Lördag. Bakis.

Så att eh... det här är fan en kvalitetssåpa! Ett avsnitt och man är fast. Igen!

Fantastisk fredag!

Jo, jag var kanske lite grinig i onsdags. Men det har gått över sen dess då vi har haft härliga sommardagar både igår och idag. 

Och idag då! Idag! Just nu sitter jag på tåget på väg till Stockholm och min lillasyster. Vi ska dricka vin och gå på Natten och sjunga med till powerballader och jag har peppat inför det hur länge som helst. Dessutom får jag några timmar lugn och ro på tåget då jag kan läsa, surfa, lyssna på Liv Strömquists sommarprat sist av alla och fundera på hur i helvete en tråkig småbarnsmamma från Örebro ska göra för att inte känna sig som en total tönt bland Stockholms blandade hipsters. 

Men det är inte synd om mig idag, det är det inte! 

Fy fan.

Denna dagen = misär. 

Får jag gå och dö nu? Uppenbarligen kommer ingen i min familj att sakna mig i alla fall. Kanske katterna. 

Det är alltså ytterst synd om mig, ifall ni inte förstod det. 

Okej, sista gången nu då. Förhoppningsvis.

De hotar som sagt med att tvångsdöpa mig om jag inte har ett namn tills imorgon. Jag vet inte riktigt allvaret i detta, men väljer att ta det säkra före det osäkra.

Här kommer alltså en lista på potentiella roller derby-namn. Vissa gillar jag jättemycket, andra är bara med som utfyllnad, vissa har jag inte hittat på själv, andra är mina små egna bebisar.

Ert jobb: rösta på det/de bästa namnet(n). Er önskan är självklart inte min lag, men rösta gärna ändå bara för att ge mig lite guidning.

Here we go:

Rosa Red Sox
Darling Dolly
Bonnie B Bad
Hurt-my-knee Ranger
Ace of Bitch
Deathly Spice
Doris Less Lean
Judith Butcher
Sue Ellen
So Sue Ellen Me
Ellen Show
Simone Derby Voir

De madda männen.

Nä, jag älskar ju inte Mad Men. Jag förstår inte HUR man kan orka se avsnitt på avsnitt av en serie där varenda man är totalt jävla vidrig? Eller nej vänta, det är egentligen inte själva problemet. Problemet är att man ska känna med dem, tycka synd om dem, se upp till dem?

Att man har kontorspartyn med mad men-tema, att man tycker att Don Draper är en sån komplex person, ursäkta men ert idoliserande av episka douchebags i snygga kostymer gör mig illamående. 

Har fan aldrig önskat mig ett Sten Frisk-slut på en serie så mycket som på denna. 

Gå hem Don, du är full. 

Helvete!

Klockan är nio och jag kom precis på att jag måste tvätta håret idag. För gå upp tidigare imorgon, det finns inte på kartan. 

Alltså, jag hatar verkligen att duscha. Man ska älska det och njuuuuta av det. Men nä. Det kanske är helt okej när man är i duschen, men sen är det kallt och blött och håret måste borstas och torkas. 

Peruk kanske vore något? 

Hej Cecilia Hagen, vet du vad?

Du har ju skrivit en krönika om Nigella Lawson. Jag vet inte exakt vad du ville säga med din krönika, det vet du bäst själv, men det du faktiskt sa (eller skrev, då) är rätt så obehagligt.

Cecilia, du börjar med att beskriva Nigella så här:

"Hon är det ultimata kvinnoidealet. Vacker som en dag, kurvig som Venus från Willendorf och ingen köksikon har väl någonsin varit så på gränsen till översexig bland kastruller och stekpannor. Hon slickar sensuellt på sina fingrar så fort möjlighet gives, hon blinkar mot kameran, hon frossar vällustigt i smör och grädde, hon putar med brösten och trutar med läpparna (...)"

Det är lite märkligt det här, för även om orden faktiskt är rätt positiva så är det ju ingen trevlig bild du målar upp. En vacker bild, javisst. Men inte så trevlig. Det är ju ändå lite dåligt med en kvinna som är, som du säger, översexig. Man ska inte puta med bröst och truta med läpparna. Nej, vet du vad Cecilia, det vet jag att du inte är ensam om att tycka. Kvinnor i offentligheten får inte vara fula, då blir de straffade av patriarkatet, men de får heller inte vara vällustigt sexiga. Då blir de straffade av patriarkatet och av kvinnor, ibland även feminister, som inte riktigt förstår att det bara är andra sidan av myntet att klaga på kvinnor som vill se bra ut. Nåja, vi går vidare. För du har ju ändå en jämförelse med hur man KAN se ut om man lagar mat. Jo, som Mat-Tina! För hon är hurtig och skojfrisk och snygg utan att vara utmanande sexig. Alldeles, alldeles lagom. Så lämpligt.

Men Nigella är ju inte lagom. Hon kommer från en fin bakgrund och har dristat sig till att skriva om ytliga saker (kläder, smink och krogar gubevars!) innan hon började ägna sig åt det hon gör idag. VVad är det nu hon gör enligt dig Cecilia? Jo just ja, närapå porr.

"/...) hänge sig åt offentligt kokande och stekande på ett sätt som av de ofta för uppriktiga engelsmännen beskrivits som "food porn", matpornografi."

