Bondmora/bondhora

Vi ska ta över min morbrors hus på landet. Så om 1-2 år när lantmäteriet gjort sitt efter att mamma sålt skogen (seriöst, hur kan det ta ett halvår och kosta 100 000 kr för en handläggare att byta ägare på lite mark), och vi blivit nya ägare och vi har renoverat klart- då kommer vi flytta ut på landet. Igen. 

Självklart är jag lite orolig för att bli bondmora igen (nu var ju vårt förra hus en mexitegelvilla, men vi bodde faktiskt precis bredvid en kohage), särskilt eftersom jag verkligen älskar att bo i stan. Men samtidigt: det här är min familjs släktgård. Huset morfar byggde i byn där han bodde största delen av sitt liv. Huset mamma är uppväxt i. Det närmsta jag har ett barndomshem. Så det fanns inget tvivel, bara lite oro/funderingar kring hur allt ska bli. Å ena sidan: behöva pendla igen? Suck och stön. Å andra sidan är det bara en knapp mil utanför stan, med bra cykelväg och helt okej busstrafik på vardagsmorgnar. Å ena sidan, ska Majken tvingas ut på landet när hon är som mest tonåring? Å andra sidan: rätt skönt att ha den vilda adhd-muppen (sagt med kärlek osv) på behagligt avstånd från stan, så att vi kan ha lite koll på henne.

Så ja, ni fattar. Det är lite oro, men framför allt väldigt mycket förväntan och tacksamhet (och förvirring och sorg eftersom även om jag såklart alltid velat bo här "i framtiden", trodde vi ju att "framtiden" var typ 15 år bort). 

Jag som hade lite oro kring vad tusan jag skulle ta mig till med min tid efter att även Emmy flyttat hemifrån behöver nu inte undra - renovera. Renovera, renovera och renovera. Och trädgårdsarbete. 

"Vad behöver ni åtgärda?" frågar folk. Well, det är lättare att säga så här: vi behöver inte göra något åt taket (vad vi vet). Annars ska vi byta/renovera putsfasaden (fått lite olika bud där på vad som behöver göras), renovera alla fönster, byta alla rör, byta elen, byta köket, byta ut badrummet, troligtvis sätta in radonventilation, ta ner limväven i innertaken och måla om dem, byta/renovera vartenda ytskikt ner till varje liten list, varje dörr, varje cm av golv- och tapetyta. Det enda jag tror ska vara kvar helt som de är? Fönsterbräden i marmor. I övrigt är det liksom totalt utbyte/ommålning/renovering som gäller. 

Och det handlar inte om att jag är kräsen (vilket jag är) eller att vi känner att huset måste vara 100% perfekt (vilket ju vore nice), utan om att det är inte något åtgärdat på väldigt länge. Och vi pratar inte "perfekt bevarad villa från 1950 med intakta detaljer" tyvärr.

Men men! Det gör ju att jag kan sätta min prägel på allting. Bestämma varje liten detalj. Jag är redan utmattad och då är huset inte ens vårt än. Förstår ni hur många badrumskranar det finns? Och hur fula alla är? Bara såna saker.

Å andra sidan är såna detaljer långt borta. Först ska det bli vårt som sagt, och det är ju först nån gång i vinter. Sen kan vi byta el och sen är det bara att vänta tills våren då vi kan byta fasad och renovera fönster och sen, om ett år ungefär, kan vi börja med övrig renovering. Så jag har gott om tid på mig att bli utbränd både en och två gånger redan innan vi börjar.

För att inte helt fastna i att vara besatt kring renovering av ett hus som - återigen - inte ens är vårt än, försöker jag fokusera på annat. Som t.ex. att handla fina vår- och sommarkläder från Vinted, i stilen "bondhora", som är min favoritstil de senaste somrarna. Viben är liksom lång kjol, gärna rutig, och sen en jävligt slampig top/linne. Eller linneklänning men med världens urringning. Ni fattar, hoppas jag.

Hot girl summer? More like "hot piga summer" (eller, med tanke på hur jag ser ut: "hot pig summer"). Man måste ju förbereda sig inför att flytta ut på landet liksom. Det är nästan som att jag undermedvetet kände på mig att jag skulle hamna på landet inom kort när jag började anamma bondhora-looken. Kommer jag klä mig så hemma sen? Knappast. Det blir väl urtvättade hemmakläder som vanligt. Men i teorin!

