"Men de speglar ju verkligheten så bra"

När jag på min status på facebook skrev att jag inte gillade någon av karaktärerna i Mad Men, men ändå gillade serien och undrade varför, fick jag höra att folk tycker att serien och karaktärerna är så bra för att de är så realistiska. Så mänskliga. Speglar verkligheten så bra. Jag höll inte med och en lång diskussion följde därpå.

Jag håller inte med, för jag ser inte livet så svårmodigt som de framställer det i Mad Men. Jag är fullt medveten om att det är serieskaparnas idé (antar jag, de kan ju inte vara sådär misantropiska omedvetet), men jag tycker att det är långt ifrån realistiskt. Det handlar alltså inte om den dåliga kvinnosynen, om rasismen, om sexismen, om kapitalismen. Jag förstår tanken skaparna har där, det är inte att männen tycker att kvinnorna ska sköta hemmet och vara snygga jag vänder mig emot. Utan att man väljer att göra en serie så totalt dyster och negativ, och att människor sen har mage att kalla det för realistiskt, verklighetstroget, "så det är".

Om vi sammanfattar vad som har kommit fram i s. 1-3 om de huvudpersoner som finns så känns det inte alls "verklighetstroget" eller "uppfriskande ärligt". Bara dystert, deppigt och överdrivet komplicerat. (SPOILERVARNING för de som inte sett s 1-3!)

Donald Draper är krigsförbrytare, dålig make, halvdan pappa, svår anställd. Notoriskt otrogen, dricker för mycket, behandlar kvinnor som saker. Uppfylld av sin egen fullkomlighet. Betsy Draper är en gnällig, bortskämd, frånvarande hemmamamma. Har ett kasst äktenskap. Är otrogen. Roger Sterling är en kvinnofientlig, notorisk otrogen och slemmig människa som - tada! - dricker för mycket.

Pete Campbell är en gnällig skitstövel som är elak mot sin fru och är otrogen och äregirig. Harry Crane har ett trassligt förhållande med sin fru, är otrogen. Peggy Olsen är tråkig och icke omtyckt, har skuldfylld relation till sin mamma och har adopterat bort ett oäkta barn.  Joan är förvisso jävligt snygg men har världens cry-baby till man. En cry-baby som dessutom våldtar henne.

Behöver jag fortsätta? Alla som är gifta är otrogna, ingen är egentligt lycklig, alla är miserabla på sitt eget sätt. Och kom inte och skyll på tidsandan, om ni inte på riktigt vill påstå att på sextiotalet så var alla otrogna och alla förhållanden var värdelösa. Nej just det, så var det inte. Inte då, inte nu.

I diskussionen på facebook kom Gilmore Girls upp som jämförelse. Jag kan ju lugnt säga att jag har mycket mer gemensamt med Lorelei eller Rory än med någon i Mad Men. Och då kallas ändå den senare för "realistisk" och den förra för "stereotyp och idyllisk".

I Mad Men har vi konstant otrohet från alla gifta män, vi har bara dåliga förhållanden och herregud, INGEN kommunicerar med någon annan. Bara korta antydningar över en drink eller outsagda anklagelser eller utskällningar. I GG pratar de visserligen fort och putslustigt, men de pratar ju i alla fall. Idylliskt? Tja, Lorelei har problem med sina föräldrar, kärlekstrassel, tonårsstrulig dotter, pengaproblem och jobbstress.Tack och lov så består mina problem mer av sånt än av otrogna män och kommunikationsbrist.

 Jag vet inte om jag ska vara (kåt) glad och tacksam över att mitt liv inte är mer komplicerat än en idyllisk tv-serie, men jag har faktiskt en gnagande misstanke om att det är lite fint att vara neggo i vissa kretsar. Om arbetarklassen skriker ut på facebook hur de äter tacos med sina älsklingar och hur allt är så myysigt, så startar medelklassen facebookgrupper om hur töntigt det är att vara just myysig. Sen sätter de på ett avsnitt Mad Men och riktigt gnuggar sig i hur den dystra verkligheten ser ut. För alla har ju bara en mask, ingen är ju sådär lycklig på riktigt.

Eller?