Jag vet. Det ÄR larvigt att lägga så mycket vikt vid en hårfärg. Och ja, jag vet att det är snyggare med brunt hår än blont, slitet med taskig utväxt. Jag vet. Jag fattar det, rent logiskt.
Men det innebär inte att jag känner det. För det jag känner är att det är tråkigt. Snällt, tråkigt, trist och blaha. På något sätt har min identitet hamnat i håret. Jag har ingen karriär att tala om (eller alls, för den delen), jag är tjock och har inga snygga kläder. Jag är liksom precis den där tråkiga småbarnsmorsan med det tråkbruna håret i en mamma-tofs som jag inte vill vara. Mitt platinablonda hår hindrade mig från att vara exakt sådär tråkig som jag egentligen är. Det var lite roligare.
Nu har jag inte ens det. Jag antar att jag får köra på med massor av läppstift och höga klackar. Eller bara typ skaffa en karriär eller bli bra på något. Eller bara kanske nöja mig med att de allra flesta är ungefär som jag och nöjda med det.
Men det skulle ju vara lite överkurs. Jag tror jag satsar på läppstiften.
(Och härmed avslutar vi den långa och onödiga bloggserien "Ellens hår". Mot nya äventyr! Jag känner att en ny lång och onödig bloggserie är på gång. What ever will it be?)
14 kommentarer:
Ärligt talat: Din nya hårfärg ser mycket bra ut. Och du passar i den. Skitsnygg(t)!!!
Känns som att du föraktar alla mammor som har brunt hår i tofs. Inte så sympatiskt kanske?
Anonym 1: Jag ska intala mig det. Fake it til you make it.
Anonym 2: Föraktar? Inte alls. Jag vill bara inte vara en av dem. Jag vill vara snyggare, bättre, roligare, smartare och coolare än alla andra. Helt jävla omöjligt, men det är min blogg och mina fucked up idéer om hur mitt liv bör levas.
Men du, nu har du ju precis samma hårfärg som jag har. Jag är inte lika tajtarschlad som Anonym 2 här ovan, men lite konstigt blir det ju.
Varför tror du att glammet sitter i hårfärgen? Jag är inte det minsta glammig, men inte tror jag det handlar om håret.
Ryck upp dig, annars är jag tvungen att ta tåget till Örebro och göra det åt dig, och du vet ju hur jävla kul SJ är!
:-x
Malin - fast ANDRA kan vara supersnygga och glammiga i brunt. Dessutom hsr ju du både roligt jobb och engagemang på fritiden. Då gör det inget om man ser ut som en mammastereotyp. Inte för att du gör det, men OM.
Och jag är alltså fullt medveten om hur ologisk, irrationell och barnslig jag är. Vilket bara gör det hela ännu värre.
I feel you sister! Jag fick ett ryck för många år sedan och skulle ha slingor i brunt och blont och skulle "basfärga" hårt brunt innan jag drog i med slingor. En dag gick det, sedan blekte jag mig blond igen! Jag har nog inte haft min naturliga hårfärg (som nog är råttfärgad om man ser på utväxten) sedan jag var 13 år och sedan dess har jag alternerat mellan rött och blont men aldrig brunt och efter den där "hemska" dagen så kommer jag aldrig mer bli brunhårig. Inget fel med brunhåriga (min bästa vän är brunhårig ;-)) men det är inte JAG! Jag är blond eller rödhårig och de senaste 4-5 åren har jag faktiskt varit rödblond (lite kopparfärgat) och trivs görbra! Men brunhårig blir jag aldrig mer...
Igår var jag på konsert med mitt råttfärgade hår i en tråkig hästsvans och fy fan vad kul jag hade. :-) Man behöver inte vara snygg i håret eller någonannanstans för att ha kul eller för att slippa bli fast i rollen som tråkig småbarnsmorsa. Jag är hellre ful i håret och lägger pengarna på upplevelser som får mig glad och nöjd med livet. Jag ser ju inte råttboet på skallen och de som gör det och skapar sig förutfattade meningar om hur kul eller tråkig jag är utifrån vilken frisyr, vilka klackar, vilket smink osv jag har de får gärna göra det. Deras uppfattning behöver inte påverka min egen syn på mig själv och min förmåga att uppskatta livet, även som råttfärgad. Men jag förstår våndan över hårfärg, har varit tokblond, superrödhårig, haft jättekort, jättelångt osv och efter graviditeten (2005, då jag slutade färga håret) känt mig sååå trist som "bara" är råttfärgad numera men bestämt mig för att jag inte orkar eller vill lägga möda, just nu, på att krångla med håret. Det väntar jag med tills de gråa håren börja visa sig. Stor kram till dig och ditt hår! Ser fram emot när du vill hänga med på konsert igen. :)
Men jag måste ju ändå få känna att jag inte trivs med att ha brunt hår och hur det får mig att uppfatta mig själv utan att andra ska relatera det till sig själva och då ta illa upp eller reagera över hur jag känner?