I teorin kommer jag även sylta och safta och torka och musta och cidra och lägga in osv osv när jag bor där. Jag kommer ha en hel matkällare full av glasburkar med vackert skrivna etiketter. Tycker jag ens om typ... äppelmos? Absolut inte, men i mitt framtida liv så är det inget problem. Jag kanske säljer äppelmoset på min loppis? Vilken loppis? Well, den som jag påbörjat redan. Vi har ju röjt hela bostadshuset (inte källaren) och jag har flyttat ut de saker som jag tror går att sälja till "stallet" där jag börjat iordningsställa en loppis. Kvar att röja är verkstaden (ca 20 000 skruvar och 7 motorsågar osv) och "magasinet" (förrådet ovanför verkstaden och garaget) där det inte direkt finns några skatter, men en jäkla massa skräp och gamla skidor/byggmaterial etc. Oavsett: det som går att sälja hamnar på loppisen. Ni hör ju! Jag kommer behöva skaffa en livsstilsblogg/livsstilskonto på insta. Eller först och främst ett renoveringskonto där man kan följa "vår resa", SEN får det gå över till ett konto där jag iklädd en slampig klänning står i motljus i ett fält och visar min hemgjorda päronmarmelad. 

Förresten: mängden människor som sagt åt oss att söka till "husdrömmar"? Helt orimlig. Är INTE sugen på att visa upp mig i TV när man inte ens kan vinna något? Bara vara med och bli hånad för att man hade för liten budget, för kort tidsram och för naiva förhoppningar. Och sen vilja dö för att man är så ful? Nej tack. 

Aja, vi får se vad som händer. Först ska vi bli ägare till huset. Eller nej, först ska alla mina bondhora-kläder komma och jag ska strutta runt som en överårig slutty Lönneberga-Lina. Men ni får förlåta mig faktiskt, för jag har insett att vid 42 års ålder har jag inte många år kvar innan mina bröst inte ens ser bra ut i bh. Jag måste krama ut de sista dropparna ur dessa år innan det är heltäckande som gäller. Låt en kvinna leva osv! 

Varför jag är emot AI (världens längsta inlägg)

Först och främst vill jag förekomma alla med några saker: ja, jag saknar källhänvisningar till många av mina påståenden. Delvis beror det på att om jag skulle leta reda på källor till varenda sak jag har läst så skulle jag aldrig komma mig för att skriva det här inlägget, och delvis beror det på att källan i många fall är Helt Vanligt Sunt Förnuft. Jag kommer dock försöka hitta källor i efterhand och uppdatera inlägget med. Jag välkomnar dessutom mer än gärna länkar i kommentarerna.

Sen så är jag inte på något sätt perfekt själv. Jag lever inte alltid som jag lär (ganska sällan faktiskt). Använder jag AI ibland? Ja. När jag inte lyckas lösa ett kodproblem själv så frågar jag copilot, och om jag behöver få till en bökig databasfråga och inte lyckas själv så frågar jag chatgpt. Jag har också använt mig av AI för att generera rena nöjesgrejer innan jag visste bättre. Och jag förstår att det finns vissa användningsområden där AI faktiskt gör stor nytta (som t.ex. att hitta tumörer och dylikt).

(Efter att ha skrivit det här inlägget och hamnat på 3500 ord inser jag att det behövs en TL;DR också. Så, det jag kommer gå igenom är klimatpåverkan, osäker/inkorrekt information, opålitlig avsändare, säkerhetsrisker (personlig data samt teknik), försämring av vår tankeförmåga, ökat arbetstempo samt allmän kasshet i slutprodukten.)

Kommer detta bli rörigt i och med att många anledningar går in i varandra? Kommer jag slarvigt använda mig av ”AI” som begrepp utan åtskillnad? Ja, absolut. Men jag ska göra mitt bästa. Nu kör vi. Mina anledningar till att vara emot AI:

Klimatpåverkan

 

 

 (Anita Goldman i DN 30/1)

