Är jag helt ensam om att ha nolltolerans mot våld eller? För jag FATTAR inte hur man som förälder kan gå förbi sitt barn som slåss med skitstora pinnar och bara "äh" och strunta i det.
Förälder 1 gick in på förskolan förbi sin son som fäktades med stora pinnar med andra barn.
Förälder 2 gick in på förskolan förbi sin son som fäktades med stora pinnar med andra barn.
Förälder 3 (dvs jag) såg barnen som fäktades med stora pinnar, sa till sitt barn att inte ens tänka tanken, gick till rastvakten och sa till hen att se till att slagsmålet slutade.
Är jag anal och stel och dum i huvudet? Ska man bara rycka på axlarna åt sånt och låtsas att det är kul och roligt och en bra lek? Jag är inte den som tycker att man ska styra upp barnens lekar så att de passar oss vuxna, men gränsen går väl ändå en bra bit före att de slåss med halvmeterlånga grova grenar och pucklar på varandra ordentligt i någon slags starwåårdsj-lek, eller vad de nu var de sysslade med?
Ingen grät eller hade gjort sig illa. Just nu. Men som förälder till ett barn som fått pinnar kastade på sig ser jag inte riktigt det roliga i att föräldrarna till just de två barn som kastade pinnarna bara går förbi och struntar i ännu en våldsam lek. Å andra sidan är jag väl inte helt förvånad heller.
11 kommentarer:
Vår son får fäktas med både pinnar och svärd. Jag har aldrig tänkt tanken att inte låta honom göra det.
Naturligtvis måste båda (eller alla) vara med på det och veta vad som gäller, man måste sluta så fort ett barn vill och naturligtvis bara fäkta på pinnarna/svärden och inte på MÄNNISKOR.
Jag visste inte att det fanns det som var emot fäkting som lek, det är en av vår sons absoluta favoritlekar. Jag gillar den för att ingen vinner, man slår liksom bara pinnar mot varandra. Eller svärd.
Vår son får också "leka fight", det vill säga brottas och ha sig med andra, så länge alla är med på vilka regler som gäller.
Han är inte överhuvudtaget våldsam utanför leken, men både han och hans kompisar tumlar gärna runt ett bra tag på marken om somrarna och jag ser inte problemet i det heller.
I ditt fall verkar ju barnen ha visat våldsamma tendenser tidigare, och då kanske man kan börja kontrollera, och framförallt ifrågasätta varför. Men i andra fall tycker jag inte att det finns någon anledning att gå in och kontrollera barns lek.
Problemet på tex skolgårdar är att man som vuxen inte har någon som helst möjlighet att avgöra om alla är med på leken eller om någon känner sig utsatt. Barn har också svårt att både stoppa sig själva och sätta gränser kring sig själva när de leker våldsamma lekar i stora grupper. De vill inte vara "fega" även om de egentligen inte vill vara med, och de kan hetsa varandra att gå över gränser de normalt inte skulle överskrida.
Min femåring har inga problem att acceptera när jag förklarar att egtersom jag (och andra vuxna) inte kan avgöra om det är lek eller inte så får han inte leka slåsslekar. Jag tror faktiskt att han tycker att det är skönt.
Min erfarenhet är också att den sortens lekar oftast inte slutar innan någon blivit ledsen. Och visst handlar det väl om att vinna för det mesta?
Sedan kan det säkert vara annorlunda om de leker två stycken som känner varandra väl och brottas eller fäktas. Men det här gällde ju en skolgård och i den miljön tycker jag att nolltolerans är viktigt.
Ja, det beror såklart på miljön. I min sons skola får de brottas och fäktas, men de är aldrig färre än en lärare på fem barn när de är ute och de har mycket tydliga regler för vad som gäller. Vilka alla barn följer.
När min sexåring leker fight eller fäktas handlar det aldrig om att vinna. Fäktingen är snarare en rollek där de är riddare och just nu är de Sankt Göran (vi bor i England) och när de brottas och rullar runt i gräset har de samma inställning som när de klättrar omkring. De pratar under tiden om olika grepp och säger saker som "that's a really cool way to hold my arm".
Jag kan förstå att man i vissa situationer inte tycker att det är lämpligt, jag har själv sagt nej flera gånger, och om det är den enda eller den huvudsakliga leken varenda dag, så är det ju något man borde se över.
Men jag tror inte att man får ut något av att överlag ha en nolltolerans mot våldsamma lekar, och jag tror inte att man som vuxen skall anta någonting om barns lek. Det gäller åt båda hållen naturligtvis, man skall ju inte vara naiv, men inte heller paranoid.
Förutom några enstaka fall från träd och plank, har jag aldrig varit med om att lek har slutat i gråt.
Jag är på nolltolerans-spåret. Jag minns alldeles för många tillfällen både när jag själv var barn och som jag observerat som vuxen när det gått för långt, och det händer på en sekund. Sen är jag visserligen helt okej med att leka krig, riddare, cowboy,osv, men inte på ett sätt som innebär att risken för att någon ska få ont är såpass överhängande som den är vid rena slagsmålslekar.
