Om barn och kultur

Igår tog jag med Noa på generalrepetitionen av Drottningens juvelsmycke på Örebro länsteater. Han älskade det. Verkligen älskade det. Och det är ju en vuxenpjäs, med teman som sexualitet, kärlek, rädsla och andra allmänmänskliga drag. Och han älskade det.

Jag är uppväxt på teatern. Min mamma är teaterproducent och jag har varit på fler premiärfester än jag kan räkna. Det var sånt vi gjorde när vi var små, vi tog snittar och gömde oss i garderoben efter premiären och njöt av att vara bland vuxna. En del av deras värld. Mycket av det vi såg gick över vårt huvud, men aldrig någonsin har jag suttit på en föreställning och känt att nej, det här är inte för mig. Inte på grund av min ålder. Jag har känt det på grund av att det varit en dålig pjäs, dåligt manus, dåliga skådespelarinsatser. Men inte på grund av ålder. Jag slukade allt. Om jag förstod 10% så talade de 10% till mig. Och jag tänker att det behövs inte mer än så. Om ett barn ser en pjäs som behandlar de stora frågorna och förstår en liten del, då är det tillräckligt. Man behöver inte förstå varje ord eller handling för att förstå stämningen.

Ni vet scenen i Pretty woman när Julia Roberts är på opera för första gången? De sjunger på italienska (?) och hon förstår inte ett ord. Ungefär så är det med barn och kultur också. Jag går gärna på opera även om jag inte kan språket. Jag kan förstå sammanhanget ändå. Det stora hela. Jag behöver inte varje detaljerat replikskifte för att förstå känslan som förmedlas. Varför ska vi låtsas som att våra barn inte kan hantera samma situation?

Jag läste något lösryckt på twitter om att sätta åldersgränser för litteratur och blev kall inombords. Hur kan man ens tänka en sådan sak? Det är så förtvivlat dumt att jag vill gråta. Återigen: man förstår inte allt av det man konsumerar som barn, men det man förstår är tillräckligt. Det här kan inte nog emfaseras: alla kan inte förstå allt, men man kan ta till sig de stora dragen på sin nivå. Det handlar ju inte ens om ålder för det mesta. Jag har läst Främlingen av Camus på originalspråk och förstod otroligt mycket mindre än om jag läst den i översättning, men det var inte poängen heller? När jag drar med min tioåring på vuxenteater handlar det inte om att han ska kunna relatera till alla delar av pjäsen och all dialog, utan om att han ska få uppleva teater. Uppleva känslorna som en föreställning kan ge, oavsett vilka de är.

Jag jobbar på museum. Jag kan inte mycket om konst. Ser jag en tavla kan jag inte klassificera den eller säga något om dess uppkomst, men jag kan känna något. Jag kan sitta i ett galleri med tavlor av Monet och gråta. Jag kan uppleva. Och jag kan inte svara på något gällande hans konst. (Obs, är medveten om hur banalt det är att gilla Monet, men jag är en banal tjej). Jag kan inte relatera mer än till vad hans konstverk får mig att känna.

Och det är det jag vill att barn ska få göra. Uppleva kultur (av alla sorter, nu har jag snävat in det till teater och konst, men det är självklart inte bara det jag åsyftar) för att få uppleva. Inte för att avkrävas förståelse eller kunna förklara exakt vad som hände, utan för att få svara på frågan "vad kände du?". Det är viktigt för mig när det gäller mina barn och deras kulturella upplevelser. Vad kände du? Hur tänkte du? Vad såg du för något?

Nu kan det låta motsägelsefullt eftersom jag är en stor förespråkare av åldersgränser på filmer och spel av olika slag. Men det är en annan sak. Det handlar ofta om våld och sexism. Och ja, det kan annan konst också porträttera men då ofta med tolkningsutrymme.

Äh jag vet inte, jag har druckit en flaska vin och är rätt full. Det jag ville säga var väl att jag tycker att vi borde unna våra barn mer kultur i alla dessa former utan att begränsa oss till vad som är "passande" för deras ålder. Vad gör det om de inte förstår allt? Ingenjävlating. De får en upplevelse ändå, och det är det som räknas.