Eftersom det fortfarande är ”tidigt” i AI:ns era så är det svårt att veta exakt vilka konsekvenser på klimatet som vår AI-användning kommer ha. Det vi redan vet är att AI kräver vatten och energi. Två saker som vi inte direkt behöver mer utnyttjande av. ”Men alltså att ta ett bad kräver typ lika mycket vatten som 100 frågor till ChatGpt, men ingen klagar på det”. Well jo? Om folk skulle ta bad i badkar varje dag, eller ibland flera gånger om dagen - nog fan skulle vi kritisera det också? Jag förstår inte den här strutsmentaliteten som vettiga människor uppvisar när man diskuterar de negativa sidorna med AI. Särskilt inte människor som i vanliga fall är mycket medvetna om klimatet och anstränger sig för att minska sitt klimatavtryck. Men när det kommer till AI så är det tydligen inte så farligt längre? När det är en av de absolut enklaste sakerna att dra ner på?

Det är absolut rimligt att tycka att jag hycklar när jag pratar om klimateffekterna av AI, eftersom jag själv inte lyckats sluta flyga (även om jag försöker). Skillnaden här är dock att jag är medveten om att jag gör fel. Jag skulle aldrig börja veva med argument om att flyg är enda sättet att nå vissa ställen, eller att så länge tågnätet är uselt så är det enda valet osv osv. Jag vet att jag gör fel, jag vet att det är dåligt, jag önskar att jag var bättre och aldrig flög – och jag köper helt varför jag borde sluta. Så ni behöver inte påpeka min dubbelmoral. Jag är högst medveten om den.

Jag kommer inte ägna mer tid åt att lyfta klimataspekten för dels tror jag att de flesta är medvetna om den och dels så är jag inte tillräckligt kunnig. Google is not your friend, men den som söker skall finna osv.

Som du frågar får du svar – eller? Informationsriskerna när det gäller AI.

Det finns för mig främst två aspekter när det gäller informationen som du får när du ber AI om hjälp: går det att lita på att informationen är korrekt, samt frågan om vem som egentligen är avsändaren.

Om vi börjar med det första så är det för mig förbluffande hur många som bara köper svaren från chatgpt (eller vad de nu använder, men eftersom de flesta använder chatgpt kommer jag använda det som benämning för allt). Jag menar, jag använder ju chatgpt extremt sällan men även när jag gör det så är ju svaren fel hälften av gångerna? Jag förstår inte hur man kan lita på att det svar man får är korrekt?

Om jag googlar svaret på något som är minsta lilla avancerat så läser jag ju inte på första länken jag hittar och tar det för sanning? Jag kollar ju på fler ställen och bildar mig sen en egen uppfattning om vad som är sant och inte. Men folk matar in sina undringar och tar sen emot utfallet och kör på det. Även när det finns hur många tokroliga bilder som helst på när chatgpt fått psykbryt och svarat tokfel på enkla frågor. Eller när ett långt och avancerat svar med källhänvisningar ifrågasätts och chatgpt direkt pudlar och säger att jaja, jag hittade visst på lite. Hur kan man värdera fakta och sanning så lite att man köper svaren man får av en ”datormaskin” rakt av?

Ja, lugna er. Jag hör hur ni skriker ”men man får ju kontrollera svaren såklart”. Okej… men om du själv inte är kunnig i ämnet du frågade om – hur kan du då kontrollera svaret? Och om du ändå ska sätta dig och faktagranska allting som chatgpt säger, hade det inte varit enklare att göra din research själv från första början? Här är några saker som Sam Altman, vd för chatgpt har sagt om AI:

(https://fortune.com/2023/06/08/sam-altman-openai-chatgpt-worries-15-quotes/)

Och även om all information alltid hade varit helt korrekt (det är den inte) och sann (det är den inte), så kan du ju aldrig vara säker på att du får objektiva fakta. Vilka är det som ligger bakom dessa tjänster? Jag pratar inte om de som ligger bakom själva tekniken och driver utvecklingen framåt på så sätt, utan jag pratar om de som äger tjänsterna. De som tjänar pengar på det här. Eller för den delen de som har politiska mål och ser den mest effektiva propagandamaskinen någonsin. Jag vill verkligen inte låta som en konspirationsteoretiker, men om vi nu ändå är inne på hela domedagsgrejen så är det ju faktiskt så enkelt att ni litar på att ni får korrekt information ifrån tjänster som några av de absolut värsta människorna som finns ligger bakom. Jag menar, Elon Musk har hur många brister som helst men det man får ge honom är att han åtminstone är en klassisk skurk. En äkta villain, värdig en Bondfilm. Och även om inte alla kan uppnå samma löjeväckande idioti som Musk, så är det ju inte direkt korgossar vi snackar om. 

