tisdag 15 juli 2014

"Barn som växer upp på landet får sån frihet!"

Eh va ursäkta va men näe eller vaddå?

Jo, klart att vissa upplever att barnen kan fjällvandra i tre timmar och bygga kojor intill porlande bäckar och verkligen vara Huckleberry Finn to the max, men själv upplever jag att våra barn har fått en enorm frihet av att vi flyttade in till stan.

Vi bodde längst in på en grusväg (kanske 300 meter från den asfalterade vägen), vi hade inga barn i den direkta närheten och skulle barnen göra minsta lilla behövde de skjutsas. Alltid.

Nu? Alltså Emmy är ute och leker, hon försvann någonstans efter jul och jag har ingen aning om var hon är. Jag kan skicka barnen till affären själva, de kan gå till skolan själva eller gå till "stora holmen" (lekpark, smådjur att klappa, karusell, café, minigolf) med nån tjuga var och komma tillbaka några timmar senare. I höst när de ska börja med aktiviteter kan de gå dit själva direkt från skolan i vissa fall och de kan ringa en kompis och sen sticka dit utan vår inblandning.

För oss har skillnaden varit enorm. I det vardagliga livet har de fått otroligt mycket mer frihet än vad de hade när vi bodde på bilavstånd från allting. Här i stan kan de gå på bio själva, på landet var höjden av utflykt att gå och hämta posten.

Det här är så klart inte jämförbart om man bor i en supertrafikerad innerstad med pedofiler i varje hörn (seriöst, ibland framställer landetboende människor livet i stan så), och för vissa är det supernära till kompisar på landet och de kan försvinna iväg i timmar. Jag hade det rätt mycket så när jag växte upp. Jag älskade det.

Men det här att "på landet kan barn få frihet", det är ingen allmän regel. Absolut inte.

4 kommentarer:

Anna sa...

I Stockholmsförort får barnen frihet är min paroll. Vi bor så att våra ungar kan ta sig till förortens centrum, till massor av lekparker, till gigantisk skog samt till alla sina vänner utan att ens behöva passera en väg. Finns gångvägar med små tunnlar under bilvägarna överallt. Helt fantastiskt. Och i ett större perspektiv så finns allt för alla smaker i en storstad. Ungarna kan bli punkare, emos, fältbiologer, sportgalningar (i valfri sport), motorentusiaster, tangodansare, lajvare etc i all evinnerlighet och hitta polare med samma intressen inom t-baneavstånd. För oss ( uppvuxna i eremit inskränkt mindre stad) är storstadsförort det ultimata!

Anna sa...

Eremit=extremt

Sparkling sa...

Är uppvuxen LÅNGT UT I SKOGEN och kan inte annat än att hålla med. Frihet för mig var när jag fyllde 15 och fick moppe och kunde ta mig till och från kompisar utan att behöva be om skjuts (det var 1 mil till närmaste busshållplats och den busslinjen gick inte ens till byn där kompisarna bodde, utan det tog en halv dag med byten och grejer, så det där med "åka kollektivt" var liksom inte ett alternativ). Var så in i bängen avundsjuk på alla som bodde "i byn" och som bara kunde leka med varandra när de hade lust, utan att starta svenskt mästerskap i logistik på kuppen.

Baloo sa...

Men egentligen finns ju här ingen konflikt. De som vill bo lantligt gör det och de som vill bo i sta´n gör det. Alla är nöjda och belåtna. Sedan att man i ett samtal håller på sitt val är rent självklart, annars hade man valt om. Det känns väl ändå rätt onödigt att ställa det ena mot det andra som om det fanns ett val som vore mer rätt än det andra.
Personligen känns det som en ynnest och lättnad att få bo på landet med allt vad det innebär av tystnad, stillhet och stora ytor att breda ut sig på. Men jag känner inget behov av att oja mig över den som valt annorlunda.
Så Ellen, va' nöjd med livet som du lever här!

Baloo