Okej, så vi, förlåt du, har konstaterat att hon är översexig, inte ens en riktig kock och att hon putar och trutar. Räcker det med hennes synder där? Nej, det var väl bara en bakgrundsbeskrivning, eller hur Cecilia? Lite förklaring om vem vi har att göra med så att vi ska förstå dina farhågor i nästa del av krönikan. En karaktärsbeskrivning, som man kanske skulle säga i ett våldtäktsfall. Jag dristar mig lite fördomsfullt till att tro att du gärna skulle vara ett karaktärsvittne i ett sånt fall. För våldtäktsmännens sida, för att svartmåla offret. För nu fortsätter Nigellakrönikan så här:

"Bara ett par månader efter hans (hennes exmans, min anm.) död flyttade hon ihop med familjens vän, den stormrike, 17 år äldre konsthandlaren Charles Saatchi. Det sågs inte med alldeles blida ögon. Var det riktigt snyggt? Å andra sidan, vi unnade henne att bli tröstad och vi hoppades att han var snäll mot de två små barnen. Trots att han såg ut som inkarnationen av en buffel."

Cecilia Hagen, vet du vad? Här började jag känna lite sympati för dig ändå. Jag tänkte att du trots din märkliga beskrivning av Nigella kanske trots allt gillar henne? Att du bara formulerade dina känslor inför hennes uppenbara sensualitet lite märkligt? Men sen blev jag ledsen igen. Så var det ju inte alls.

"Men man ska inte döma folk efter deras utseende, henne för att hon är provocerande snygg, honom för att han ser ut som någon man absolut inte vill möta ensam i en gränd ens vid dagsljus.
De är oerhört framgångsrika, bägge två. Man vet inte om man ska beundra dem gränslöst eller avsky dem lika gränslöst för det. Men det är omöjligt att inte vara nyfiken. Nu har de grälat offentligt på en elegant uteservering i London. Han har tagit strupgrepp på henne, hon har sett rädd ut. Bilderna har gått igenom världspressen. Han är tydligen en buffel. Hon är tydligen ett offer. De är kanske som det ser ut. Och hennes barn har antagligen inte haft det så kul."

Vilken tur att du ändå inser att du inte ska döma henne efter hennes utseende Cecilia. Det var ju lite si och så med det från början. Men sen. Alltså ursäkta mitt avsteg från det hövliga här, men HUR I HELVETE TÄNKER DU???

Ifall han har tagit strypgrepp på henne, som nu bilderna faktiskt bevisar, så ÄR hon ju ett offer. Oavsett hur snygg, sexig och trutande hon är. Om han tar strupgrepp på henne så ÄR han ju en buffel. Det är väl ändå rätt mycket sunt förnuft, tycker du inte Cecilia?

Nej, det gör du ju inte. För din slutsats är som följer:

"Det kan vara så. Och det kan vara nästan precis tvärtom. Hon kanske är en manipulativ satmara. Han kanske är en stackars bedragen man som drivits till sin känslomässiga gräns.Det kanske ser värre ut på bilderna än det var. Hon kanske lipar för att hon blivit plåtad, inte för att han varit överjävlig. De kanske är lika goda kålsupare."

Jag känner ju inte dig Cecilia. Inte alls. Jag tror att min mamma läste en bok du skrivit om prinsessan Diana någon gång för några år sedan (åh, prinsessan Di, hon var väl ändå en fin flicka?), men jag känner dig inte. Du känner inte mig. Men jag kan nästan satsa allt jag äger på att både du och jag skulle gråta för att någon tar strypgrepp på oss snarare än för att någon fotar när det händer. Det är ju bara en ren gissning från min sida, men jag tycker ändå att den känns rimligare än det totala skitsnack du häver ur dig grundat på... vad? På att hon är snygg, sexig och framgångsrik? På att hon gifte om sig för fort? Nyss konstaterade du att han såg ut som en buffel, nu när de tidigare farhågorna besannats så kanske hon är en satmara?

Så vad var då relevansen? Varför skrev du detta nu? Ja, jo, det var ju aktuellt. Du kanske inte gillar Nigella men vill ge henne en känga? Vet du vad, jag tycker att du ändå ska ha lite cred för att du lyckades klämma in något om midsommar på slutet. Det syns att du har gjort det här länge, som gick från totalt kvinnohat till midsommarblomster.

"Intet är vad det synes vara, det kan vara värre, det kan vara bättre, så låt för all del inte detta avskräcka någon enda en, varken kvinna eller man, från att lägga sju blommor under kudden just som midsommarafton går över i trolsk, mytomspunnen midsommarnatt för att sen bli till strålande vacker midsommardagsmorgon. Precis allt kan hända! Kom ihåg det."

Ja, kom ihåg det flickor och pojkar. En dag kanske ni också växer upp och gifter er med någon som inte behandlar er bra. Och har ni riktigt tur så kanske en medelålders kvinna skriver en krönika om hur ni nog är lika goda kålsupare båda två.

Cecilia Hagen, vet du vad? Jag hoppas att du skäms.

(Hela krönikan finns att läsa här.)

Keep calm and derby on.

Ja, det blir mycket roller derby här ett tag nu. Så är det.

Idag var första träningen jag hade egna skridskor. Det gick från vingliga varv runt gympasalen till att sicksacka mellan de andra på ett led, hoppa och springa på skridskorna. Ja okej, jag ramlade på rumpan när jag hoppade men jag har ju å andra sidan lite naturligt padding där så jag tror att jag överlever.

