Är det här gulligt eller?

Fan vad jag inte tycker det. Hatar när folk uppmuntrar sina ungar till att bli jobbiga besserwissers som skriver andra på näsan och tycker att de är SÅ gulliga med sin dryghet och lillgamla stil. (Nu menar jag absolut inte specifikt enbart barnet i videon här ovan, det var mest en "kul" inledning. Friskriver mig lite här dårå. Moving on.)

Nu kanske någon tänker att det är eh, ganska precis det jag brukar göra här. Tycka jag är smart, skriva andra på näsan och vara besserwisser? Väl? Va? Jo. Men jag är vuxen och har insett att jag kan välja mitt sällskap utefter vilka som står ut med mig. Och dessutom är jag inte SÅDÄR jobbig.

Men jag har ju varit ett barn. Och även om jag inte var exakt lika illa så var jag rätt illa ändå. Vet ni vad som kommer utav det? Inte särskilt mycket kul kan jag ju upplysa er om. Om man som vuxen kan komma undan med att leta dryga, smarta vänner på nätet så är man som barn ensam i en värld av jämngamla klasskamrater som råkar bo i närheten och då måste man på något sätt samexistera med dem. Det var jag inte så bra på. Det önskar jag att jag hade varit bra på.

Och blanda inte ihop det här med att få vara sig själv utan att bli retad. Det handlar inte om att få vara sig själv. Att trycka till andra, besserwissra sig och till varje pris trycka upp sin smarthet i ansiktet på andra handlar inte om att få vara sig själv. Det handlar om ett otrevligt beteende som bör stävjas. I alla fall tills barnen är vuxna och kan bli egenföretagare om det fortfarande är jobbigt med sociala interaktioner. Hrm.

Jag har insett att jag är så jävla hård mot mina barn när det gäller otrevliga tendenser. Jag lyckas inte alltid påverka dem, vem gör det liksom, men aldrig att jag står på sidan av och accepterar otrevligt beteende? Oavsett om det är riktat mot någon annan eller inte.

Bus, högljuddhet, stök, lathet, matkinkighet, krångel, trots osv. kan jag ta. Otrevliga personlighetsdrag? Jag blir en hök.

Så himla trevlig mamma ändå.