste ju vara den sämsta grejen kroppen kan hitta på? Att vara så trött att man inte orkar ta sig igenom hela läggningsproceduren. Så himla värdelöst.

Det är ungefär som att man inte klarar av att till fullo förstå och uppskatta det man har förrän man har något att jämföra det med. Inte för att man inte kan leva i nuet, utan för att det är omöjligt för hjärnan att uppfatta hur något är innan man kan sätta det i kontext. Man kan inte uppskatta allt med att ha en tremånaders bebis förrän man har en femåring att jämföra med. Unt so weiter.

(Här hade jag ett till exempel. Med ägglossning och sex och ont i magen och poängen med det. Men det blev så himla privat kändes det som. Så jag tog bort det exemplet. I alla fall nästan, tydligen.)

En sån dag...

Ni vet såna dagar som inte är bra?


Det börjar med att man upptäcker en mensfinne på hakan. Men man hinner inte klämma den, för man ska iväg på ett jobbmöte. På jobbmötet får man höra att man är dålig på sitt jobb, att det stora projekt man sysslat med under vår/höst är värdelöst och att man är allmänt kass.



Då blir man ju lite lätt deppig (minst sagt) och tänker att "ja, men lite godis kanske muntrar upp mig?". Fast sen råkar man titta sig själv i spegeln och inser att just ja, jag är ju tjock och bör absolut inte äta godis. Eller ens mat. Så då dricker man en sån där nutrilettshake till lunch och blir knappt mätt på det, och får således ont i huvudet.

Sen efter lunchen ska man jobba vidare med mensvärk, huvudvärk och finne på hakan. Fast det går ju inte så bra, för vad man än gör känns det som att "det kommer ju bara bli skit ändå". Så surfar man lite på ams.se för att se om det möjligtvis finns något nytt jobb därute? Men det finns det så klart inte eftersom det är lågkonjunktur. Så då tänker man "ja ja, jag får väl skriva lite då - det är jag i alla fall bra på", tills man minns att igår i brevlådan låg det ännu ett refuseringsbrev. Skrivandet går med andra ord inte heller så jävla bra.

Ska vi leka frågesport? Gissa om jag har en sån dag idag eller inte?

Jag finns här.

Igår när vi gick och la oss sa Noa: "Vi kan väl göra sådär som vi brukar?" och menade att han ville hålla handen. Så vi somnade med näsa mot näsa och hand i hand. (Så sover tydligen alla i Spanien) Innan vi somnade frågade han hur länge katter kan leva, om vuxna kan bli gamla och varför vuxna dör. Och när ska egentligen pappa dö?

Älskade lilla fina barn. Ibland vill jag bara ligga i en säng en hel dag och prata med mina ungar. Fast å andra sidan, jag antar att det hela skulle urarta till ett kuddkrig inom fem minuter.

Men det behöver ju inte vara helt fel det heller.

I can see you

Ni måste ju erkänna att ni blev lite rädda när ni kom in här idag? "Hjälp! Enorma ögon! Wtf!"
Eller?

Nej, jag vet. Det ser helt psyko ut. Jag ska byta. Bara det att jag ju inte hittar bilden jag hade förut, och råkade spara över den med galningsögonen. Och galningsögonen är bättre än ingen bild alls. Jo, det är de visst det!

Kan ni stå ut ett litet tag? Jag lovar att inte blinka i alla fall.

In your face, försäkringskassan!

Åh, så har de blivit dömda för diskriminering. Så självklart, så rätt. Äntligen!

Nej, graviditet är ingen sjukdom. Men de biverkningar en graviditet för med sig kan i vissa fall göra den gravida kvinnan arbetsoförmögen. Inte för att hon är gravid i sig, utan för att hon kanske kräks tre gånger per dag.

Hon kanske inte ens kan ta sig ur sängen för att hon har så ont i fogarna. Hon kanske får svåra sammandragningar så fort hon går mer än 100 meter. Det kanske är så att hennes moderkaka glappar och hon blöder, hon kanske får havandeskapsförgiftning, eller kanske svår graviditetsdiabetes. Hon kanske helt enkelt mår så pass dåligt att arbete är uteslutet.