(sen får mina barn gärna hålla på med både fäktning, brottning eller kampsport, men under ordnade former)
Är på Tahiras linje här. Båda mina barn slåss ofta i sina lekar. Det handlar om rymdäventyr, riddare, upptäckare eller annat som har uppdrag som ska klaras av. Leken går alltid ut på att handlingen ska komma vidare, aldrig att någon ska bli skadad (så klart!).
Själv älskade jag actionlekar som liten och förutom någon otursam smäll på en arm då och då så hände aldrig några olyckor eller skador. I min värld är det alltså bara associerat med kul lekar med mycket spänning.
Jag låter barnen brottas också, trots att det blir en bula eller blåmärke då och då. Så länge attityden är lek och glädje så ser jag inte problemet.
Om det däremot handlar om barn som är aggressiva och vill skada så är det något som ska avbrytas PÅ EN GÅNG. Och det gäller lika mycket hemska utfrysningslekar med hemliga klubbar eller liknande som går ut på att få någon annan att känna sig dum eller utanför.
Vad som gällde i den här situationen vet jag inget om. Men hade jag uppfattat att alla barn var med på leken och att den utfördes på samma sätt som när mina barn leker hade jag bara gått förbi.
Fast mina barn får också leka rymdjägare eller riddare eller prinsessor som fäktas. Då ligger fokus på leken och fäktandet eller "våldet" blir en del av det för att föra leken vidare.
Det här jag såg var ett gäng barn som bara slogs för våldets skull, och som dessutom har problem med att skilja på när det är ok att använda våld eller inte. I skolans värld tycker jag att det måste vara nolltolerans, för dels så kan det lätt gå över styr, dels är det svårt för en vuxen att veta vad som händer och dels så är det lätt att redan utsatta barn blir mer utsatta.
Om man har barn som har problem med våld så förstår jag inte hur man kan ha något annat än nolltolerans öht, hemma eller borta. Nu har inte ni det, och inte jag heller, men de här barnen har ju redan våldsamma tendenser och då är det väl ännu viktigare att visa att det aldrig är okej att slåss på det sättet.
Våld inte ok, och jag avskyr verkligen brottningslekar och tycker mest barnen hamnar i sådana när dom är uttråkade och inte vad annars dom ska göra.
Dock svårt ibland att avgöra när kittlingsmatchen övergår till brottning.
Däremot det här med pinnar är svårt. Alla barn verkar älska pinnar. Jag ser mest utstuckna ögon och sånt framför mig, men biter mig i tungan. Så barnen får leka med pinnar men inte ha dom i ögonhöjd.
Just nu är pinnar mest till för att täljas på eftersom det för egna pengar köpts en riktig scoutkniv.
Så, våldsamma lekar tycker jag inte är ok, däremot kan det vara svårt att veta vad leken går ut på ibland. Så nån slags tolerans får man kanske ha. Jag har ingen aning om vad dom leker på rasterna. Måste fråga. :-O
En viktig sak med nolltolerans på skolan är själva förklaringen också tycker jag. Att vuxna fakriskt inte ser det som är självklart för barnen. Vem som styr leken, om någon inte vill vara med, vem som inte kan hejda sig, vem som passar på att vara våldsam när ingen vuxen är nära osv.
Jag hade själv behövt höra det som barn. Då hade jag nog förstått att det inte var så att alla vuxna hade överseende med att charmiga killen hetsade andra att ställa till bråk. Utan att de faktiskt inte fattade den grupphierarki som var absolut självklar för oss. Så självklar att jag aldrig ens snuddade vid tanken att förklara den.
Sedan tror jag att det även för barnen som lätt hamnar i "slåss med pinnar lekar" är bra att det finns miljöer där det inte är okej. För "bråkig" är en roll som inte är helt lätt att ta sig ur om man hamnat i den.
Det är ju en stor skillnad på att uppskatta miljöer med nolltolerans och att själv ha nolltolerans. Jag tolkade inlägget som att nolltolerans ansågs vara det enda rätta.
Eftersom det stod att "jag FATTAR in hur man bara kan gå förbi..." svarade jag hur man kanske tänker. Hur jag tänker i alla fall. Nu fanns det ju mer information som inte framgick och "nolltolerans" var visst inte nolltolerans.
Att inte tillåta att barn på skolgården slår varandra med pinnar, men att tillåta lek där fäktning ingår under ordnade former ser jag inte som nolltolerans, bara sunt förnuft.
Fast jag tycker att nolltolerans mot VÅLD är en annan sak än nolltolerans mot lekar som t.ex. riddare med fäktning. När våldet är det primära, när det inte är någon handling utöver att slåss, när det bara handlar om att få in träffar - då tycker jag att det är nolltolerans.
Om det däremot ingår ett visst "våldsamt" inslag i en lek som i övrigt känns välbalanserad är det en annan sak.
He he he, en rätt så vanlig föräldradiskussion det här. Jag, som arbetar på skola, brukar säga att varför inte måla en prick för varje barn på skolgården och så får de stå på varsin under rasten. Då kan de konversera viktiga saker, göra charader och andra trevligheter. OBS! varje prick måste vara på rätt avstånd så att man inte kan nå varandra, men ändå konversera. Läraren/rastvakten ställer man så klart i mitten. En annan fördel är att man kan ägna varje rast åt positiva och trevliga affirmationer.
Skicka en kommentar