Hade det här varit en film för kanske 10 år sen, Bond eller ej, och ni hade sett hur världens befolkning litade på (och lämnade över information till – men mer om det senare) de superrika onda männens superdatorer så hade ni känt att nä, det här är väl ändå lite väl överdrivet. Så naiva är vi människor inte. Well lo and behold, det är vi visst? Förstår ni ens hur påverkningsbara våra hjärnor är? Vi pratar om ett organ som är så dumt att om vi låtsasskrattar så blir vi gladare. Om vi upprepar ett mantra så börjar vi tro på det. Jag förstår absolut den här viljan att tro att man själv minsann inte är så himla lättpåverkad, men självklart är du det. Jag också. Vi är också utmattade och utarbetade och trötta och oroliga över världen osv – det finns väldigt sällan utrymme i vårt vardagsliv att ifrågasätta den information vi matas med. Men när det gäller media eller ”övriga internet” så finns det åtminstone olika alternativ och vi kan bilda oss en egen uppfattning. När vi bara sväljer rakt av vad en dator säger till oss, då är vi jävligt illa ute. Här är ett citat citat från Geoffrey Hinton, ”godfather of AI” och jag tycker ni kan fundera på varför stora företag vill minska regulationen av AI:

 (https://fortune.com/article/geoffrey-hinton-ai-godfather-tiger-cub/)

Säkerhet – personlig och teknisk

Kommer ni ihåg den där filmen jag nyss nämnde, där jordens befolkning okritiskt matade in information och svalde de svar de fick? Well, det där med att mata in information… förlåt, men är ni fucking galna?! Alltså ja, jag vet att vi lever i en värld där vi är övervakade. Jag förstår att när jag googlar så bidrar jag till att kartlägga mig som konsument av såväl produkter som information som propaganda. Jag använder iphone och jag lägger upp saker på sociala medier (men fan heller att jag tänker ha en alexa hemma som lyssnar konstant). Så jag vet att jag knappast är off the grid och skyddar mina persondata. Men jag berättar i alla fall inte allt om mitt liv för chatgpt. Jag skriver inte in mina sjukdomar för att få hjälp att tolka min journal. Jag häver inte ur mig moraliska bekymmer med detaljer och exempel för att få hjälp att reda ut ett bråk. Jag matar inte in information om vad jag äter, vad jag ska göra på fritiden, vad jag oroar mig för, min menscykel osv osv. 

Ni får tänka på att jag har en blogg och haft ett väldigt aktivt twitterkonto. Om JAG undrar vart fan folks integritet tagit vägen, då är det illa. Jag delar med mig av väldigt mycket men jag blir förbluffad över hur folk på riktigt verkar tro att chatgpt är en kompis som kommer bevara deras hemligheter. Ni vet det här med att om du inte betalar för en tjänst så är du produkten? Well nu betalar ju väldigt många för chatgpt, men till och med ett barn kan väl inse att det är vi som är produkten även där? Nej, jag tror inte att chatgpt kommer använda din information emot dig när robotapokalypsen kommer. Men att du i framtiden blir nekad ersättning från din försäkring för att du själv orsakat ditt tillstånd/situation utifrån din beskrivning av din livsstil? Att du blir matad med innehåll som anpassats just för dig, i syfte att påverka dig i någon specifik fråga eller riktning? Att ”hemlig och privat” information som får dig att se sämre ut används mot dig ifall du skulle hamna i en rättssituation? Återigen, jag är ingen foliehatt men det behöver jag inte vara heller eftersom alla dessa exempel i någon utsträckning redan är verklighet.

    

Och om vi bortser från det galna i att lämna över personlig data på det där sättet, så kan vi istället rikta blicken mot tekniska säkerhetsrisker. Som till exempel i IT-branschen, där folk generellt är gagagogo över AI. (Ännu mer än alla tjejer i tjejgrupper på fb som använder chatgpt för att skapa en bild av deras hypotetiska pojkvänner.)