Det stör mig dock att jag är så mesig. Jag hatar att jag är så mesig. Det är inte bara i Roller Derby, det är alltid. Jag ursäktar mig för att jag råkar vingla till på skridskorna (jag är nybörjare, det är ju vad man förväntar sig?), jag säger aldrig nej när jag borde, jag låter folk köra över mig i jobbsituationer, jag säger inte ifrån när svärmor är elak osv osv osv. Det stör mig att jag är sån med människor jag inte känner så väl, för när man väl lär känna den riktiga mig är jag ju långt ifrån mesig. Hur gör man egentligen för att inte vara så förbannat urskuldande hela tiden?

Fy i helvete vad jobbigt det är att åka rullskridskor. Det är i och för sig mycket mer energiförbrännande än löpning och typ alla andra saker, så det är ju inte så konstigt, men inte var jag beredd på att bli blöt ända ut till toppen av hästsvansen av svett?

Namnprocessen pågår. På tredje träningen väljer de tydligen åt en, så jag har en vecka på mig. Helvete!

Snabb fråga.

Det ringer i din partners mobiltelefon. Hen är inte i närheten. Svarar du i telefonen eller inte? Och om du är den som ringer: blir du irriterad om någons partner svarar i telefonen?

Ja, frågan kommer från Familjeliv, men jag misstänker att det faktiskt finns folk i verkliga livet också som tycker att det är fel att svara i partnerns mobiltelefon ifall hen inte är i närheten.

Alla saker som är bra.

Denna dagen, ett liv. Lite så.

Mina rullskridskor kom. Jag åkte lite i vår hall. Det gick kanske inte så bra, men jag har egna rullskridskor nu! Yay Roller Derby! (Kan ni hjälpa mig att komma på ett namn förresten? Jag har frågat på twitter också och folk är så hjälpsamma, men jag har inte hittat rätt än. Jag vill att det ska kännas personligt och roligt och gärna ha en ordvits. Gärna anspela på någon favoritkvinna också, som Simone de Beauvoir, Veronica Mars, Gudrun Schyman, Laura Ingalls eller Elizabeth Bennet. Eller nåt som har med feminism att göra. Och som går att ha som faktiskt NAMN, dvs det ska gå att kalla mig det också. Tja, några idéer? Jo just ja, det får ju inte vara upptaget redan heller, så alltför uppenbara enkla namn går bort.)

Annars: Majken strösslade hej vilt med pussar och kramar förut. Hon brukar vara rätt förbehållsam med sådant och säger bryskt att hon inte vill pussas. Men idag. Pussar och kramar och pussar och så sa hon "Ja älskar dej" för första gången på riktigt. Det går ju inte beskriva hur det känns, men det slår rullskridskorna med hästlängder!

Så har vi spelat badminton hela familjen och grillat marshmallows och ätit jordgubbar och haft barnkompis på besök och jag har suttit i skuggan på altanen och slappat och nu sover alla barn och jag känner mig bara innerligt, innerligt lycklig.

Jag tror att jag är rätt bra på att karpa dagen faktiskt. Förutom när jag klagar, vilket jag ironiskt nog också är rätt bra på.

Ifall ni har haft en sämre dag än jag så kan jag tipsa om serien Ice Cream Girls på SVT Play. Lägg er under en filt och se alla tre avsnitten i ett svep. De är så bra och finns inte så länge till att se. Så passa på nu!

Pustar ut.

Den här veckan som gick. Herregud. Jag har varit så stressad och sliten och trött. Skolavslutningar och jobbgrejer och födelsedag och släktkalas och barnkalas. Men nu är allt avklarat och jag äter överblivet godis och funderar på detta: är det inte orimligt dyra presenter många ger på barnkalas?

Vi köper ofta för kanske 50-75 kronor när barnen går på kalas. Lite dyrare om det är bästa vännen eller liknande eller man stöter på något som bara passar HELT perfekt. Men annars.

Men presenterna Noa fick idag? Jelp. Många var jättedyra, även om de köpts på halva reapriset typ. Det skrämmer mig lite och jag är visserligen ytterst tacksam (eller, han är det), men kan inte låta bli att förundras. Är det vanligt att köpa jättedyra grejer till ett vanligt barnkalas?

Bästa presenten var ändå en signerad bild från idolen i Black Nights, stadens amerikanska fotbollslag. Alltså inte att de är från USA, utan de spelar amerikansk fotboll. Ni fattar.

Ja ja, det är över nu. Och vi hade jättekul. Bästa barnkalaset tror jag nog, och det är inte illa det!

You win some, you lose some.

Vissa dagar bryter jag nästan min dotters arm, andra dagar gör jag en sån här tårta till min sons släktkalas. 

Nu är de på match. Amerikansk fotboll, så klart. 

Kära 90-tal.

Herregud vad jag älskade 90-talets mode? Ja, den senare delen då. Eller kanske snarare millennieskiftets mode? JA, det var asfult. På 90-talet gick jag runt med magtröjor och baggy herrbyxor och en gubbkeps (okej, det var väl rätt snyggt tycker jag nog), men också en silvrig ryggsäck i fejkskinn, stora dunjackor och nästan allt var skrikgult?

Och de snygga och trendiga hade jeans med insidan uppskuren för att den skulle falla snyggt över filaskon. De hade pikétröjor under Championtröjorna så att den vita kragen syntes. Det var hett. Jag kunde inte göra snedlugg, det var ett stort problem. Allt var jätteplastigt och vi hade knallblå ögonskugga och grön hårmascara och kickersbrudarna hade buffaloskor och savannabyxor och linne med spetsbehån som stack upp. Det var fult, det var det. Men det var ändå ärligt?

