Vet ni vad det sorgligaste i världen är? Eller inte på riktigt, på riktigt är döda barn det sorgligaste som finns (människor som tycker att det är värre när djur dör än när människor, även barn, dör eftersom djur är "oskyldiga liv som inte rår för något" är fan vidriga), men om vi låtsas att det finns en värld utan lemlästade barn så är ledsna gubbar det värsta som finns.
Därför är boken "Sagan om den lilla farbrorn" den sorgligaste bok jag vet. Den har både en ledsen gubbe och besvikelse. Seriöst, jag kan inte läsa den utan att börja storgråta. Den kommer inte över tröskeln till detta hem. Om jag hade varit skådis och behövt forcera fram tårar hade någon kunnat läsa någon sida och sen hade det vällt fram tårar snabbare än Stockholmare kan instagramma det exotiska fenomenet "åskväder".
Nu tappade jag bort mig. Jag gör ofta det. Skit samma, jag hatar att vara besviken och nu ska jag färga håret och ögonbryn och ögonfransar och säkert misslyckas och bli jätteful inför helgens fest men det spelar nästan ingen roll eftersom typ alla (nä okej inte alla men det känns så lite) tackar nej i sista stund ändå.
Dödssorglig bok, I tell you.
1 kommentar:
Men ja!! Klarar inte heller av att läsa den boken. Klarar knappt av att se ensamma små skakiga gubbar på stan! Det är konstigt, för det är sällan jag känner så för tanter?
Skicka en kommentar