Ja, vi håller nästan på att skiljas här hemma. Eller inte, men vi har en grej vi har småtjafsat om i sex år nu. Ni vet hur det är: det börjar som ett riktigt tjafs men sedan urartar det till något slags internt skämt som man kör med, men innerst inne finns det ändå lite agg. Allra längst inne.
Så nu tänkte jag ta er till hjälp för att lösa detta en gång för alla. Här är scenariot:
En ung familj har en digitalkamera.
Person A tar kort på barnet som leker, upptäcker att barnet har bajsat och tar med sig både barn och kamera till skötbordet. Efter att blöjan är bytt blir kameran kvar på hyllan på skötbordet. Under hyllan står en bytta med vatten som används till blöjbyten.
Person B noterar vid nästa blöjbyte att kameran ligger på hyllan direkt ovanför vattnet. Konstaterar att det är ett dumt ställe att lägga en kamera på. Låter kameran ligga kvar.
Kameran ramlar självklart, with a little help från en katt, ner i vattnet. Går sönder. Familjen har inte längre en kamera.
Nu (eller, sex år senare) hävdar parterna följande för att friskriva sig från skulden:
Person A: Ja, det var jag som lämnade kameran där, men det var för att jag glömde den. Person B borde ha tagit bort den när hen såg den, det är alltså mer hens fel att kameran gick sönder.
Person B: Det var person A som lämnade kameran där och borde således ha tagit bort den. Det är inte mitt fel att kameran gick sönder eftersom det inte var jag som var dum nog att lägga den där.
Ni förstår ju allvaret i frågan. Sex år senare delar konflikten fortfarande alla sammankomster och familjeträffar, och julaftnar firas stelt och kallt med den trasiga kameran fortfarande i färskt minne.
Jag hoppas att jag har lyckats beskriva händelseförloppet så objektivt man kan, men med tanke på att det här är en uppslitande konflikt vet jag inte hur neutral jag har lyckats vara.
Inser ni spänningen? NI kan vara en del i att lösa en konflikt som Hans Blix hade varit chanslös mot.
Lycka till!
20 kommentarer:
Ja är inte det här 50/50 så vet inte jag.
Två lite mognare människor skulle genast ha sagt:
1. Förlåt för att jag la kameran på det dumma stället, jag är hemskt ledsen.
2. Förlåt själv, det var oerhört dumt av mig att inte flytta på den, det borde jag gjort, det är ju lätt att glömma när man fixar med barnet.
Och sen genast köpt en ny kamera och saken hade varit ur världen. Litet tips bara.
Men, det är ju såklart kattens fel! Skilj er från den, vet ja. (Kanske även litegrann barnets fel, bajsa sådär mitt i fotograferingen).
Ja, jag håller med Lovika, jag. Och kanske lite skuld bör falla på den som satte upp hyllan som uppenbarligen var för liten.
Katten har lämnat oss. :-(
Tudorienne - men då hade jag ju inte haft något att blogga om, såhär sex år senare? Jag förstår inte alls?
(och vi hade inte råd med en ny kamera)
Men alltså, person B måste ju också ha glömt den? Annars hade hen väl flyttat den? Då fungerar ju inte person As försvar längre. Båda två glömde, men person A lämnade den där - alltså är det person As fel.
Men om person B lämnade den där medvetet, för att hen trodde att A lagt den där av en anledning eller för att hen helt enkelt var för lat för att flytta den, ja då är det nog snarare Bs fel.
Jag gissar på att du är person A och tycker faktiskt att det är person B som gjorde fel.
egentligen bådas, men jag röstar på person B som såg att den låg där men inte tog bort den.
eftersom om scenariot skulle inträffa i min familj så hade jag varit A och han B =)
Jag tycker att eftersom A glömde bort kameran och att B såg den men inte flyttade på den så är det Bs fel.
Om det var så att A glömde den men B såg den och tog inte bort den av "lathet" eller bara för att B tyckte att det faktiskt var A som borde tagit bort den så är det B:s fel.
A glömde och då borde B tänkt ett varv extra och tagit bort den så ingen olycka kunde ske.
Jag identifierar mig huvudsaligen med B och hävdar att det är två mycket olika saker att tänka "oj, det var ett dumt ställe för kameran" och att tänka "bäst att jag flyttar på den". Inget samband alls finns. Speciellt inte om man är upptagen med annat. Som att byta på ett barn. Så lite mer A:s fel som genom aktiv handling placerade kameran på ett dumt ställe.
Men imorgon identifierar jag mig kanske med A och då är det troligen mest B:s fel.
Ordet "denne" bör ej längre finnas?
HannaA - fast jag förstår inte hur man skulle kunna tänka "det var ett dumt ställe" utan att automatiskt tänka "det är bäst jag lägger den på ett bättre ställe"??
Person A och B borde vara lite mer zen och bara skita i att kameran är trasig och framför allt vems fel det är, vem fel det än är kvarstår faktum att det är trasig. Så det är sjuuuukt ointressant vems fel det är.
Min k. hustru säger: Om en konstruktör gör fel och husritningen är dålig så är det givetvis inte bra, men om arbetsledaren ser att det är fel, men bygger huset enligt ritning ändå, så är det till största delen arbetsledarens fel när huset rasar. Alla kan göra fel eller glömma, men det är värre att medvetet inte rätta till ett misstag.
Sen beror det ju lite på situationen när B såg det hela. Var hen upptagen av barnet då också, kanske?
men det är ju inte jämförbart, det är ju arbetsledarens UPPGIFT att kontrollera så att ritningen är utförbar. Det är inte B:s uppgift att se efter så att A inte klantar sig.
Tahira F - man kan ju tycka att det vore självklart att den andra tanken automatiskt följer den första, och det vore väldigt praktiskt om det vore så, men så är det inte för mig. Kanske är det orsaken till att jag identifierar mig med B.
Och det är inte bara dumheter eller lättja heller. Men jag inser att det är svårt att förstå om man inte själv har den defekten.
Gud vad jag älskar att ni engagerar er så mycket! :-)
Och nu måste du berätta vem som är vem!!!!
Men det är väl klart att jag är person A?! :-)
Skicka en kommentar