Först och främst tycker jag att det är lite smått komiskt hur IT-bros som simpar för ny teknologi i hög fart är på väg att eliminera sina egna jobb. Nej, jag tror inte att AI kommer ersätta alla systemutvecklare – men om din enda förmåga är att skriva ”bra kod” och att ligga i framkant rent tekniskt, då hade jag oroat mig lite om jag var du. Jag, som alltid haft mina styrkor i att t.ex. ta fram/ifrågasätta krav eller hitta buggar eller att prata med användarna eller att förbättra arbetssätten? Inte lika oroad.

Men skit i min arbetssituation nu (som dessutom kanske inte är lika säker som jag inbillar mig efter det här inlägget?) (skoja) och så fokuserar vi på risker istället. För vad skulle det någonsin kunna finnas för risker med att mindre och mindre kod är skriven av människor, och mer och mer kod är skriven av AI? Även om vi bortser från de faktiska fel som AI gör, och förutsätter att all kod är rätt, så ökar ju säkerhetsrisken ju mindre vi förstår av den kod ”vi” producerar. Om jag skriver kod för en funktion och inte lyckas lösa en mindre grej och ber copilot om hjälp, är det så farligt? Nä, för några rader AI-kod bland ”mänsklig” kod är ingen fara. Men sen blir det mer AI och mindre människa och efter ett tag har vi hela projekt där det mesta, om inte allt, är AI-genererat. Vad bra och smidigt! Synd att ingen kanske förstår koden till 100%. Synd att AI-generad kod innehåller säkerhetsrisker både i form av felaktiga mönster och saknade kontroller. Osv osv. Jag har varken tid eller lust att gå igenom alla säkerhetsrisker (också sjukt ointressant för alla utanför IT-branschen), men ni fattar principen.

Eller så gör ni inte det eftersom ni outsourcat ert tänkande till en chatbot. Det finns ju nämligen den aspekten också. Nämligen:

Hjärnor, behövs de ens?

Ett av många argument för användandet av chatgpt eller copilot för outlook osv är det här att det går ju så mycket fortare och enklare än om man ska göra det själv. Istället för att själv formulera ett svar till en jobbig kollega så kan AI göra det bättre. Istället för att själv skriva ner det du vill säga med dina egna ord så kan du be AI skriva ihop något åt dig utifrån några korta fokuspunkter. Istället för att själv researcha en fråga inför en uppgift kan du be chatgpt. Istället för att läsa en bok kan du få en sammanfattning. Förlåt, men det är så dystopiskt att jag blir deprimerad. Och det är klart att det är skillnad på att få hjälp att skriva en rapport eller att få en klassisk roman sammanfattad, men det är ju bara i olika ändar av skalan. För hur lata får vi bli? Vi håller alltså seriöst på att överge det som gör oss människor till människor till förmån för ett enklare liv. Vår tankeförmåga, vår kreativitet, vår förmåga att dra slutsatser, att lära oss nytt, att utvecklas… hur kan så många vara så villiga att överge det till förmån för bekvämlighet? 

Nej, jag menar inte att enbart för att man ber AI om hjälp med något som är lite besvärligt så är man en grönsak som ligger på soffan och petar naveln och har övergett all tankeverksamhet. Som sagt, jag använder också copilot eller chatgpt ibland. Men vore det bättre om jag lärde mig att skriva de här bökiga databasfrågorna själv istället? Ja, självklart vore det bättre. Om jag istället för att be chatgpt formulera det åt mig sökte upp hur man kan skriva och sen applicerade det på mina egna databastabeller, då lär jag mig ju lite mer för varje gång. Till sist kommer jag kunna det. Att bara fråga och få ett färdigt svar som jag klistrar in i ett fönster och kör lär mig ingenting. Det där jättebökiga mailet som man inte vill skriva – om man trots allt gör det då? Om man kämpar sig igenom att få fason på den där rapporten? Nästa gång är det troligtvis inte lika svårt Och till sist kommer det inte vara svårt alls. Det är ju så det fungerar? Vårt ordförråd växer av att läsa, inte av att få en sammanfattning av innehållet. Vår slutledningsförmåga förbättras av att användas, inte av att matas med slutsatser som chatgpt tagit fram (eller hittat på, som sagt).