Jag har väl aldrig skrivit att man inte kan ha kul med fult hår? Jag har väl inte sagt att jag väljer bort att ha roligt i livet för att jag inte trivs med hur jag ser ut?
Nu råkar jag ju känna både Malin(ka) och Veronica personligen och vet att minst en av dem (antagligen båda) vid mer än ett tillfälle klagat över sin vikt. Eftersom jag väger säkert 20 kilo mer än båda två, ska jag då reagera över det? Och lite skämtsamt säga att jag minsann inte lägger energi på att bry mig om min vikt, jag njuter av livets goda istället och därmed insinuera att det är småaktigt att bry sig om vikten när man ändå är smal?
Jag tycker att jag har rätt att inte vilja se ut som en tråkig småbarnsmorsa eftersom jag just nu är enbart det. Om någon annan inte bryr sig om det, inte har samma problem med det - fine. Men det gör inte att jag inte får se det som ett problem.
Liksom, inte alla kan vara svältande barn i Afrika med riktiga problem.
Här kommer lite förståelse! Du är jättefin i håret nu, vill konstatera det direkt, men jag fattar helt vad du menar med att inte känna sig hemma i brunt. Once a blonde, always a blonde, har jag äntligen fattat nu och gett upp alla försök att vara mer kreativ.
Jag ska inte kommentera mer för nu blev det bara för snurrigt och jag orkar inte reda ut vad du menar Ellen, vad som är riktat till det jag skrev och inte. Att du drar in vikt och svältande barn i Afrika gör att jag tappar helt vad det är du menar och vill ha sagt egentligen, men framförallt vem/vilka du riktar dig till. Uppenbarligen nådde jag inte fram med det jag ville förmedla och då är det bättre för mig att avstå att skriva något alls.
Jag skulle inte kommentera mer men eftersom jag nu kom på vad som skavde i mig efter att ha läst din kommentar Ellen så vill jag skriva det för att sedan släppa den här diskussionen helt. Jag blev rätt ställd över att du i ett inlägg där du väljer att dela med dig av dina bekymmer kring ditt hår väljer att ta upp mina och Malinkas eventuella viktbekymmer. Vad har de med saken att göra kan jag undra och är det inte upp till oss att välja när och i vilket sammanhang de i så fall ska dryftas. För mig känns det märkligt att det ska användas av dig i en diskussion som handlar om ditt hår och ja faktiskt drar jag åt mig öronen lite vad jag tänker välja att dela med mig av framöver. Det är möjligt att jag är känslig, men så är det. Hade du funderingar kring viktissues kunde du tagit då när vi diskuterade det och inte nu långt senare när ämnet är något annat, är min åsikt.
Veronica - jag är ledsen om du tog illa upp, det var inte alls min mening.
Jag har inte tagit upp era "eventuella viktbekymmer" mer än att de som läser den här bloggen vet att en av er vid några tillfällen har klagat på er vikt. Jag är återigen ledsen om det känns för privat för dig, men jag kan nästan garantera dig att alla kvinnor någon gång i livet har klagat på sin vikt, oavset om de vill gå upp eller ner. Det känns inte mer privat än att någon haft huvudvärk någon gång. Nu tyckte uppenbarligen du det, men hade jag haft en aning om det så hade jag självklart inte skrivit så.
Enda anledningen till att jag ens nämnde det var ju för att du, och Malin, i olika grad reagerade på att jag klagade på att ha brunt hår, eftersom ni också har brunt hår. Jag tyckte att det var ett rätt orättvis synsätt eftersom jag relaterar till mig själv och inte någon annan.
Jag har absolut inga funderingar kring viktissues, det har inte funnits något att ta upp. Just för att jag tycker att varje person ska ha rätt att klaga på det hen inte är nöjd med utan att någon annan nödvändigtvis ska relatera det till sig själv.
Och jag är självklart lika ledsen ifall Malinka tog illa upp, but I doubt it. Å andra sidan har jag ju uppenbarligen dåligt omdöme i frågan, så. Bäst att be om ursäkt i förväg.
Skicka en kommentar