När jag var så gammal att jag började dricka, gå på fester och krogen osv (2000-2003 typ) så ansträngde sig alla. Man hade någon "jättefin" rufsig frisyr med såna där små hårklämmor om ni minns? Och gärna glittersprej. Superlåga jeans som Shakira klarade av att ha, men tja, vi andra försökte så gott vi kunde. Vi hade guldkedjor som vilade på höfterna och märklig sminkning, men det var ändå lite kul? Lite charmigt?

Fy katten vad svårt det måste vara att vara ung idag och försöka hänga med och vara snygg. Jag tycker att alla går omkring med muskorta shorts och en avslappnad (ha ha) skjorta och så har de sminkat sig natuuurligt, så att det inte syns att de är sminkade? Hårsvallet är spolar och fön och produkter, men ser ut som förföriskt sängkammarrufs. Det är något slags skogsrå-ideal idag, är det inte det? Man ska liksom bara råka vara tokvacker och passa i precis allt man tar på sig, men man får ju inte försöka? Anstränga sig?

Det kanske helt enkelt handlar om att jag har blivit så gammal att jag ser tillbaka på min tonårstid felaktigt och nostalgiskt, men jag vet inte. Det som sög då var väl att man inte hade några instagramfilter att dölja sig bakom. Å andra sidan slapp man ju se andras perfekta nunor annat än när man träffade dem. Hade man tur kunde de ha klantat sig lite med hårmascaran också, det var ju alltid en tröst.

Pet peeve.

Nä, pet peeve är ju typ småsaker. Det här när jag ett innerligt, brinnande hat för. Alltså detta:

Människor som tror att de är jättesmarta fast de egentligen bara råkar vara lite mer clever än genomsnittet. Ni vet, de där som pluggade jättejättemycket, verkligen slet, och sen fick högsta betyg och stoltserade runt i skolan som att de uppfunnit inte hjulet, utan stringteorin. Ja ja, man uppfinner ju inte stringteorin då, men ni fattar ju.

De som behöver skriva anteckningar för att förstå en enkel vetenskaplig bok och som tror att de är intelligensens elit FÖR ATT de kommit på genidraget att sätta penna till papper för att strukturera upp sina tankar. Grattis att du inte lyckas hålla det i huvudet.

Men det jag stör mig på är väl inte att de är korkade, för det är ju jag också i jämförelse med smartare människor. Herregud, om de är avskrapet på intelligensstegen så är jag väl något trappsteg upp bara. Jag fattar det. Be mig förklara relativitetsteorin och jag går bet som dessa kvasi-smarta gör så fort de måste lämna en textbok de kan citera. (Be mig däremot förklara utvecklingen i Lost och jag... näe, jag går bet där också)  Nej, det som stör mig är att de är så jävla övertygade om att de är otroooligt  clever för att deras lärare som i sin tur uppenbarligen barely tog sig igenom högskolan (lärares vurmande för dessa medelmåttor kommer jag aldrig förstå mig på; SER NI INTE att de är jättekorkade bakom de fina orden de lärt sig?) aldrig tog ner dem från de höga hästarna. Och sen så går de runt och ger oönskade råd till andra om hur de ska sköta sina jobb eller leva sina liv eller vad det nu är, bara för att de är så öööövertygade om att de minsann vet allt bäst. Alltså ja, jag fattar ju att kanske 90% av ni som läser nu undrar när jag ska lägga ner stenen och backa ut från glashuset, men det här är min blogg. Här kan jag dryga mig och vara stöddig och allt sånt, men aldrig att jag i verkliga livet skulle få för mig att säga till någon hur de ska sköta sitt jobb? Jag TÄNKER det ju. Det gör vi väl alla? Men det där att lägga sig i, tycka till, TALA OM minsann hur allt ska vara.

Det är så pinsamt.

Sen är de alltid alltid alltid jättefula också, men det är väl deras val antar jag. Är de män har de portfölj när de pluggar på universitetet.

(Det är helt okej att tycka att det här gäller mig också. Go ahead. Jag bjuder på det!)

Tur att jag inte drömmer om att illustrera böcker.

Alltså. Ha ha ha ha. 

Jag hade en idé om hur jag skulle illustrera hur instagram har påverkat mitt spegelbeteende med just en illustration.

Well, jag presenterar här nedan vad jag skulle vilja kalla "arvet på mitt möderne". Eller bara "jag hade inte högsta betyg i bild om man säger så". 

 

Skolavslutning ikväll.

Jag kan inte fatta att jag som är så ung, vacker och full av liv (hrm), har ett barn som slutar ettan i år? Att min förra lill-unge slutar förskolan snart? Vad hände där?

Det tar ca två toner av Den blomstertid nu kommer innan jag gråter för fulla muggar. Gråter muggar fulla. Jag får tårar i ögonen bara vid tanke på det. 

Lite gråter jag också över att jag har varit så stressad på sistone och inte köpt några jättefina avslutningskläder. Å andra sidan finns det ju inget fint över stl 128, så det är ju hopplöst ändå. Nya avslutningskläder har de i alla fall fått, så nu önskar jag bara att jag var en God Mor och kunde binda blomsterkransar. Det kan jag inte. Å andra sidan är den här veckan så hektisk att jag är nöjd om vi dyker upp på avslutningen ikväll utan synliga fläckar och smuts. 

Ryckte, röck, rycktöck, vad faaan?

Strax innan jag skulle somna igår vaknade jag till med ett ryck: skrev jag "brutit" eller "brytit" i rubriken till förra inlägget? Enbart en enorm viljestyrka fick mig att ligga kvar med huvudet på huvudkudden istället för att se efter.

