Saker som alla tänker...

Ibland brukar jag drömma våta drömmar tänka attraherande och på rätt sätt om att bli uppraggad av någon tidning och få blogga där istället. Sen skulle min lycka vara gjord, och jag skulle aldrig mer behöva sakna något här i livet. Men å andra sidan så känns det som att man då skulle behöva vara... seriös? Saklig? Duktig? Inte kanske kunna skriva om precis vad som helst som faller en in, på tonårsmanér?

I alla fall, jag är inte upplockad av någon tidning, jag är liten och ynklig och okänd och kan därför hänge mig helt åt funderingar som denna:

Tycker fula människor på riktigt att andra fula människor är snygga, eller nöjer de sig bara?

Nu pratar jag inte om kärlek, för är man kär så är man blind och därför litar jag aldrig någonsin på min man när han säger att jag är snygg. Om vi skulle skilja oss, ha en bitter vårdnadstvist där jag förlorar och han ändå skulle säga att jag vore snygg - då hade jag trott honom.

Men säg att en jätteful person vill ligga, då ligger hen ju i princip alltid med en annan jätteful person. N'est ce pas? Och då är ju frågan denna: gör hen det för att hen på riktigt tycker att den andra fula personen är snygg, eller gör hen det för att hen vill ligga och vet att hen inte kan få någon snyggare?

Jag menar, alla jag har legat med har ju varit snygga dugliga (och här vinkar jag glatt hej hej till sonens förskollärare som läser den här bloggen, det kommer inte alls bli pinsamt nästa gång jag hämtar honom, vilken tur att min kära man - som för övrigt hatar att jag bloggar - hämtar för det mesta), men det är väl antagligen så att jag tycker det för att jag är på samma nivå som dem? Jag betvivlar att Scarlett Johansson (som ju vi alla vet är snyggast i världen) skulle hålla med mig? Samtidigt så känner ju inte jag att jag har nöjt mig, jag har liksom inte gått runt och tänkt att "egentligen vill jag ligga med han där borta, men han är alldeles för snygg för mig, så jag väljer den här snubben istället".

Så frågan är väl (och ni ska alltså svara, och det är ok om ni bara svarar med att jag är dum i huvudet och borde sluta blogga - det känns faktiskt lite förtjänt efter det här inlägget): är det någon slags (försvars)mekanism som gör att vi tycker att de vi kan få är snygga? Eller är det så att vi faktiskt är medvetna om att vi inte kan få de snygga och därför väljer aktivt någon mindre snygg, samtidigt som vårt undermedvetna döljer denna insikt för oss - för hur sad vore det inte annars? Go gry ugly kid liksom.

(Kuriosa: på Familjeliv blir jag ofta beskylld för att vara tråkig, pretto och ytterst politisk korrekt samt utan humor. Little do they know of the dark secrets that dwell inside of me. Herregud vad jag babblar, jag är inne i något stim och kan inte sluta skriva. Säkerligen någon slags syntetisk sockerchock efter att ha tuggat alldeles för många sockerfria tuggummin under dagen. Träningsvärk i käkarna har jag också. Men gud sluta skriv då någon jävla gång!)