Vad önskar du att du hade vetat om att få barn? (Önskerubrik)

Åh, jag är inte sån att jag tror att man måste göra si eller så för att man har fått barn. Vissa krånglar till det så förskräckligt och jag ser verkligen inte poängen med det. "Vi kan inte lämna hemmet för att Fifi måste sova klockan 18." Okej, gör så ni men skyll inte på barnet sen när ni fått ett tråkigt liv. Det är bara ert eget fel.

Men här är väl några grejer då:

- Man behöver inte barnsäkra en bråkdel så mycket som folk säger. Barn har i alla tider överlevt utan skumgummi på bordshörnen och hjälmar när de lär sig gå. Skärp er. Ni vet inte bättre än evolutionen och har mänskligheten levt såhär länge tror jag att vi klarar oss ett tag till. (Obs! Ska inte blandas ihop med typ "när jag var liten hade vi inte ens säkerhetsbälte och vi överlevde ju" för att eh... de som inte överlevde är ju inte här och kan vittna om annat, dumjävlar.)

- Man. Behöver. Inte. Amma. Det är inte en stor grej. Vill du så gör det, vill du inte så gör det inte. Ersättning är ett fullgott alternativ. Amning är en ENORM källa till ångest och problem första tiden med bebis. Känns det jobbigt? Skit i det. Det är inte svårare än så!

- Man behöver inte umgås med andra föräldrar. Ju snabbare du inser det desto bättre. Visst, får din bästis barn samtidigt som du? Good for you. Men tro inte att det är bra för barnet att du börjar umgås med nån från föräldragruppen som tror på "lite lätt aga". Barn klarar sig utan jämnåriga kompisar innan de börjar förskolan och efter det får de leka av sig de timmar de är där. Barn klarar sig sämre ifall deras föräldrar hamnar på psyket för att de måste umgås med den enorma begåvningsreserv som är Andra Föräldrar.

- Ditt barn är inte ditt liv. "Jo men..." nej. "Fast alltså..." nej. "Men jag tycker..." nej. Om du helt plötsligt inser att dina barn är ditt liv så får du göra om och göra rätt. De kanske är anledningent till att du fortfarande är vid liv - så kan det vara. De kanske är anledningen att du tar dig upp ur sängen på morgonen - så kan det också vara under en period. Även föräldrar har rätt att må dåligt och hantera detta på bästa sätt de kan. Vad som man inte har rätt till är att som välmående vuxen person låta sitt liv kretsa runt ett oskyldigt barn som inte har bett om att bli mammas (för det är sällan pappas) enda syfte och mening med livet. Det är ohyggligt oförskämt att utsätta era barn för den pressen. Sluta genast!

- Ta med barnet ut, livet blir enklare då. Japp, det är skitjobbigt att dra med en kolikbebis hem till den där kompisen som vill ses, men har du ett barn med ont i magen kan det vara skönt att få ta en kopp kaffe och låta en utvilad människa bära barnet som har ont i magen. Får du inte sova och tror att du ska ta fel spårvagn så fort du lämnar hemmet så kanske det får vara värt det för att få se vuxna människor ett tag och inse att nej, du har inte blivit galen - det ÄR så att ditt liv just nu är skitsvårt och alla andra runt omkring dig har det lättare. Konstatera det, köp choklad, ta rätt spårvagn hem. Och så vidare. Inget blir bättre av att man isolerar sig. Och har man varit iväg på en middag en kväll TROTS att det kändes oöverstigligt svårt så kan man med gott samvete sen stanna i sängen hela dagen efteråt. För bebisar vill inte gå till en lekpark. Njut av denna lilla stund i livet för kommande år kommer du stå och gunga ditt barn oftare än du vill veta.

- Du får tycka att ditt barn är fult. Vissa ungar är fula. De är lika underbara för det, bara lite mindre bildsköna. Det finns inget samband mellan din förmåga att älska ditt barn och din förmåga att se att hen inte kommer vinna en skönhetstävling de närmsta åren. Vilket ju bara är bra för skönhetstävlingar för barn är nåt för psykopater. Du får också tycka att ditt barn är gnälligt. Eller bortskämt. Eller fruktansvärt dåligt på fotboll. Eller något av en översittare. Let's face it: barn är sina egna människor. De är inte små tomma behållare där vi trycker in de värderingar och personligheter vi vill att de ska ha. De är sina egna. Och vi behöver inte tycka att allt med dem är det gulligaste som finns, det är okej. Vi älskar dem ändå. Det är föräldraskap.

- Glöm allt du alltid tänkt och sagt om mutor. Mutor är din vän. Tv/ipad är din vän. Muta på. Stöter du på en förälder som har barn och fortfarande fördömer mutor, vänd hen ryggen. Såna quislingar har vi inget till övers för. Mutor däremot. Mmm... mutor.

- Vi är alla fruktansvärt kassa och kommer orsaka att våra barn kommer behöva terapi. Utgå ifrån det och se det som en bonus om du slipper betala terapin, då blir ditt liv lättare.

Okej, nu blev det här mer "det här tycker jag att du ska veta om att få barn", mer än vad jag önskar att jag hade vetat. Ja ja, det får duga det också.