Jag har aldrig tänkt på det, men nog har 14 år i Sörmland gjort sitt för min dialekt. Jag säger att jag tröck på knappen, så klart. Så heter det ju! Och nog säger jag att jag har blött, inte blödit. (Däremot säger jag att jag blöder, inte att jag blör, så det så.)

Nu när jag tänker på det är jag rätt säker på att jag säger ryckte, inte röck, men jag är inte hundra. Nej, jag tror att jag säger röck? Eller ryckte? JAG VET INTE! När man börjar grotta i hur man pratar blir allt upp och ner, för försök säga något spontant när du fokuserar väldigt mycket på vad du säger.

Ja ja. Alla har vi våra dialekter. Det enda jobbiga är när de överförs till skrift och alla märker vilka konstigheter man svänger sig med.

Jag kanske har brutit min dotters arm.

Dramatiskt så det förslår. Men nej, egentligen tror vi ju inte att den är bruten. Då hade vi åkt in till akuten så klart. Och rent tekniskt var det ju inte jag som skadade henne, även om det var mitt fel. 

Hon hängde i knävecket från en sån där stång som finns på skolgårdar. Jag skulle lära henne att snurra runt, dvs göra som en volt. Hon sa att hon inte ville, att hon inte vågade men jag sa att jag skulle hålla i henne. Ja. Jag tappade henne och hon dråsade rakt ner i marken. 

Det dummaste jag gjorde var väl egentligen inte ens det. Olyckor sker så lätt och även om det var mitt fel var det ju knappast meningen. Nej, det dummaste var att jag hela vägen hem gick och sa hur ledsen jag var, hur dum jag är och jag bad om förlåt ca 10000 ggr. Way to go, snacka om att lämpa över mina skuldkänslor på henne. 

Så här: jag klantade mig, det var mitt fel och allt sånt, men inget blir ju bättre av att jag försöker få lindring för mina skuldkänslor från ett litet barn som har väldigt ont. Det var ju inte mig set var synd om. Det var inte hon som skulle trösta mig. Set hade räckt med ett förlåt, en förklaring av hur ledsen jag var. Mitt ihållande tjat om mina skuldkänslor gjorde ju att jag lade över ansvaret för att lindra dem på min stackars lilla femåring. 

Hon får inte mindre ont i armen för att jag upprepar att jag är jättejätteledsen. Det blir inte mindre mitt fel för att jag upprepar hur dum jag är. Och det var ju faktiskt hennes olycka som var problemet, inte mina skuldkänslor för densamma. 

Kul med insikt. Jag kommer göra precis likadant nästa gång min klantighet påverkar barnen negativt. Vilket inte händer så sällan som jag skulle önska. 

Föräldraskapet, kanske inte en sån big deal?

Eller?

Jag vet inte, jag tycker att man får läsa om två sidor av föräldraskapet och då enbart dessa två sidor:

1) Livet är så svårt, jobbigt och tungt. Det är kämpigt och tufft och slitigt. Men det vägs så klart alltid upp av kärleken man känner till barnet. Fast ytterst tungt är det ju ändå.

2) Som förälder har man genomgått en total personlighetsförändring. Man har förstått sig på Livet, man får mer ro i själen, barnet har förändrat en i grunden och ingenting kan ge en samma personliga utveckling som det heliga föräldraskapet.

Jag tycker det är så konstigt? TYCKER folk så här? Vad jobbigt alternativ ett verkar vara, och vad eh... inskränkt och flummigt alternativ två är?

Vad hände med att vara samma person som man alltid har varit, bara det att man har barn också? För mig är ett liv med barn så jäkla härligt och roligt och kärleksfullt och mysigt och först låååångt ner kommer jobbigt. Men personlighetsmässigt tycker jag att jag är samma? Jag prioriterar ungefär likadant, jag har samma intressen och jag tycker inte att jag bär på någon helig insikt som jag inte hade haft om jag inte fått barn. Om jag får en ledig dag kan jag mycket väl lägga den på att slösurfa, se på tv-serier och äta ostbågar. Jag har väl missat den där föräldraskapsegenskapen som gör att man blir en supermensch efter att barnet har anlänt i familjen?

Det blir ju väldigt märkligt om man som blivande förälder har att välja på två framtidsutsikter: ett skitjobbigt liv som vägs upp för kärleken man känner för barnet men "hade jag vetat innan hur jobbigt det är hade jag nog tänkt till en gång till", eller att man blir någon slags föräldraskapsbudda som delar upp livet i f.b och e.b?

Jag vet inte, men det känns väldigt begränsande att förutsätta att livet kommer bli Helt Annorlunda och Totalt Omvälvande, oavsett om man menar det positivt eller negativt? Dessutom lägger det sån himla press på barnet också. Ba ledsen älskling, men det är ditt fel att mamma/pappa mår apa. Eller ledsen älskling, men du är meningen med dina föräldrars liv och utan dig hade de inte existerat och därför bygger de hela sitt liv runt dina önskningar och sätter dig på en piedestal. Grattis.

Anledningen till att jag har tid att sitta och blogga här mitt på dagen är för att två barn är hos respektive kompisar och det tredje sover. Jag äter smarties till lunch och slösurfar.

Det sköra.

Jag och mina kompisar blev vittnen till ett slagsmål igår. Vi såg hur en kille - i självförsvar - gjorde en nacksving på en annan man, varpå mannen landar på kullerstenarna och blir medvetslös. Och blodet rann mellan stenarna.