Det spelar ingen roll om man är gravid och har sjukt ont i ryggen, eller om man har varit med i en bilolycka och har sjukt ont i ryggen - arbeta kan man lika lite. Eller om man inte kan gå på grund av foglossning eller på grund av att man har en kronisk muskelsjukdom. Gå kan man inte ändå. Spyr man så ofta att man inte tar sig ur huset spelar det ingen roll om det är pga ett foster i livmodern eller pga en vidrig matförgiftning. Spyr gör man ändå.

Jag vet faktiskt inte vad som gör mig mest förbannad? FK som är helt okunniga? Gubbslem som hojtar "jävla tjafs!", eller kvinnor som har haft helt felfria graviditeter som fnyser "men herregud, graviditet ÄR faktiskt ingen sjukdom, jag jobbade hela tiden".

Själv har jag inte haft några problem med min sjukskrivning, tack och lov. Första graviditeten var jag aldrig sjukskriven, jag studerade. Jag gick på kryckor pga min foglossning, åt starka starka smärtstillande piller (citodon) varje dag och hade bortdomnade ben. Andra graviditeten gick jag till en läkare och sa "jag behöver bli sjukskriven" redan vid första symptomet - och blev sjukskriven från v. 15 till förlossningen. Utan problem.

Jag hade en bra handläggare med andra ord. Det är bara så sjukt att alla inte får samma möjligheter.

Graviditet är ingen sjukdom, men något är nog rätt krassligt inom försäkringskassan.

Jobb jag vill ha som aldrig annonseras ut på ams, del 2

Ja, jag är mycket inne på jobb just nu. Jag vet det själv, det är en del av mitt beteende under hösten - att analysera vad jag vill med mitt liv.

Det jag vill är att skriva. Men det blir man inte fet av (vilket ju i och för sig vore bra för min del, att inte bli fet), det är ohyggligt svårt att slå sig in i en så pass stängd bransch (om man inte ligger med en kändis men det är ju för fan ingen kändis som vill ligga med mig. Det är inte jag som skulle säga nej, om man säger så, Sverrir!).

Googlar man på "krönikör sökes" så kommer det bara upp a) jätte-b små sidor där vilken tjomme som helst får skriva ideellt, eller b) riktiga tidningar som gärna ser en som krönikör om man bara hade haft anknytning till orten. Tack för det Norrteljetidningen!

Googlar man på "är du sådär lagom bra på att skriva och vill ha ett underbart jobb?" så kommer inga jobbannonser alls upp. Märkligt det där.

För att vara seriös: skrivande är helt enkelt ingenting jag någonsin kommer kunna försörja mig på. Eller, man ska aldrig säga aldrig: om 35 år kanske jag får något sånt jobb. Men det hjälper ju mig föga nu. Jag har ett företag, jag har haft vissa uppdrag som copy, men det är en så embarmligt dålig marknad just nu att jag inte vågar, inte orkar, inte har möjlighet att slå mig in.

För att kunna försörja mig som copywriter/skribent/krönikör/whatever bara jag får skriva, måste jag ha tid till det, samt kunna sälja mig själv. Jag har varken eller. Jag har bara lätt för att formulera mig, jag skriver skitfort och jag är jävligt duktig på att göra långa parenteser. Det får man inget jobb på.

Det här är inget publikfrieri. Hade ni varit många läsare, hade ni jobbat på stora tidningar eller på bokförlag eller på företag som inte säger "ja, vi vet att vi behöver någon som skriver våra texter, för de vi har är verkligen dåliga, men vi har inte råd med det", då hade jag slängt ut krokar och håvar och whatnot åt alla håll och kanter.

Nu kan jag bara beklaga mig. Ömka mig. Ynka lite.
Och kanske söka kursen "att skriva professionellt" som går en termin på universitetet. För att åtminstone på låtsas försörja mig på (= få csn för) att skriva.

Om jag hade haft twitter...

