Jag vet att jag är udda när det gäller relationer. Jag tror inte att otrohet nödvändigtvis behöver innebära döden för ett förhållande och jag ser inte varför passion måste vara en av de viktigaste ingredienserna för ett fungerande äktenskap.
Folk brukar motivera sin skilsmässa med att "vi insåg att vi hade blivit bästa vänner som älskade varandra". Och jag förstår inte riktigt vad som är så fel med det? Det finns många saker som verkar vara värre. Brist på vänskap, till exempel. Brist på respekt. Brist på trivsel med varandra. Brist på passion och förälskelse verkar vara en märklig anledning till att bryta upp i mina ögon.
Jag är i alla fall lyckligt gift med min bästa vän. Vi är inte nyförälskade, särskilt passionerade eller vansinnigt förtjusta i att sitta och titta varandra i ögonen. Men vi har varit tillsammans i åtta år och om en hel arbetsdag går utan att jag får prata med honom på något sätt så saknar jag honom. Vi är inte Chuck och Blair, vi går inte mellan passionerat hat eller passionerad kärlek. Vi bara är. Bästa vänner som älskar varandra.
Det är kärlek för mig.
9 kommentarer:
Totalt facebookskadad som jag är letar jag ofta efter gilla-knapp på din blogg. Nu finns ju inte det, och orka hålla på att formulera sig. Så himla 2006.
Iallafall så är jag helt med på din beskrivning av kärlek. Exakt så.
Aha, en gilla-knapp efterfrågas alltså? ;-)
Jag upplever att vi är i minoritet ändå? Vi som tycker att det är guld att vara gift med sin bästa vän, vi som inte ser passion som det viktigaste i ett förhållande.
Tror du? Jag har ändå fått känslan av att vi är i majoritet.
Jag tycker också du skrev otroligt fint. Det lyser av kärlek mellan raderna! Och på raderna, för den som är mer intresserad av att läsa där.
Vad som är vanligast som accepterat fundament för relationen vet jag inte. När du skriver passion, menar du sex då? För jag upplever att det är jättefult att ha sex som fundament för sin relation. Jätte-jätte-jättefult och fullständigt dömt att misslyckas. Knulla liksom. Går inte att bygga på.
För min del var det omöjligt att våga ta steget att binda mig innan jag träffade en smart, rolig och jämställd man som dessutom var het i sängen. Det var liksom knullandet som fällde avgörandet för mig, så jag brukar provocera med att säga att vi är gifta för att vi har bra sex. Ja, jag talar inte om det på jobbet kanske, men annars. Och där upplever jag definitivt att jag är i minoritet och att det är många som prioriterar annorlunda.
Anna - nej, med passion menar jag inte sex. Med passion menar jag typ "åh, jag kan inte vara ifrån honom en helg" eller överdriven svartsjuka eller stormande känslor. Dvs närapå motsatsen till att vara lugnt kär i sin bästa vän.
Man kan ju ha det hett i sängkammaren trots att man sitter i mjukisbyxor och kollar på tv varje kväll. Och man kan ha det skittrist i sänghalmen även om man aldrig skulle komma på tanken att kissa inför varandra. ;-)
Jag fattar vad du menar dock, det är rätt tabu att säga att äktenskapet bygger på sex. Men innebär det också att ifall ni pga sjukdom eller liknande aldrig skulle kunna ha sex igen, då skulle skiljas?
Intressant fråga! Nej, jag tror inte vi skulle skiljas om vi inte kunde ha sex. Eller ja, vi har gått nästan ett år utan någon intim samvaro alls och då skilde vi oss inte. Om det var på livstid vet jag inte. Jag har svårt att se mig själv med någon annan i alla fall. Jag tror mer att det är... tanken kanske, tanken att den här killen har jag bra sex med. Jag har en trist, omogen historia av att aldrig ha tagit relationer på allvar, regelmässigt varit otrogen ("det han inte vet mår han inte dåligt av") och sånt. På något sätt håller den här relationen av att jag inte vill ha sex av någon annan, att jag mentalt utgår ifrån att jag får det bästa sexet hemma.
Det var som om jag blev seriös först när jag insåg att åtrån KAN finnas kvar, även efter de där första månadernas kaninande.
Jag håller för övrigt helt med dig om sunk i soffan och sex i sovrummet. Vi är aldrig särskilt piffiga men har det -som jag tydligen inte kan sluta tjata om- bra ändå.
Anna - jag fattar precis. Jag har också en historia av otrohet och svek med tidigare pojkvän... (ja, jag hann ju inte ha så himla många seriösa förhållanden med tanke på att vi träffades när jag var 19). För mig har det alltid varit det här att "den här personen vill jag inte förlora ut ur mitt liv" som har gjort att det inte har varit något problem.
Ellen: Just så. Det är kanske kärleken nedkokad till en mening? Den här personen vill jag inte förlora ut ur mitt liv.
Och så skriver de långa romaner om vad kärleken är. Vi har ju knäckt det!
;-)
Skicka en kommentar