Förutom människor som inte kan förstå sig på liknelser, jämförelser, metaforer och allt sånt* så avskyr jag också människor som Har Svårt Att Förstå Sig På hypotetiska scenarion. Såna som Inte Riktigt Fattar att nej, man kan inte lägga till en egen lösning.
Om premissen är "det brinner i ett hus och du får rädda en bebis eller 10 vuxna, den du inte räddar dör" kan man inte svara "jag räddar bebisen för de vuxna kan springa nerför brandtrappan" eller "jag räddar först de vuxna så att de kan hjälpa mig att få ut bebisen."
Hur kan det vara så svårt att förstå? Är man inte läskunnig? Har man aldrig förstått innebörden av ordet hypotetisk? Kan man inte klara av att tänka sig in i etiska dilemman som är förvisso är absurda men som enbart syftar till att göra ett ställningstagande, inte en realistisk bedömning av situationen?
Jag gissar på att de är smått begåvningshandikappade. Antingen det eller så gör de något slags statement, som den larviga tjejen i vår klass som vägrade utföra den uppgift vi fått på religionsundervisningen eftersom hon "vägrar värdera liv". Gäsp.
* Ni vet. Såna där som svarar "vadddå, tycker du JAG ÄR LIKA DUM SOM HITLER för att ja är vegetarian?" när man säger att "Hitler påstås ha varit vegetarian, det är inte en garant för att man är en god människa" i någon diskussion om hur ädla vegetarianer är. Yes. Sant exempel.
7 kommentarer:
för mycket familjeliv för dig?!
Men jag kan ju inte sluta! Att knarka andra människors idioti är det som får mig att vara nöjd med att jag åtminstone är en smart medelmåtta!
Har följt dig på avstånd ett bra tag, både på familjeliv och på din blogg. Själv är jag rätt anonym av mig och tyckt det varit skönt att ha dig som ett slags språkrör, som liksom sköter "kriget" medan jag sitter och nickar instämmande för mig själv.
Känner igen mig i dig och vägrar tro att du innerst inne är så säker på allt. Ännu mindre på dig själv. Antar att du liksom mig försöker att alltid ligga steget före, att alltid ha tänkt nästa tanke.
Vad är då meningen med att vara innehavare av detta överintellekt? Med att ha väl underbyggda resonemang, att göra ställningstaganden och att förstå meningen med begrepp som "hypotetiska scenarion"? Vad kommer ur det?
Det jag ser är ett ändlöst eldande som aldrig ger någon värme. Du får förstå detta eller inte, men jag förutsätter att du gör det. Du är ju trots allt smart;)
Kajsa - jag tycker att det är värdelöst att vara smart och fatta och förstå precis hur korkade alla andra är i mina ögon. (Och nej, självklart är jag inte säker på allt och på mig själv, och jag tror - hoppas? - att folk förstår att den jag är på nätet och på bloggen bara är något slags alterego)
Jag brottas ju ständigt med jobbiga känslor angående att jag inte gör något vettigt, jag förstår hur dumma andra är - men jag gör inget åt det. Ja, jag är skitbra på att diskutera och fatta varför andras argumentation fallerar, men det är ju inte som att jag använder det till något. Nu kommer jag in lite på min ständiga prestationsångest, men det får du ta. I alla fall så läste jag en grej i en bok nyligen, och det kändes så otroligt klockrent för vad jag känner: "Intelligenta människor går det tretton på dussinet. Det är vad man gör med det som räknas. Hittills har jag inte gjort någonting."
Jag skulle byta min hjärna mot snällhet eller social kompetens eller bara förmåga att nöja sig, anyday. Men så enkelt är det ju inte. Tyvärr.
Åh, värsta filosofen blev jag här. Kanske jag ändå inte greppade precis vad du ville säga, hur överintellektuellt är det? ;-)
Höhö. Jodå, mina tankar känns så bemötta så;) Och glad för din saklighet i stället för reptilreaktion.
Håller så med om det där med att vara beredd att byta bort sin förmåga till eftertanke mot...betydligt mer glädjebringande egenskaper. What to do? Tänka ut en metod för att otänka?
Du har förmodligen gjort en hel del, liksom mig. Men dina "harintegjort"-stigar är så väl upptrampade i ditt huvud att du inte ens passerar de gröna bockarna när du tänker. Nu pratar jag egentligen för mig själv:)
Men jag tror vi båda skulle kunna göra oss varsin tjänst genom att träna, träna (nu snackar vi alltså på barnnivå i stil med "idag har jag kramat min mamma")på att märka de saker vi gjort.
Jag tror att det handlar om rädsla, att allt ont kan härledas dit och att rädslan många gånger är obefogad och sprungen ur ens egna tankesätt. Ta rädslan för att inte duga. Jag skulle tro att min egna prestationsångest hänger ihop med att jag är dömande. När någon misslyckas (tex med att bygga en mening, prestera en genomtänkt argumentation ...you name it:S), är jag snabb med att sänka den människan till bottnen av min värdetrappa. Jag tycker inte bara att denna människa är korkad utan fylls av bubblande avsmak, som inte ens stannar vid denna enda människa utan smittar av sig till näst intill hela mänskligheten. Känner du igen detta? Eller är jag möjligen en ännu större hater än du?;)
Om vi ponerar att jag har som regel att varje gång jag tänker en nedvärderande tanke om någon MÅSTE utforska denna människa för att få en mer nyanserad bild av honom/henne. Det tror jag skulle kunna leda till...något bra...som jag inte orkar utveckla just nu, måste gå och lägga mig så jag får sova åtmistone en stund innan skrutten vaknar.
Ta hand om dig!
Men... det låter ju som mycket jobb. ;-) Visst vore det enklare att bara fortsätta vara en hater (jodå, jag är minst lika förskräcklig som du) utan att behöva utvecklas som människa? Och att se nyanser i människor, känns inte det väldigt... moget? Djupt? Jobbigt?
Skämt åsido, du har en klar poäng. Definitivt. Återkommer kanske lite mer i ämnet sedan, funderar på en grej. Får se om det blir något av det.
Ja, definitivt jobbigt! Det är ju faktiskt underhållande att hata.
Väntar med spänning! (Känn pressen;)
Skicka en kommentar