Tänker ofta på hur mycket fejk jag är. Det känns ibland galet stört hur sanningen inte stämmer överens med hur saker och ting verkar.
En bekant kommer hem till mig för första gången och berömmer mitt hem och min inredning och säger att jag verkligen har öga för sånt. Och jag känner bara att herregud, hälften har jag liksom fått av morfar/mamma/ramlat över på auktion. Och i vanliga fall så knastrar det när man går på mattan och klibbar på golvet och bara för att hon kom hit den enda dag under hela senaste halvåret då det inte är kaotiskt stökigt så tror hon att jag har det fint hemma? Så mycket fejk.
Jag lägger upp selfies på instagram som är noggrant utvalda med bra vinklar och fina filter och får så positivt gensvar och folk tycker att jag är snygg och det är ju verkligen en bokstavligt talat redigerad verklighet. Hårdredigerad. Det är otroligt mycket fejk.
Jag var i tidningen för nån vecka sen. Reportage om mig som rolig bloggare apropå Supermamman. Jag trodde att det var en liten del i slutet av tidningen men sen fick jag se det hos en kompis och hoppsan hejsan, mittuppslag. Med stor bild. Och så låter jag sådär charmigt avslappnad och cool. Lite lagom nonchalant. Men sen i verkligheten så skriker jag på barnen när de ska sova och är för trött för att läsa för dem. Inte lagom nonchalant. Alldeles för mycket nonchalant. Och alldeles alldeles för trött.
Allt känns väldigt mycket fejk.
1 kommentar:
Lite fejk har ingen dött av :-) Och jag älskar dina selfies på instagram med snyggt hår och läppstift och smink vilket är ljusår i från hur eländig jag ser ut i på sjukhuset i landstingets sjukhuspyjamas där man varken får ha utsläppt hår, nagellack eller hängande örhängen. Jag har visserligen ett skitroligt jobb men ibland önskar jag att jag kunde vara sådär snygg som du är på jobbet :-)
Skicka en kommentar