Vardagspussel my ass.

Vårt liv just nu är inget pussel; ett pussel går att lösa. Det är gjort för att alla bitar ska bilda en helhet. Vårt liv just nu är snarare som de svårare (som att det finns lätta) av millennieproblemen, det går inte att få till en lösning helt enkelt.

Så. Kan vi prata lite om hur tre barn (varav en bebis) och hus är en olösbar ekvation? Jag fattar inte hur folk som har renoveringsobjekt på riktigt får ihop det, vi har på allvar inte ens tid att klippa gräsmattan. Vi hade en grusgång någonstans i början av våren, nu är det maskrosfält där. Och jag var borta ETT DYGN och kom hem till fem centimeter längre gräs. Hur är det ens fysiskt möjligt? Jag förstår inte!

Jag förstår inte heller hur vi ska hinna tvätta all tvätt som bara hopar sig. Någon här som har ett kräkbarn? Vi har! Vi har ett kräkbarn som kräks ner våra lakan och sina kläder och våra kläder och alla handdukar. Vår säng är en sanitär olägenhet (vilket ju är passande eftersom vi bor i villa, hö hö), men vi måste liksom prioritera att barnen har kläder på sig. Hela och rena ungar är prio ett och till och med det misslyckas vi grovt med. Noa har bara byxor som har hål på knäna, men ingen av oss hinner handla nya kläder, så han får väl gå omkring i trasiga byxor tills sommarlovet kommer och de nästan är nakna hela tiden ändå.

Disken hopar sig och flugorna jublar, de får ju mat! Flugorna som vi inte kan smälla för att vi inte hittar flugsmällaren och ingen har tid att leta under sängar och i garderober eller var nu en nästan-fyraåring kan ha gömt den. Det är ju tur att flugorna får mat, för ungarna har ätit skräpmat i nästan en vecka nu eftersom vi helt enkelt inte har haft tid att handla eller laga maten. Äta den har vi knappt tid med heller; igår var första gången på nästan en vecka som jag och maken satt ner tillsammans och åt mat. I övrigt har det varit övertid på jobbet, styrelsemöten, akuthandlingar etc etc som har ställt till det.

Det mest frustrerande är att jag ju egentligen har tid. Men Majken håller inte riktigt med. För hon vill vara nära och på och sitta klistrad vid och det är jättemysigt. Men det är lagom trevligt att känna sig så låst när jag bokstavligen ser gräset växa sig högre medan jag sitter fast med en bebis på magen. Och bärsele i all ära, men även den har sina begränsningar.

Och mitt i allt det här löpande vardagsjobbet ska vi klämma in utflykter, födelsedagar, kalas, semesterplanering och så renovering. Orkar inte. Men kan heller inte låta bli, eftersom den franska familj vi ska byta bostad med i sommar kanske inte skulle uppskatta att komma till en byggarbetsplats med en halvfärdig altan och ett halvmålat hus?

Just nu är det jävligt frestande att ta pengarna som ska gå till garageport och virke och sånt och lägga på en tvåveckors all inclusive med strandutsikt. Jävligt frestande, I tell you.