... så hade ni fått läsa det här där istället. Det är liksom för korta funderingar för att fundera som fristående blogginlägg. Men för svåra för att få till dem bra som statusuppdateringar på Facebook. Och då återstår ju bara bloggen, för herregud jag måste ju få berätta vad jag tänker på exakt hela tiden. Hur skulle det annars se ut?

Åh, nu får jag inte till någon snygg övergång, för jag har använt "i alla fall", "anyhow" och "Here we go" så mycket på sistone. Men här är de. De menlösa "vi kan inte bli egna blogginlägg så vi klumpas ihop i ett enda"-sakerna.

1. Varför urskuldar jag mig själv (högt) när jag har pratat högt för mig själv? Hur muppigt är inte det? Idag när jag satte mig i bilen sa jag "det var ju faktiskt jättebra" när jag tänkte på att jag äntligen hade kommit ihåg koden till mitt statoilkort. Det kort som jag använder flera gånger i veckan, men i förra veckan inte kom ihåg koden till. I alla fall så kom jag på att jag pratade högt för mig själv och sa liksom ursäktande "åh, vad bra att du pratar högt med dig själv Ellen". Why? Vem skulle höra det? Varför kände jag ett behov att högt påpeka att jag pratar högt med mig själv? Jag märkte det ju uppenbarligen? Stört!

2. Är det bara jag, eller har min man lite väl märkliga prioriteringar? Vi har ingen lampa i vårt sovrum, varesig taklampa eller sänglampa. Vi har inte heller gardiner där. Eller krokar i vår garderob i hallen. Eller draperi för garderoben. Men just nu är han väldigt upptagen och sysslar med att... sätta upp en lampa i gästrummet. Som ligger ute i tillbyggnaden. Gästrummet som inte ens har en säng än så länge. Men lampa har det!

3. Ni vet den där tv-serien "halv åtta hos mig"? Jag vet inte, men är det inte så att man kan sabba för de andra rätt mycket? Om jag är hemma hos Lisa och hon gjorde en ännu bättre middag än vad jag gjorde, då är det ju bara att låtsas att jag tyckte att den var värdelös och ge henne en tvåa i poäng? Eftersom vinnaren baseras på de övriga tre deltagarnas poäng, drar det ju ner snittbetyget på Lisas middag ordentligt om jag ger en tvåa. Och då kanske jag får högre poäng än Lisa och vinner. Eller är det bara jag som är så jävlig att jag tänker på sånt?


Åh, nu har jag inte något bra slut på det här inlägget heller.

Hejdå?

Mat, mat, tjat

Vad äter ni? Jag är så förbaskat trött på att hitta på mat.

Vi har säkert 15 kokböcker på rad på en hylla i köket - ändå har vi aldrig någon inspiration.
Vi kommer på nya rätter rätt ofta - ändå känns det alltid som att vi äter samma sak.
Jag letar inspiration på nätet - ändå hittar jag aldrig på något kul till middag.

Allt är mitt fel, det är dock rätt klart. Jag är kräsen, jag är i stort behov av goda middagar, jag är den som inte äter annat kött än kycklingfilé, köttfärs och oxfilé och ibland fläskfilé. Jag är den som inte gillar korv eller bacon, tycker att couscous och bulgur är trist, jag är den som inte äter svamp, jag är den som är krånglig och bökig och inte tycker att falukorv och makaroner är värdig människoföda.

Men vad fan äter man? Vad ska vi äta?

Jag vill äta rolig mat, god mat, skaldjur! Jag vill äta nyttig mat (som samtidigt är god, mission impossible), jag vill äta stark mat, asiatisk mat, mat från den amerikanska södern, rolig mat, oväntad mat, smakrik mat!

Samtidigt som jag vill att det ska gå på en kvart och vara enkelt att diska undan, vara barnvänligt och gärna billigt.

Alltså.
Den här veckan ska vi äta...

tisdag: lax i ugn med hummersås, kokt potatis, ärtor
onsdag: stekt kycklingfilé, klyftpotatis, sås på någon crème fraiche
torsdag: veggieschnitzel, pommes, tzatziki
fredag: nachotallrik
lördag: hemgjord pizza med chevre

Vi når inte ens upp till "fisk två gånger i veckan". Damn it!

