Strax innan jag skulle somna igår vaknade jag till med ett ryck: skrev jag "brutit" eller "brytit" i rubriken till förra inlägget? Enbart en enorm viljestyrka fick mig att ligga kvar med huvudet på huvudkudden istället för att se efter.
Jag har aldrig tänkt på det, men nog har 14 år i Sörmland gjort sitt för min dialekt. Jag säger att jag tröck på knappen, så klart. Så heter det ju! Och nog säger jag att jag har blött, inte blödit. (Däremot säger jag att jag blöder, inte att jag blör, så det så.)
Nu när jag tänker på det är jag rätt säker på att jag säger ryckte, inte röck, men jag är inte hundra. Nej, jag tror att jag säger röck? Eller ryckte? JAG VET INTE! När man börjar grotta i hur man pratar blir allt upp och ner, för försök säga något spontant när du fokuserar väldigt mycket på vad du säger.
Ja ja. Alla har vi våra dialekter. Det enda jobbiga är när de överförs till skrift och alla märker vilka konstigheter man svänger sig med.
2 kommentarer:
Klart som fan man säger tröck och röck!
Jag säger spall också – istf spillde, alltså.
Men blött – det är standardformen.
Spilla, spall, spullit?
/JsN
Skicka en kommentar