Det här med att "göra något med sitt liv"

Hur många av mina läsare är 80-talister egentligen? Hur många av er har i såna fall växt upp med tanken att ni ska "bli något" eller "göra något med ert liv" eller "skapa något av sina förutsättningar". Jag tror inte att någon av våra föräldrar fattade exakt hur uppfuckade vi skulle bli av att få höra "du kan bli precis vad du vill". För ärligt talat så finns det ju inte plats för hur många som helst som vill jobba med media. Vilket ju är vad alla vill. Uppenbarligen.

Jag jobbar hårt på att försöka släppa mina prestationskrav. Kanske är det inte så att jag måste bli något exceptionellt, något bra, något extra. Kanske behöver jag inte göra något med mitt liv. Kanske kan det räcka med att ha ett vanligt svennejobb, ungar och hus och vara nöjd med det. Jag menar, jag har ju redan gått emot mina jämnåriga genom att inte resa till Asien och backpacka runt och "hitta sig själv". Jag skaffade barn istället. Redan där borde jag ha anat att jag kanske inte skulle bli en Elsa Billgren. Å andra sidan heter jag ju inte Billgren i efternamn heller.

Jag fattar inte rikigt varför jag har de här kraven på mig heller. Ingen jag känner är något sådär vidare exceptionellt. Alla är rätt vanliga, rätt svensson. Vissa har coolare jobb än andra, vissa har inga jobb alls, vissa pluggar och vet inte vad de vill bli, vissa trivs på sitt jobb de fick direkt efter gymnasiet. Men jag känner inga topp-politiker eller megakändisar eller supergenier. Trots det så ska tydligen det som räcker till för alla andra inte räcka till för mig. Sorgligt.

Det ska bli mitt mission för 2011. Förutom att få ett barn och försöka överleva som trebarnsmamma (gud, hav förbarmande) så ska jag försöka komma fram till vad jag vill göra med mitt liv. Och om det är att bara  ha ett enkelt jobb med någorlunda ok betalt, ett jobb som inte är coolt eller speciellt eller något mer än ett jobb, så är det bra det också. Ska det vara bra det också. Japp.