Jobb jag vill ha som aldrig annonseras ut på ams, del 1

Jag vet inte vad det här jobbet skulle ha för titel, men det spelar mindre roll.
Mitt drömjobb är att vara den som läser nya böcker och sedan skriver ihop en intressant baksidetext.



Läsa + skriva, mina två stora färdigheter. (Den som trodde att "läsa" inte kan vara en färdighet har inte sett mig läsa i ljusets hastighet)






Så om det är någon som sitter på ett bokförlag och känner att ni vill ge bort världens drömjobb: I'm right here! Ni ser, jag kan till och med göra det på engelska också!



(Gud vad jag stör mig på det här med att man ska ha bilder i bloggen. Varsågoda liksom, här ser ni mig med otvättat hår hålla en random bok och se muppig ut. Enjoy!)

Det hyschade missfallet

Calle Schulman skriver om att det är fel att vi är så tysta om våra missfall. Att det bidrar till att de som drabbas av missfall känner skuld, skam. Att man inte berättar om det. Det ska vara en ytterst privat sorg, ett misslyckande. Trots att det händer så många, trots att alla känner någon som har fått missfall - de vet kanske bara inte om det.

Jag förstår inte varför det ska vara så? Jag håller med Calle, det är synd. Jag menar inte att det är en bra öppningsreplik på en middag "Hej, jag heter Ellen och jag varit gravid fyra gånger varav två slutade i missfall". Jag tycker inte heller att det är något man ska slänga i ansiktet på nyblivna gravida, det är rent av oförskämt.

Men det bör inte vara en tystnad, en rädsla, något man känner att man ska vara tyst om. Alla har vi våra sorger att bära, men jag vet inte vad det tillför att dölja dem? Vill man ha en privat sorg, vill man sörja sitt missfall i tysthet är det upp till en själv. Men varför är det så att vi vill det? Varför är just den sorgen så privat?

Frågan är väl främst: Varför känner vi att det är något som ska vara så hemligt?

Därmed inte sagt att jag inte förstår varför man inte berättar att man är gravid, ifall något skulle gå fel. Det är en helt annan sak. Att vara gravid - berätta - och sen inte vara gravid kan leda till många jobbiga situationer. Tro mig, I know. Det är inte där jag tycker att problemet ligger, utan i att vi alla håller kollektivt tyst om missfall. Varför?

Fascinerande

Det slog mig idag att det är rätt fascinerande att jag i sju år har varit tillsammans med en man som inte förstår Top Models storhet. Det är som att inte gilla Moulin Rouge.
Vilket han inte heller gör, för den delen.

Fascinerande, var ordet.

Saker jag älskar att hata när andra gör, del 2

(Först vill jag bara säga det att nja, "hata" är lite väl starkt ord. Men det var det Jeanette skrev, så det är det jag måste använda mig av. Men den här gången handlar det om människor som vill mig väl, som jag tycker om, så nej - jag hatar inte. Men jag blir lite irriterad. Trots deras välvilja. OK? Nuff said. Here we go!)

Jag älskar att hata när andra människor ger orimliga "råd" eller "hjälp" när man har problem eller bara vill beklaga sig lite. Ungefär såhär:

Person: Jobbigt att flytta säger du? Köp flytthjälp! Det är jättesmidigt, de kommer och packar, kör det och sen packar de upp. Hur bra som helst. ca 20 000 kronor kostar det. Vill du ha numret?

Person: Jaha, är du deprimerad på hösten? Men jag vet, åk till Thailand två veckor så blir det säkert bättre. Eller köp en sån där sollampa för 5000 kronor.

Person: Jaså, har ni bråkat hela helgen? Men gör som så att du och maken tar in på hotell och går på spa nästa helg. Det hjälper alltid en grinig situation!

Person: Trivs du inte på jobbet? Men kör vidare på ditt företag. Det skulle du väl trivas med?

