Ramlade in på någon sån där "rolig" lista av typen "du vet att du är förälder när..." och blev så jäkla deprimerad. Folk skrev saker som "när du måste googla nyheter för att ha en aning om vad folk pratar om eftersom du bara kan tänka på bebisbajs", "när du inte har haft en sovmorgon på fem år", "när du kommer på att alla vänner du har är såna du lärt känna efter du fick barn eftersom dina gamla vänner lever helt andra liv än vad du gör" och så vidare och så vidare.
Jag är så egoistisk att jag blir ledsen när jag läser sånt eftersom jag vet att så himla många verkligen tycker att livet med barn är så. "Roa mig? Nä, ha ha, det får jag ju göra när barnen är vuxna." och så vidare. Och i princip alla mina kompisar är i 30-årsåldern och jag vet ju att de flesta av dem kommer skaffa barn inom några år, många samtidigt, och då blir jag ensam. Då sitter jag där med stora barn som inte kräver lika mycket och så vill jag gå ut och roa mig men alla kommer vara gravida, nyförlösta eller ha magsjuka ungar.
Hör ni hur vansinnigt egoistisk jag är eller? Men faktum är att eftersom jag skaffade barn tidigt har jag fått anpassa mig efter mina kompisar som inte har barn. Jag har varit nöjd med det eftersom det hade varit förödande för mig att helt gå upp i mammarollen, men jag vet ju att jag inte kan förvänta mig samma tillbaka. Inom fem år kommer nästan alla mina kompisar ha börjat bilda familj och det är ju självklart att för många kommer det ändra livet helt.
Så jag läser såna där listor och blir ledsen för de som skrivit dem (varför man väljer att ha ett tråkigt liv bara för att man fått barn kommer jag aldrig förstå mig på, och jag skiter i om jag låter som Cissi Wallin nu) och för mig själv. För att jag är tio år i ofas med alla och kommer sitta där ensam och tragisk om några år.
Ja, nä det här inlägget får mig ju att framstå i god dager. Jorå.
3 kommentarer:
Jag håller helt med dig! Visst, att få barn innebär att livet ändras, men det behöver ju inte vara dåligt. Och alla får göra det de vill av sitt eget liv. Vissa kanske vill gå all in med barnen, men det betyder ju inte att det är fel. Andra kan balansera barn med ett eget liv, och det funkar oxå. Den där typen av listor bygger på så tråkiga stereotyper att jag förvånas över att någon ens orkar skriva dem...
Tack för detta! Som nybörjarförälder får jag ibland känslan av att jag gör något fel som har ett ytterst begränsat intresse för bebisbajs och turas om med min partner att få sovmorgon ibland.
Jag tror jag förstår hur du menar men... Äh vi föräldrar är väl olika på samma sätt som icke-föräldrar är det! Jag ser inte såna där listor som sorgliga utan som rätt kul. Ibland känner jag igen mig ibland inte alls, men sällan tycker jag att de får livet som förälder att framstå som "tråkigt"! Jag tolkar dem heller inte så bokstavligt: om någon väljer att alltid sätta sina barn först, tja då är det väl deras och deras stackars barns loss. Eller nja, egentligen är det väl min också eftersom deras odrägliga ungar förmodligen kommer att komma i min väg. Men skitidet! Jag lever mitt liv som jag vill och andra som dom vill ha sitt. Ingen jättestor deal! Väl?
Skicka en kommentar