"Vad är det värsta som kan hända?"

Jag har börjat leva livet lite mer efter devisen "vad är det värsta som kan hända?". Det skulle jag inte ha gjort. Nu har jag nämligen anmält mig till en föreställning med nybörjare inom standup och alltså alltså alltså, är jag dum i huvudet eller? Ska jag stå där på scen i fem minuter och försöka få folk att skratta? Hur tänkte jag där? Vilken hybris drabbade mig när jag tyckte att det här var en bra idé?

Men som sagt, "vad är det värsta som kan hända?". Tja, att ingen skrattar. Eller att jag kräks av nervositet, svimmar eller ramlar omkull. Men så många gånger som jag har stått på scen utan att det har hänt tror jag ändå att det realistiska svaret är just att ingen skrattar. Självklart vore det jättepinsamt och jobbigt att i fem minuter stå och försöka vara rolig när INGEN skrattar, men samtidigt så är det liksom fem minuter av mitt liv. Fem minuter. Inte mer än så.

Sen kan jag gå vidare med livet och låtsas som att det aldrig hänt. Fast då är det ju lite dumt att blogga om det, för nu vet ju ni om det och kan påminna mig. Ni kan väl lova att aldrig yttra ett ord om spektaklet om jag inte återvänder från de döda med ett triumfatoriskt leende på läpparna? Okej? Bra.