Person: Nej, jag förstår att du inte gillar din överskottshud på magen efter att ha fött två femkilosklumpar och rätt stor viktnedgång. Men åk upp till Stockholm och operera bort den, det är väl en bra lösning?

I can go on forever. Ni fattar? När jag till sist får tipset om svindyra funktionsoveraller som lösningen på "vilket skitväder det är i Sverige på vintern" vill jag bara skrika. VI HAR INTE RÅD! Vi har inga pengar! Vi har inte råd att lägga massa pengar varesig på spa, overaller, utlandsresor, teknikprylar, kläder, grejer, middagar, hotell. Vi har ingen barnvakt! Vi KAN inte, även om vi nu hade haft råd, göra såna där roliga grejer. Kanske sen, men inte nu.

Det är inte meningen att vara den som inte ser lösningar, eller att vara otacksam för att andra bryr sig. Absolut inte.

Men till sist tröttnar jag på att nicka och glatt säga "ja, det vore ju en idé" när jag vet vet vet att det inte kommer att bli aktuellt de närmsta åren i alla fall.


(Gud, jag slår vad om att första kommentaren på det här inlägget - om det nu blir några - kommer vara "men bra barnkläder kan man ju köpa begagnat". Jovisst. Om man orkar mitt i allt annat man ska vara så jäkla bra på att fixa.)

7 år

Idag har jag och P varit tillsammans i 7 år.

Vi träffades på en fest hemma hos mitt ex som fortfarande hade en hangup på mig.
P var inte alls min typ, vi hånglade trots det och jag var sen oförskämd mot honom senare på kvällen.

Vår första nyktra dejt var en rätt pinsam historia där jag hade exakt sexton kronor att fika för, och vägrade låta honom bjuda. Så jag drack en stor kanna billigt te och var följdaktigen otroligt kissnödig under hela dejten. Samtidigt som jag satt där och var kissnödig kläckte P ur sig saker som: "Jag tror inte riktigt på evolutionen", "Jag är kristdemokrat" och "Jag tycker inte att homosexuella ska få skaffa barn." (Han tycker alltså inte så. Inte nu i alla fall. Till hans försvar.)

Hade han bara slängt in ett "Pernilla Wahlgren måste vara den mest begåvade kvinnan i världen" hade dejten varit fullkomligt makalöst dålig. Men av någon jäkligt (alltså jag menar enormt jäkligt) märklig anledning sågs vi igen. Och igen. Och igen. Tills mina vänner började titulera honom som "Ellens pojkvän", medan jag fortfarande förnekade. Jag skulle ju äntligen vara singel ett tag!

Och så för sju år sedan idag hade jag lagat tandoorikyckling och bjudit hem honom på middag. Han åt med god min, trots att han då var ytterst känslig för stark mat (jag har härdat honom lite sen dess) och sa ingenting om att hans mun brändes sönder.

Vi spelade lite jeopardy på datorn ( I know, helt mysko dejt) och efter ett tag så kysstes vi. Och enligt alla regler från den tiden (jag var bara 18 år) så var vi då tillsammans. "Har man hånglat nykter så är man ihop", var parollen vi levde efter.

Ett halvår senare flyttade vi ihop, två år senare var jag på smällen (planerat in i minsta detalj), fyra år senare gifte vi oss, och på den vägen är det.

Nu har vi två ungar, hus, katter, bilar (som aldrig fungerar) och är så himla svensson vi kan bli.
Gud vad glad jag är för det.

Jag tänker inte skriva "jag älskar dig så himla mycket min lilla goseplutt" nu, för jag kräks lite på såna ömhetsintyg i offentliga bloggar. Jag nöjer mig med ett jättelångt inlägg där jag radar upp alla fel han gjorde. Det är äkta kärlek det. ;-)

Did you miss me?

Jag har inte riktigt bloggat på sistone.
Det beror på:

1) Vi har inget fungerande internet hemma

2) Vi har en jävla massa löv att kratta här hemma.

Så jag är ledsen, men om ni vill njuta av mina kvickheter, analyser och knivskarpa inlägg (oh ja!) så får ni komma ut till lövhögen och snacka lite. Som vi lantisar gör.