Nej, man ska inte skrika på en ettåring.

Citat från föräldrar om hur man bemöter barn (egna/andras) i åldrarna 1-1.5 år:


"Jag försöker avleda och hitta något som är roligare än att dra katterna i svansen och hoppa på glasbordet, men ibland tappar man tålamodet och exploderar. Men det tycks ju ändå inte bita eftersom hon bara skrattar och gör om det igen sekunden senare. Det känns som hon försöker provocera mig många gånger och set är grymt irriterande!" 


"Om ni säger åt henne på skarpen och sen gosar direkt så är det väl klart att hon inte lyssnar säg åt henne och ignorera sen, annars ger ni dubbla budskap min är ett år och en mån och vi säger åt henne ordentligt vilket gör att hon lyssnar på en gång"


"Ni kan självklart säga till på skarpen. Barn förstår mycket mer än man tror, och säger ni till med bestämd röst hör de att de gör något som är fel. Man behöver inte skrika, men använd en bestämd röst. Det brukar fungera. Om det inte hjälper så kan man lyfta bort barnet till ett annat rum och sätta sig på huk och förklara med lugn, men bestämd, röst varför ni blir arga/ledsna och sen säga till det att stanna där tills det har lugnat sig lite. Eventuellt hitta på någon aktivitet som får barnet på andra tankar."


Jag blir så illa berörd. Igen. För jag har ju skrivit om det här förut, men eftersom historien upprepar sig får väl jag också göra det. Så länge det finns föräldrar som med berått mod skriker på ettåringar är det något fel. Väldigt fel.


Vi kan inte gå omkring och vara så rädda för att curla våra barn att vi istället skadar dem. Det är helt orimligt att högljudda röster om ouppfostrade barn ska få så stor påverkan att vi går flera decennier tillbaka i tiden och återinför skamvråar och aga. 


Om vårt primära mål med våra barn är att de ska vara väluppfostrade och uppföra sig bra har vi ett jävligt stort problem: målet bör vara att barnen ska må bra, inte uppföra sig bra. Det kommer ju av sig självt om man orkar och vågar låta bli att använda metoder och straff och rigida förhållningsregler och istället bara förhåller sig. Visar. Samexisterar.


Åh jag vet, jag är superflummig nu. Mumbo jumbo. Men jag kan inte förklara det som borde vara självklart: små barn ska ej skrikas på. Små barn är sköra och ömtåliga och behöver visas, ledas och läras - inte straffas, tuktas och uppfostras. Små små barn är mjuka och gosiga och nyfikna och glada och kärleksfulla och ibland slår det över och de bits eller drar eller nyps eller slåss. Ibland är de arga och ibland är de sura och ibland slänger de saker i golvet. Ibland skriker de, ibland vrålar de, ibland försöker de dra loss ens ögonfransar. De är barn, de gör så. 


Det är upp till oss vuxna att visa att man inte gör så, och hur gör vi det genom att bete oss ännu värre än dem? Nej just det. Inte alls.