Jag ringde ambulans, vi stoppade en polisbil och vi lämnade vittnesmål både då och när polisen ringde idag. Han vaknade till liv igen, den medvetslösa killen, men ett tag när han låg där okontaktbar med fladdrande ögon och med blodet som rann i rännilar från hans bakhuvud så trodde jag att han skulle dö. Jag tänkte att "nu dör han och här står jag och pratar med en ambulans som aldrig kommer".

Det är så himla skört livet. Jag önskar att folk skulle vara mer rädda om det.

Vi kör ansiktsmålning idag.

Fjärilen är gjord av en 29-åring. 

Tigern är gjord av en femåring. 

mvh, estetiskt handikappad for life. 

"Man måste ju kunna behärska sig"

Gud vad jag verkligen HATAR när människor utan starka känslor och humörsvängningar nickar förnuftigt och säger att "jo, men hur arg man än blir måste man ju kunna behärska sig" och så går de vidare med att förklara hur de aaaaaaldrig har skrikit på sina barn och aldrig skulle komma på tanken att bråka med sin partner inför barnen.

I deras värld så känns ilska så här. "Åh, nu är jag riktigt arg! Bäst att jag kommer ihåg att ta upp saken till diskussion sen när barnen har somnat!"

I min värld känns ilska så här: "FINNS DET INGET BASEBOLLTRÄ I NÄRHETEN SÅ JAG KAN SLÅ IN HUVUDET PÅ MIN EFTERBLIVNA MAN!!!!". Och lägg sen till alla fula ord ni kan.

Så när folk som kanske inte lider av att ha ett hetsigt temperament och svårtyglad ilska ryggar tillbaka i avsmak vid tanken på att svära åt sin partner och återigen säger att man MÅSTE JU FAKTISKT BEHÄRSKA SIG, så fattar de inte. Det är ju det jag gör? Han lever ju?

Det är klart att det är skitjobbigt att gå från neutral till mordisk ilsken på en nanosekund, men jag föredrar det 1000 gånger framför att vara en sursnippa som är långsint och surar en hel dag. Snacka om psykisk misshandel. Men DET är ju okej, för då har man inte kallat sin partner något elakt. Man har bara straffat hen hela dagen lång. STOR skillnad.

Att ha nära till känslorna innebär också att jag kan börja gråta av lycka när jag kör förbi ett fält av lupiner, så jag skulle nog ändå inte vilja byta trots allt.

Tuff brud i mjuk förpackning.

Vad har ni gjort de senaste dagarna då? Själv har jag bland annat hoppat terrängbana i går kväll. Utan säkerhetsväst och allt (säg någon som klarar av att rida med säkerhetsväst utan att kvävas av syrebrist?) och vi hoppade stockar och vattenhinder och jag vet inte allt. Skitkul!

Men ännu roligare var detta:

Nej, jag försöker inte ta mig in på en gympalektion förklädd till Mary Poppins, jag är på Roller Derby-träning. Och jag visste inte att de skulle vara så snälla att låna ut ett par skridskor till mig, så jag dök upp i klänning som ni ser. Men det gick ju bra ändå.

Och med "bra" menar jag att jag bara ramlade två gånger varav en var när jag hoppade. Och med "hoppade" menar jag "lättade kanske två cm från marken". Men nu har jag köpt egna rullskridskor (för jag hade två tusen kronor att slänga bort bara sådär) och så fort de kommer ska jag bli awesome. Eller i alla fall kanske klara minimumkraven någon gång de närmsta åren.

Ifall ni inte är en trettionågot feminist med hennafärgat hår och en förkärlek för femtiotalksklänningar så kanske ni inte känner till Roller Derby? Alla ni som uppfyllde beskrivningen vet så klart vad det är säger min fördomsprofil. Här kommer i alla fall en liten lättöverskådlig snabb beskrivning av sporten.

*ser mycket fram emot att börja träna*
*ser inte riktigt fram emot att ha typ korta shorts?*





(Förutom detta har jag också suttit på en stekhet fotbollsplan och sett på när min son gjort succé som målvakt och fått ohöljd beundran från de andra lagen, men nu var det ju MIG SJÄLV jag skulle skryta om!)

Läppstiftsfeminism...

Mhm alla dem härliga feminister (mamma, det är ett internetsätt att uttrycka sig, jag har inte fått en hjärnblödning och tappat precis all känsla för grammatik, okej?) som tycker att det är Så Sorgligt när "vettiga, kloka, smarta kvinnor enbart vill få komplimanger för sitt utseende". Underförstått: de som är så upplysta och smarta borde ju bara vilja få komplimanger för sina brains, inte sitt utseende. Sorgligt sorgligt. Det är typ alltid män också som uttrycker denna besvikelse över sakernas tillstånd.

Alltså.

Det här är min uppväxt darling: jag lärde mig läsa när jag var svinliten, jag tyckte att alla var sjukt korkade som inte låg på min nivå i skolan, jag var bäst i engelska i hela skolan när jag gick i trean, jag låg flera läroböcker före i matte i mellanstadiet, jag fick höra att jag skulle bli något stort, politiker kanske, jag fick mvg i typ alla ämnen i gymnasiet trots att jag skolkade hela trean, jag läste glosorna i spanska på väg till skolan på tre minuter och fick ändå hoppa över två nivåer, jag pluggade heltid med nyfödd på uni och lade ner typ nada på studierna för att allt kommer så jävla lätt till mig när det gäller skolarbete. Dude, jag lovar, jag vet att jag är boksmart och lättlärd och intelligent. (Trött på skrytet? Tja, jag har ju inte sagt att jag gjort något vettigt av det.)

