Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Men det har varit lite väl mycket på sistone och det är svårt att orka när man har så ont som jag har haft (har). Och så blir jag självömkande och gnällig, men samtidigt: varför ska det ALLTID vara så jävla svårt för mig i vården? Jag förstår inte?
Som när jag fick min adhd-diagnos och fick valsa runt i ett år i försök att få medicin. Och när jag väl fick den så drogs den in och så var det femhundra turer och nu när jag vill diskutera biverkningar eller dos så får jag inte träffa nån.
Eller som när jag förra året slog upp det där jävla såret på benet? Och gick till vårdcentralen och distriktssköterskan slängde ett getöga på benet och sa "ja, det är ju ett litet sår" och slängde på ett stort plåster typ. Och sen fick jag elaka stafylokocker i såret och fick gå flera gånger i veckan för att lägga om det och nu är det ett enormt ärr.
Eller nu då. När jag fått ett diskbråck (det är vad jag slutit mig till och sjukgymnast motvilligt bekräftat) men ABSOLUT inte fått träffa läkare? "Nä, jag har väldigt svårt att tro att du kommer skickas på nån röntgen ändå, men du kan väl försöka gå till vår sjukgymnast på drop in" sa sjuksköterskan när jag ringde första gången. Då för... massa veckor sen.
Och sjukgymnasten som ba "testa den här övningen, nähä det funkade inte, testa den här då, nähä, den här då, nähä då kan jag inte hjälpa dig, det går över till slut ändå, lycka till!" och sade upp mig som patient?
JAG FÖRSTÅR INTE! Står det fucking "hej, var vänlig och trampa på mig och förvägra mig gärna exakt ALL vård" i min panna eller? Jag är så trött på att "alla andra" (jag vet att vården är usel för många) får hjälp men jag blir bara avfärdad och bortviftad som en irriterande fluga? Varför?
Herregud, jag sökte hjälp för mina adhd-besvär flera flera gånger under många år, men fick höra "det är nog bara stress" eller "det är ju jobbigt att ha barn" eller "träna på mindfulness" osv varje gång.
Det gör mig såklart irriterad att viftas bort, men mest gör det mig ledsen. Det spelar så väl ihop med min känsla av att aldrig tas på allvar. Jag är aldrig nåns bästa vän, jag är aldrig den man först vill träffa, jag är aldrig den nån först vill bjuda på fest, jag är aldrig den som folk hör av sig till och frågar hur det är när jag har det tufft, jag är aldrig den som folk ändrar sina planer för, jag är aldrig den som tas hänsyn till. Och jag är tydligen den som aldrig får rätt vård utan en jävla kamp heller.
Jag är bara oviktig. Och har ont i ryggen.
(Jag SA ju att jag tycker synd om mig själv.)
4 kommentarer:
inte ok!!!
jag har pratat löst med en arbetsterapeut att jag kanske vill genomgå en utredming för autism utan att jag direkt lider (alltså fixar jobb, barn med funktionsnedsättning osv) och fick hela kedjan förklarad för mig och ett "bara att ringa" så borde en ju få det. som att en är en vuxen människa.
Gosh, relaterar så hårt till det du skriver. Har alltid samma problem inom primärvård. När jag skulle boka en tid för att jag var deprimerad fick jag höra att det var svårt att få tider, återkom om två veckor och "vi har ju inte ens en regering så ska det här kunna funka". Det var liksom dubbelt lol, för jag satt samtidigt och arbetade med frågan "hur kan man göra vård för alla på ett personcentrerat sätt" på jobbet. Lång historia kort, jag känner med dig!
Min mamma råkar ideligen ut för samma sak. Hon är kvinna och hon är överviktig. När hon kom med ryggsmärtor negligerades det i flera år, tills nån till slut förbarmade sig, röntgade och upptäckte att ryggkotorna var helt sönderslitna och krävde steloperation. "Det är ett under att du går", sa läkaren. När hon tio år senare åter fick ont i ryggen hände samma sak igen. Hon skulle gå ner i vikt, träna mer, går mer (fast hon förklarade att hon tappar känseln i benen när hon går mer än tio minuter). Tills någon då tröttnade, röntgade och såg att de opererat fel och att hon måste opereras om.
Själv sökte jag för min reumatism i många, många år innan jag fick hjälp. Ex-mannen kom in med svullet knä, skickades direkt till reuma och tre veckor senare hade han mediciner i handen. Men visst har vi jämställd vård...
Ibland tänker jag att jag skulle vilja bo i Örebro så att jag kanske kunde bli vän med dig för du verkar så bra. Det du beskriver med vården är ju helt enkelt dess modus operandi. Senaste året har både jag och sambon fått remisser som sedan aldrig kommit fram. En väntar ett halvår och sen visar det sig att ingen vet om att en väntar. Eller tandvården som ställer mig i kö i 24 mån medan jag har en infektion som bryter ned käkbenet. Jag är övertygad socialist men vänder mig liksom uppgivet till privata vårdgivare för att ens få komma dit.
Skicka en kommentar