I onsdags var det dags för utvecklingssamtal igen, den här gången för storbarnet. De hade inte ett muppigt och trubbigt formulär, utan samtalet flöt på som det brukar. Det vill säga med alldeles för många tråkiga skämt från min käre make och alldeles för många pk-frågor från mig. I alla fall fick vi höra från pedagogen vad vår kära älskade son (känner ni hur det dryper av sarkasm här) säger om mig.
Nämligen att jag är lat. Jag ligger bara på soffan och läser medan hans pappa lagar mat.
Här hade jag tänkt skriva någon rolig avslutning om att jag minsann ska leva upp till den här bilden och köpa massor av böcker på bokrea och bara lata mig, men jag lyckas inte få till det. Jag är alldeles för upprörd över att min förstfödde, min son (med ett huvudmått på 40 cm, just mentionning that din lilla otacksamma unge) inte ser hur jag sliter i mitt anletes svett varje vaken sekund för att han och hans syster ska få en dräglig uppväxt.
Det känns som att vårt förtroende är lite skadat, vår relation har hamnat lite på sniskan. Jag som är den Goda Modern personifierad, hur kunde han svika mig så? Från och med nu är det stränghet och idel hårt arbete som ska komma från den här mamman. Knappt några leenden ens, och lördagsgodis kan han glömma.
Tja, efter att han har fått den där klubban som jag lovade honom igår när han inte ville sova och jag var ensam hemma. Det är ju jobbigt med ensamläggningar...
2 kommentarer:
Meh, vilken fråga. Jag är tacksam över att de antingen censurerade sonens svar eller att de aldrig frågade om hur vi föräldrar är. Haha. Däremot fick vi minsann veta att sonen mest av allt önskade sig bilder på sig själv som liten. Touché kan man säga eftersom vi aldrig framkallar bilder.
Näe, det var nog inte så att de har frågat honom. Jag tror att han kände ett stort behov av att tala om för dem att jag är lat bara. Skitunge. ;-)
Och vem framkallar bilder egentligen?
Skicka en kommentar