Ringde i morse till ungarnas förskola och sa att båda fick stanna hemma för att Noa var dålig i magen i morse. "Åh vad bra, det är vi väldigt tacksamma för!" Jag kanske inte är mamman som kommer ihåg att namna kläderna, men jag tar i alla fall mitt ansvar när det gäller att hålla eventuella magsjukebaciller borta från de andra barnen. Nu tror jag inte att det är ens i närheten av magsjuka, men sak samma. Hemma är de ändå.
Jag har inget att blogga om. Eller rättare sagt, jag kommer på en del saker hela tiden, men sen liksom blir det inget av för att jag tänker att det är för tråkigt ("vad äter folk för god helgmat?"), för graviditetsrelaterat ("det spelar ingen roll, så länge den är frisk"), för högtravande ("åh vad det är vackert att bo på landet på hösten"), för självömkande ("varför har alla andra en bättre struktur och idé med sin blogg än jag?") eller bara... blaha blaha (som det här inlägget).
Till lunch blir det rester för barnen och jag ska återigen äta min nya favoriträtt: snabbmakaroner med micrad ost. Är jag inte en gourmet så säg?
4 kommentarer:
Jag tycker att blaha blaha inlägg hör till den bästa sortens, om de skrivs av klipska personer som du. Om man känner/är väl bekant med dem.
(Andra kallar det "dagboksinlägg".)
Provat att micra creme fraishe med ost och servera med makaronerna? Gott!
Jag gillar att läsa om andra människors vardag, såvida det är skrivet på ett bra sätt. Och det är det ju när det gäller dig.
Förresten, hur tusan gör man som helt nygravid för att inte oroa ihjäl sig att något ska vara fel? Du måste ju veta eftersom du har två kids redan. Jag väntar bara på att det ska gå åt helvete, ingen särskilt bra attityd va?
Sofie - åh grattis!
Man springer på toaletten varje gång man tycker det känns som att man blöder, vilket är ungefär var femte minut. Man blir paniskt orolig så fort man inte känner sig precis lika illamående/trött/öm, för det kanske tyder på missfall. Man blir helt hysterisk till sist (i alla fall om man är som jag) och hyperventilerar tills de första tretton veckorna är över.
Sen är man LITE lugnare ett tag. Tills man börjar oroa sig för plötslig spädbarnsdöd, skada vid födseln etc etc.
Välkommen till föräldraskapet. Det är egentligen bara oändlig oro, hela tiden.
Skicka en kommentar