Ellens föräldraskola, någon del.

Ibland får jag uppfattningen att folk tycker att jag är sån där man kan fråga om råd när det gäller föräldraskap. Denna uppfattning får jag oftast när folk frågar mig om råd gällande föräldraskap. Well.

Jo, jag har massa åsikter och tycker väl på det stora hela att jag är en rätt flink förälder. Men herregud, vissa dagar? Första dagen på sommarlovet, till exempel, var det tretton grader och spöregn. Jättekul. Och alla mina barn (jag har ju i alla fall en halv flock, en hord kanske?) var jättesura. Otroligt sura. As were I. Dessutom skulle vi storhandla.

Detta gjorde jag under dagen:

1) "Du får ingen glass förrän du ätit åtminstone halva korven" = mathota vilket jag aldrig någonsin vill göra.
2) Skrek "men för i helvete, sluta bråka då!" säkert tre gånger. På vägen hem från affären.
3) Köpte massor av godis till lördagen. Sjuukt mycket.
4) Gav helt upp alla mina intentioner med mitt föräldraskap och satte barnen framför en film. Med "lördags"godiset.

Och sen? Sen läste jag en bok, gick in och lade mig i sovrummet med boken när min man kom hem, blev förföljd av barnen in dit, skrek "KAN JAG FÅ VARA I FRED NÅGON GÅNG??!" och var sur hela kvällen lång. Sedan dagen efter åkte vi och plockade sex liter jordgubbar och kokade sylt på det, men det hör ju inte till saken, det skriver jag bara för att försöka höja mitt anseende åtminstone lite.

Så att eh... tänk på det nästa gång ni tänker att jag verkar vara en så vettig förälder. Och så ska ni väl få ett råd på vägen också, så här kommer det: Vissa dagar är helt värdelösa, och då är det bästa inte att försöka lösa konflikter och ordna så att allt blir bra. Det bästa är istället att helt ge upp, säga fuck this shit och släppa precis all prestige och ge barnen godis och film. Då får de mindre psykiska ärr än vad de får av en förälder som sitter i ett hörn och gråter.

Ett alternativ är ju att vara en superförälder, det kan man också välja om man vill.