Well, som alla andra så såg jag väl whip it? Tror jag? Och så ville jag så jäkla gärna börja, men det fanns inget lag. Och vi pratade löst några stycken om att dra ihop ett lag, men jag orkade inte vara drivande i det. Så jag lade allt på hyllan nåt år, tills jag en dag googlade på andra lag och hittade en länk till Nerike Knockouts och insåg att under min paus så hade ett lag startat.
Jag skickade ett meddelande, fick veta att det var träning samma kväll, gick dit, fick prova, blev såld.
Det var liksom aldrig något tvivel. Sen tror jag att det hjälpte jättemycket att det var ett nystartat lag med typ 5-6 åkare. Inte 25 pers som var jätteduktiga och tighta och coola (även om dessa tjejer var allt det också), utan i uppstarten. Det var lätt att känna sig hemma.
Sen har det inte varit lätt. Jag började inte på noll, jag började typ på minus. Jag har ingen fallenhet för rullskridskor, det jag är bra på är väl att tacklas. Men åkandet var svårt. ÄR svårt. Och jag är ingen lagmänniska och tycker det är jobbigt med uppstyrd idrott och hej och hå, men det var så värt det. Rollerderby är för de allra flesta inte en sport, det är en livsstil. Det blir en stor del av ens liv. Och jag älskar det så mycket även om jag gråtit bittra, ledsna, arga tårar många gånger. Och ett gäng tårar på grund av smärta också.
Det är tufft och roligt och världsomvälvande och jag tycker att alla ska våga prova. Mitt liv har blivit så mycket roligare. Och jag är jättefeg, så om jag vågar mig dit vågar alla.
1 kommentar:
Åh skulle så gärna vilja börja jag med! Har köpt rullskridskor men har inte tagit mig tid att öva nåt hemma.. Dessutom finns inget i den lilla stad jag bor i och jag har tyvärr inte tid att sitta och pendla 3tim t/r för träning.. menmen med lite tur kanske det startar ett lag i min närhet framöver!
Skicka en kommentar