Det här är också min uppväxt: ingen svarade någonsin ja när jag frågade chans, förutom värsta tönten som jag innerst inne föraktade, men jag visste ju att jag också var världens tönt. Jag var olyckligt kär från att jag var 5 till att jag var 15 och jag var aldrig snyggast eller den folk tittade på en gång till eller den som slapp känna sig som en jäkla ful mupp och jag låg VARJE kväll och önskade att någon skulle bli kär i mig. Varje jävla kväll dagdrömde jag om att vara önskvärd och åtrådd och inte populär men i alla fall inte FUL.

Så ursäkta mig om jag sviker dina högt uppsatta ideal om vad man borde vilja vara, men jag ser liksom inte problemet i att vilja vara både och? "Nä, men jag vet att jag borde förkovra mig i vad Habermas skulle lägga för perspektiv på Husbykravallerna som kommunikationsplattform, men jag har inte tid eftersom jag måste måla naglarna." Sa ingen någonsin. Det tar mig liksom tre sekunder att ta ett snyggt självporträtt att lägga upp på insta, sedan åker jag till jobbet och är smart eftersom det är där det räknas? Det är ingen motsättning? Och det är fan inte läppstiftsfeminism eller att anspela på sexighet för att överleva i världen, det handlar bara om att man behöver inte välja. Man kan vilja vara både och.

Eller varken eller. Det är precis lika okej det. Men man är inte "smart feminist" enbart om man gör fula miner på kort, vägrar att raka sig och tycker att ju ytligare, desto mer korkad. Vi har väl kommit liiite längre än så, puhleaze?

(Och, disclaimer: man behöver inte ha något jävla alibi för att vilja vara snygg. Man kanske hoppade av högstadiet och har ingen aning om vem Habermas är och har alltid fått höra att man är korkad och det är fortfarande lika jäkla okej att vilja vara snygg som feminist.)

Bröllopsdag.

7 år som äkta makar och vi firade genom att äta rabarberpaj och se på Game of thrones. 

Sen youtubade jag Logan Echolls resten av kvällen. Vårt äktenskap är fyllt av romantik och stora gester. Typ. 

(En vecka av sena kvällar med vin på balkongen och långa restaurangbesök gjorde att en vardagskväll kändes helt okej ändå som firande. ) 

Tar (typ) tillbaka.

Nu har jag läst tillbaka lite i denna digitala dagbok och insett att jag faktiskt gillar min blogg, även nu. Det känns lite som att jag varit på ett självhjälpsläger, gått på brinnande kol och jobbat med affirmationer under ledning av Sten Frisk, men jag kan nog ändå med stolthet säga att jag tycker väldigt mycket om min blogg (alltså typ min hjärna på pränt) trots allt. 

Denna uppenbarelse presenteras av sömnbrist orsakad av en jäkla mygga i vårt sovrum. 

Osäker bloggare.

Jag tycker att jag har fiskat efter respons och uppmärksamhet här på bloggen alltför mycket ett tag. Det är tråkigt och inte vad jag vill syssla med. Men jag har också hamnat i en svacka där jag inte vet vem jag skriver för och varför. För mig själv i första hand givetvis, faktiskt, men annars? På senare tid har jag fått en bild av att jag skriver för människor som läser för att... skratta, håna, sucka, himla med ögonen? Jag tror kanske inte helt logiskt att det är så alla (alla ni få ni tappra få ni band av bröder i direktöversättning) läsare gör, men jag går omkring med en gnagande känsla i maggropen och en liten tanke i bakhuvudet: "varför skulle någon vilja läsa det här, nu kommer de skratta åt dig, gud vad töntig du är". Och det är ju helt stört, jag kan inte blogga om det ska vara så.

Men det har också med mitt nya jobb att göra. Jag fick panik när jag fick jobbet - som ju är ett vanligt enkelt jobb och inget toppjobb även om det är det för mig - och gick igenom bloggen och letade efter ordet tvångssterilisering, för tänk om någon läser här och inte riktigt fattar min jargong och sen bara "tycker du det är lämpligt att du skriver att företrädare för ett oppositionsparti inte borde få ha barn" eller nåt och man ba eh... öh... asså...

Så det känns som att jag har blivit feg. Vilket är oerhört tråkigt. Jag bloggade ju anonymt ett tag förut och kände mig ytterst fri, men nu är det som att den upplevelsen har hämmat mig ännu mer. Så jag är feg och bloggar om charterresor och stress och lite barnsjukor och herregud jag lyckas ju inte ens få till det intressant, jag känner det själv. Och 90% av allt jag skriver på twitter handlar om män jag vill ligga med och det känner jag inte heller är rimligt här. För att eh, det är ju rätt stört att ha en fanblogg till Erik Haag ändå?

Barnen börjar bli större också så det känns inte rätt mot dem att blogga om dem på samma sätt JA JAG GÖR EN ALEX SCHULMAN nu, men ändå. För jag har ju varit så öppen med allt. Ni vet vad barnen heter och var jag bor och vad de gör och jag menar inte att jag är rädd för att någon av er är en crazy stalker, men det blir så pinsamt om Noas lärare googlar och hittar hit och hittar hur jag bloggat om hennes skitdåliga hanterande av läseboksfrågan (men om du gjort det nu så har jag väl varit rätt öppen med hur missnöjd jag är med den situationen?). Dålig stämning helt enkelt.

