tisdag 7 augusti 2012

Om att vara inskränkthetens motpol.

Under förra veckan var vi som sagt på semester med makens familj. En kväll frågade hans syster ifall jag ville ha en "tjejkväll" med henne och hennes svägerska samt kompis. Eftersom jag lider av ett patologiskt behov av att få höra till, och dessutom är livrädd för att vara oartig eller såra någon, tackade jag så klart ja.

Så vi drack varsitt glas vin och målade naglarna i hennes stuga. Efter ett tag kom Emmy in och ville måla naglarna också, och det fick hon ju. Så klart. Enligt alla oss.

Någon minut senare kom kompisens tioåriga son in han också. Han ville gärna måla naglarna också: svart och blått. Hans mamma tittade skeptiskt på sina vänner och frågade "ska jag verkligen låta honom få det?". De andra svarade unisont: NEJ!

Så hon sa nej till honom. Nej, du får inte måla naglarna. Nej, för du är en kille. Nej, för du är ingen tjej, eller hur?

Men han var jättemodig. Han stod på sig. Han sa att han visst ville måla naglarna. Han sa att han ville ha svart och blått nagellack. Han ville!

Men hans mamma sa nej. Och de andra sa också nej. Tre vuxna kvinnor satt och talade om för en tioårig kille att han fick skärpa sig. Han är ju ingen tjej. Alla kommer retas och titta och fråga. Har du sett några andra killar med nagellack eller?! Nej, just det.

Så jag försökte bryta in och sa att han ju självklart borde få nagellack. Att det finns massor av killar som har nagellack. Att Brad Pitt såväl som Johnny Depp och David Beckham brukar ha nagellack. Men det hjälpte inte. De hade sagt nej. Så var det. Han är ju faktiskt inte tjej.

Och lilla killen som verkligen ville få naglarna målade försökte en gång till. Han sa snälla. Mamma? Jag kan väl få? Och hon blev arg och sa att hon ju faktiskt hade sagt NEJ och en av de andra röt till honom att han måste lyssna på sin mamma.

Vid det här laget hade jag målat klart såväl mina naglar som Emmys, så vi gick ut ur stugan och jag letade reda på min man och berättade hela historien för honom. Sedan gick vi till min svärmor, lånade hennes nagellack och målade min mans naglar.





















Och sen gick vi ut och lekte burken med hela högen och ingen sa någonting om naglarna under de resterande dagarna vi var där, men jag vet att de såg. Jag vet att den lille killen såg och även om vi inte kunde få hans mamma att ändra sig så fick han åtminstone veta att han inte var ute och cyklade. Jag tänker att man kanske inte kan ändra folks åsikter, men man kan åtminstone visa på en vettigare bild än deras.

Förhoppningsvis är han så stor snart att han kan välja själv hur hans naglar ska se ut. Och att då någon som är bättre på att måla naglar än vad jag är hjälper honom att bli fin.


10 kommentarer:

Jenny i Malmö sa...

Usch, jag fick faktiskt ont i magen när jag läste det här. Kanske borde man bli arg men jag blir faktiskt mest ledsen. Fantastiskt fint agerat av er i alla fall!

Karolin sa...

Jag blir så arg, och sen så glad på samma gång av den här berättelsen. Så oerhört bra gjort av er! Får dock ont i magen av att tänka på att den där föräldratypen finns överallt (maken här hemma har för övrigt röda tånaglar eftersom 3,5-åringen tyckte det skulle passa honom och han såg ingen anledning att säga nej)

Tudorienne sa...

Vilka galningar, man blir så trött. Tur att du var där.

Kerstin sa...

Vilket bra drag av dig och din man Ellen, man blir ju fasen mörkrädd när folk är så jäkla inskränkta. Jag tycker jag får höra var och varannan dag att min son är på ett visst sätt eller borde vara på ett visst sätt bara för att han är kille (han är 2 år alltså). Det är ett jäkla tjat när han skuttar runt i ärvda paljettskor och prinsesstiara att han inte förstår att han är pojke. Eller att "det märks att han är kille eftersom han är så intresserad av gräsklipparen/bussen/grävskopan/sågen" som att inte dottern var minst lika intresserad men då stod inte folk och hejade på och uppmuntrade hennes intresse precis.
Eller som när vi klippte håret kort för att det var en orgie i svinto som inte gick att reda ut utan att han grät hjärtskärande: "ja nu ser du ju ut som en RIKTIG kille"......

Vad ska man säga till slut liksom? Men jag kämpar emot som genus-nybörjare så gott jag kan. Han ska baske mig inte begränsas pga folks åsikter.

Anonym sa...

Bra gjort av er!

Min son som fyller 7 år i december ville måla naglarna första dagen på sommarlovet.
Jag är ganska säker på att han inte vill ha det i skolan för han är rädd att hans kompisar inte tycker det är ok.
Samma kompisar som när de var drygt 4 år, talade om att hans älsklingsfärger rosa och lila är tjejfärger!

Jag får också ont i magen av att läsa detta!
Det hjälper ju inte att jag säger att vem som helst får ha nagellack, att alla får ha de färger de själva tycker om och att när han blir stor kommer han också att bli kär i en kille eller tjej som han vill bo tillsammans med. Inget hjälper när många av hans kompisar har föräldrar som resonerar som de du träffat ;-(.

Maria

Anna sa...

Jag satt och målade mina tånaglar rosa...sen tog jag min mans tånaglar. Nu är dom oxå rosa.

Johanna sa...

Hej heja! Du kan ju tipsa din svägerska om din blogg!

presens sa...

Vad fan är det för fel på folk egentligen? Heja dig och heja din make!

iso sa...

Fyfan, fick tårar i ögonen. Stackars barn. Solidariskt och bra av dig och din man att göra som ni gjorde.

Zombie sa...

Stackars lillkillen :/ Folk måste sluta trycka ner vad folk vill. Låt tjejen ha kortsnaggat och spela fotboll, låt killen dansa balett och ha rosa naglar. Det gör liksom ingen skillnad sedan, de kommer fortfarande att danas till underbara människor med sina egna fördelar och nackdelar. Det påverkar ingenting.
RIKTIGT bra gjort av både dig och din man tycker jag, och förhoppningsvis lämnade det ett stort intryck på pojken som kanske vågar fråga nästa gång också.

Kram!