Gisslan i mitt eget hem

Ja, ibland känns det så. Som att barnens humör dikterar mina helger. Det låter ju ytterst illa, som att jag fastnat i curlingsförälderns helvete, men det handlar mer om självbevarelse. Jag kan självklart packa in dem i bilen och ge mig iväg till någon loppis eller så, men är det verkligen värt det med tanke på att Majken är Sjukt Trotsig som bara en treåring kan vara? Oftast landar jag i "nej". Särskilt såna här dagar då förmiddagen nästan är slut och hon PRECIS slutat sitta i soffan och gnälla. Jag orkar helt enkelt inte springa runt och bära på henne, krångla med henne, lirka med de stora som är inne i någon fas där de bråkar om ALLT. Jag gör inte det.

Just det där med bilen är också en stor del i det hela. Krångla med overaller och bilbälten och stök och få med vagnen och så blir jag varm och svettig och så måste vi passa tider eftersom något av de större barnen nästan alltid har någon lekdejt eller aktivitet. Så nej, helt ärligt, jag orkar inte.

Då är det lättare att stanna hemma och bada skumbad, spela spel och äta lördagsgodis och inte göra något vettigt alls. Och jag vet att det skulle kunna vara underbart och räcka med det, men jag är rastlös. Jag vill hitta på saker. Jag vill ut.

Att vi flyttar in till centrum är ju ingen slump om man säger så.

Sen ska jag i och för sig iväg ikväll och roa folk på fest och sen roa mig själv, så jag tror att jag överlever. Det bara kryper i mig lite ändå att vi borde TA TILLVARA på helgen på nåt sätt. Ja ja, vi överlever nog.