Jag trivs bäst i öppna landskap.

Fast jag vill inte bo nära havet. Däremot är jag så lycklig över att äntligen bo ute på landet igen. Jag trivs inte i stan, jag känner mig instängd och olycklig och behöver ängar och hagar för att vara helt lycklig.

Sånt som man ser om man går på promenad där jag bor:

Ängar så långt ögat når. 

 

 Åkrar med grödor.

 

Små vackra skogsvägar med vitsippor bredvid.

Och så enorma "flugor". Egentligen var det inte så soligt att solglasögonen var nödvändiga, men jag avskyr hur jag ser ut med håret uppsatt sådär (vilket var ett måste due to otvättat hår, samt blåsig dag). Men bakom mina solglasögon inbillar jag mig att jag inte syns. Så himla smart alltså. 

En annan fördel med att bo mitt på bonnvischan är att man inte stöter på något folk ute. Så om man till exempel råkar ha sin systemkamera med sig och till exempel nyss har sett ett avsnitt av Top Model, så gör det inget om man knäppar loss. För det är ändå ingen som ser.

Eller okej då. Nästan ingen som ser:

(Ödlan bara: "Well this is awkward. Tyra aint gonna be calling her anyday soon." Sen kan man ju i och för sig ifrågasätta varför ödlan skulle prata engelska. Men då tror jag att det är vettigare att ifrågasätta varför en trebarnsmorsa leker modell på en öde landsväg. Let's not ifrågasätta, ok?)