Skräcken.

Ni vet hur en dag börjar fint och bra och är trevlig, och sen vid någon punkt så vänder allt och resten av dagen blir rätt kass?

Den punkten för mig idag var när Majken ramlade ur kundvagnen med huvudet före rakt ner i stengolvet när vi var och handlade. Jag ser det framför mig varje gång jag blundar. Hur hon tippar över, hur jag skriker rakt ut, hur hennes huvud slår i med ett hemskt ljud och kroppen viker sig över och jag tror att hon har brutit nacken. Det gick bra med henne. Hon började inte blöda, hon blev aldrig slö eller trött utan gallskrek en kvart efteråt. Nu säger hon att hon mår bra och vi har kollat av med 1177 vad vi ska hålla koll på.

Men den stunden, herregud. Apotekspersonalen i affären kom och pratade med oss och en hämtade någon kylklamp för barn som Majken fick och alla i affären var så snälla och flera gånger kom andra kunder fram och frågade hur det gick med henne. Tror att alla blev lite smått traumatiserade. Jag allra mest.

Så tja, det var ungefär där dagen gick åt helvete. Sen dess har jag haft ont i huvudet och varit illamående. Majken mår, som sagt, bra igen. Barnen har bråkat. Maten var äcklig. Jag har inget sött hemma. Ni fattar.

Ja, i såna här fall - när barnet i fråga inte blev skadat - är det faktiskt mest synd om föräldern. Det vill säga mig.