Nu känner jag mig också som pojken som ropade varg för mycket. Jag tycker att jag med jämna mellanrum metabloggar om hur jag inte vet hur jag ska göra, och även nu i denna sekund när jag skriver detta känner jag hur detta metametabloggande jag sysslar med nu är upprepning.

Vad jag skulle vilja göra: avsluta den här bloggen, skapa en ny anonymish blogg och sen blogga helt fritt där. Men det är nog ett stort steg och jag menar, ska jag inte länka vidare - hur hittar ni då? Det blir ju helt värdelöst ju. Och länkar jag vidare är det ju i sig värdelöst för då är det ju bara samma och samma begränsningar. Två bloggar? Knappast, jag uppdaterar ju inte ens den här som jag skulle vilja.

Jag antar att det rimliga är att jag gör här det jag borde göra i verkliga livet också och som i princip är mitt största problem sedan ever ever: skita fullständigt i vad okänt folk tycker och tänker och visserligen kanske hålla käften om att politikern som sitter bredvid mig på någon konferens är dum i huvudet, men inte hålla tyst om att jag tycker att alliansen kör landet i botten. För jag menar, Majken tror att åskan är en person som heter Oskar som kommer och låter hemma hos oss, men jag tror att till och med hon inser att Reinis har mindre intresse av att göra det som är bäst för alla än vad hans exfru har förståelse för hashtagsanvändandet på instagram.

Det var ju en rimlig vändning det här blogginlägget tog.

Charter med barn - hur var det då?

Så klart alldeles alldeles underbart!

Jag var ju lite skeptisk i förväg, det var jag. Dels på grund av väderprognoserna som vittnade om regn och kallt, men dels också för att det där med charter? Egentligen? Är det inte lite...?

Men det var awesome, det var det helt enkelt. Smidigt, praktiskt och det blir väl lite var man gör det till. Jag vägrade att äta på det ställe som hade en svensk meny, men så mycket längre sträckte sig min snobbism inte. Man får ta det för vad det är och det var en helt underbar semestervecka. 

Här kommer några tips från mig i egenskap av kanske inte direkt nyfrälst, men ändå smått övertalad, om att charterresan faktiskt har sina fördelar. 

- Köp till mat på flyget till barnen, men skippa er själva. Vi hade snålat och inte köpt till någon, men efter en två timmars försening och snoohohooordyr mat på Arlanda önskade vi nog alla att barnen hade fått köttbullar med mos på planet. På hemresan matades de med chips och choklad i väntan på planet eftersom den utlovade snackbaren vid gaterna i princip hade chips och öl att erbjuda. 

- Våga drick vattnet om det inte är uppenbart olämpligt. Jag såg människor som släpade hem flaskvatten från affären trots att Kroatiens vatten går utmärkt att dricka. Barn ska dricka mycket i värmen, så det underlättar något enormt att kunna fylla på en flaska och ta med ut om man så bara ska iväg en halvtimme.

- Köp glass en masse! Finns nog inget mina barn var lyckligare över än de stora glassarna de åt orimliga mängder av. 

- Våga snåla på maten till de små. Herregud, hur låter det här egentligen? Vad är vi för slags föräldrar egentligen? Nej men så här: en tvååring äter enligt min erfarenhet typ tre tuggor mat vid varje måltid. Det är så inte värt att lägga pengar på en hel portion till ett barn som ändå inte äter. Majken fick av alla våra andras måltider istället för en egen och fick på så sätt smaka mest av alla och vi fick pengar över till mer glass. För som sagt: köp glass!

- Ha inte så stora krav och höga planer. Det här gjorde vi i en vecka: solade, badade, kastade macka (så sjukt mycket), gick långpromenader, köpte glass och kastade boll. Och så åt vi, åt och åt och badade lite till och allt det där. Vi gjorde två utflykter till närliggande byar/städer, men helt ärligt var barnen nöjdast när vi strosade längs gågatan utanför hotellet och pratade med de andra som var där (90% norska pensionärer). 

- För att ovanstående tips ska fungera är det här jätteviktigt: åk någonstans där ni tror att ni kan trivas. Jag hade inte klarat av att traska fram och tillbaka på en dammig bilväg i en grekisk badort med bara en strand att erbjuda. Jag älskar Kroatien och Podgora är visserligen en mycket liten badort men det fanns promenadvägar och berg och små orörda vikar och vacker natur och så mycket mer än de värsta turistorterna i andra länder kan erbjuda. Jag tror att det blir väldigt enahanda att få ihop barnens vilja och förmåga med vad man själv vill göra om man har åkt någonstans enbart för värmen och vattnet. 

- BADA FÖR I HELVETE! Hur svårt kan det vara att hoppa i vattnet med sina barn? Okej, det här kanske är mer av en utskällning än ett tips, men jag blir så trött. Man får cancer av att ligga och sola och ja ja, solen tar mer i vattnet än på stranden, men i vattnet kan du leka med dina barn och det blir en helt annan upplevelse. Föräldrar som enbart sitter på en solstol och på sin höjd doppar tårna ger jag inte mycket för. Om man inte har typ urinvägsinfektion då.

- Ha en urtrevlig granne som klipper gräset åt er när ni är borta, så att när ni kommer hem klockan fyra på morgonen möts ni överraskande nog av en nyklippt gräsmatta istället för en djungel. Det här är ett tips som jag VERKLIGEN rekommenderar till er husägare!

Tja, det var väl allt. Nu ska jag leta huspriser i Kroatien.