Joråsåatteh jag var på min första lektion i pole fitness som det så fint kallas. Var ca 50 minuter träning i att använda en stång och 10 fasansfull fitness. Får psykbryt på vanlig träning. När vi har derbyträningar har vi börjat med uppvärmningar off skates och jag vill seriöst DÖ varje gång. Finns inget vidrigare än att träna för träningens skull. Vill slåss, gråta och spy. Jag har inga problem med att anstränga mig fysiskt så länge det är ROLIGT. Typ ridning, roller derby eller att dansa runt en stång.
För det var ju jobbigt. Och kul! Och ja, det var jag och ett gäng vältränade tjejer runt 20 år, men jag misströstade inte. Nån måste ju vara sämst liksom. Och inte fan var det jag, visade sig. Tydligen är "ung och vältränad" ingen garanti för att vara bra på att falla runt en stolpe och allt vi nu tränade på. Nu kanske det ser helt annorlunda ut framöver när man ska lyfta sin egen kroppsvikt med hjälp av ren armstyrka, men idag tänker jag skryta om att jag fick massor av beröm och faktiskt tyckte att det var rätt lätt.
Älskar att jag börjat med pole dancing. Älskar ej att jag vet hur många "upplysta" feminister som helst som skulle rynka på pannan åt att åma sig runt en stång eftersom de sitter på en så jäkla grund analys och har fastnat i att sexigt åmande, mycket smink och lättklätt är Dåligt För Kvinnan. Ba jättekul för dig att du känner dig mer hemma i kängor och jeans men det är liksom inte mer frigjort för det? Och sån himla icke-överraskning att samma kvinnor ca alltid är Duktiga Flickor som trippelarbetar sig mot avgrunden. Du är inte ett mindre offer för patriarkatet för att du har polojumper, fina läsvanor och ett tjockt CV, det är verkligen inte så det fungerar.
Har tröttnat så himla mycket på att sitta i ett rum fullt av osminkade kvinnor som ägnar sig åt slutshaming och tror att de är bra feminister som har fattat grejen. Är så ointresserad av deras bild av frigörelse som enbart och endast passar den vita medelklasskvinnan. Jag tillhör den här gruppen själv och hamnar jätteofta i samma tankefälla, jag vet. Men jag försöker verkligen bredda synfältet och lära av andra och jag tackar twitter jättemycket för att jag fått ett större perspektiv på saker och ting. Tänk så pinsamt det hade varit att vara en feminist som inte fattar feminismen i Spice Girls till exempel.
Hu.
2 kommentarer:
Jag ställer mig lite frågande till hur vanlig den diskurs du beskriver verkligen är (hos vår generations feminister). Det känns som att alla storstads-medelklass-feminister är överens om att Beyonce är drottningen och det finns inget som heter för mycket läppstift (och inte för lite heller) och de få gånger jag upplevt att detta ifrågasatts är det av personer som inte har medelklassbakgrund (eller är betydligt äldre än mig/oss, men de kan vi lämna därhän). Jag frågar mig ibland om detta är en halmgubbe eller ett förminskande/förtryckande av feminister som inte lyckas vara feminister på ett sätt som är party nog för brudarna från förorten och medelklassen.
(Och nu var jag astråkig, kände jag, men jag har verkligen funderat på detta).
Åh, nej men jag tycker det är jättefascinerande!
Jag känner ju självklart igen Beyfeministerna med läppstiftet men det är just på twitter och insta där jag aktivt valt att följa dem. Inte så att jag stöter på dem i arbetslivet etc. direkt. De jag oftast diskuterar feminism med är just medelklasskvinnor från storstäder. Möjligtvis att det kan vara en viss åldersfråga, men jag tror inte riktigt det heller då det kanske skiljer 5 år bara?
Sedan är det ju skitdåligt om det tippar över till att man bara MÅÅÅSTE älska Nicki Minaj för att vara en riktig feminist och yada yada, men jag upplever verkligen inte att det är så "i verkligheten" utöver en liten klick på bloggar/twitter/insta.
Skicka en kommentar