 

(https://time.com/7295195/ai-chatgpt-google-learning-school/)

Det är klart att man kan hävda att genom att använda AI för de bökiga och svåra sakerna så får man mer tid över till att använda hjärnan till något bättre, mer kreativt, mer utvecklande. Men det är ju inte hur verkligheten ser ut. Det är liksom ingen som säger ”åh vad skönt att jag slapp skriva den där rapporten, nu kan jag förkovra mig i hur syresättningen i havet påverkar korallreven”. Ni kan låtsas att det är så det funkar, men…

Jag talar också av egen erfarenhet: när jag fått min databasfråga levererad så lägger jag ju inte den halvtimme jag tjänat in på att lära mig något annat. Nej, jag jobbar väl på som vanligt, men utan att faktiskt ha tagit till mig ny kunskap.

Det denna förenkling av vardagen faktiskt kan/kommer leda till dock, är ett ökat krav på produktivitet och arbetstakt. Om du tar tid på dig för att faktiskt läsa och sätta dig in i de långa och tråkiga dokument som är en del av dina arbetsuppgifter, och sedan också lägger tid på att omformulera det på ett sätt som är relevant för just er verksamhet så finns det en överhängande risk att någon annan gör ”samma sak” tio gånger så snabbt genom att helt enkelt använda sig av AI. Och vad är det negativa med det, kan man ju då fråga sig? Är det inte bättre att alla blir mer effektiva? Förutom då att den som använder AI inte tar till sig innehållet, inte kan hitta felaktigheter, inte kan dra nya slutsatser som kan användas i rapporten som andra sedan ska fatta beslut utifrån osv.

Jag tror att alla som läser det här skulle hålla med om att en person som får en klassisk roman sammanfattad av chatgpt inte ens tar till sig en bråkdel av det som en som läser boken upplever. Det handlar inte bara om innehållet, utan om språket, ordvalen, poesin, tolkningarna, det underliggande osv. Litteratur kan vara en omvälvande upplevelse, alldeles oberoende av vad själva handlingen är. Att få handlingen sammanfattad hjälper absolut till om man ska ha prov, men går det att jämföra med att läsa boken? Nej.

Så varför skulle inte samma sak gälla även tråkiga eller svåra uppgifter? Kan det någonsin vara samma sak att få en komprimerad och förenklad version av något komplext? Nej. Kan det någonsin utveckla dig, utmana dig eller utbilda dig att be chatgpt göra det där du tycker är svårt? Nej.

Men om nu ”alla andra” förenklar sitt dagliga arbete med hjälp av AI så kommer du också förväntas göra det. Det spelar ingen roll hur många argument emot du kommer med. Vi lever i en ekonomi som bygger på tillväxt. Allt ska bli snabbare, mer, fortare, billigare. Varje gång vi tar dessa genvägar bidrar vi till ett ännu snabbare ekorrhjul, oavsett om vi vill eller inte. Jag förstår att jag låter väldigt dömande och sträng. Herregud, låt folk chilla lite bara. Ja, fast… FAST. Alltså jag är ju rädd och oroad på riktigt.

För att inte tala om hur folk inte kan se skillnad på AI och verklighet? Och nu menar jag inte deep fakes eller manipulerade foton osv, utan om såna där ”Jag virkade denna filt till min svärdotter men hon skrattade åt mig”-inlägg kombinerade med en AI-bild och som får tusentals kommentarer av människor som går på det? Vi behöver inte ytterligare verktyg för att fördumma mänskligheten. Vi gör ett så väldigt bra jobb själva. Jag tänker inte ens gå in på det dystopiska att vi inte längre kan använda videos som bevis eftersom det alltid går att hävda att det är AI. Jag orkar inte beröra det absurda i att vi lever i en tid där sanning nu blivit ett relativt begrepp och där det är oerhört svårt att veta om man kan lita på sina egna ögon. Det är för mycket. Istället gör jag det jag gör bäst: är en snobb.

För allt med AI blir ju så mycket sämre också? Jag menar ”AI-konst” är ju inte konst, det tror jag att de flesta håller med om förhoppningsvis. Men när texter redigeras av AI eller skrivs helt av AI? Herregud det är så dåligt att min ryggrad krullar ihop sig. Det går ju knappt att vara på sociala medier längre på grund av alla inlägg som så uppenbart är AI (”XXXX isn’t YYY, it’s ZZZ. Here’s the difference, and why you should pay attention…” osv). Vi har AI slop i reklam och i filmttrailers och ju mer vi accepterar den här utvecklingen desto värre kommer det bli. Varför ska vi betala författare för att skriva barnböcker när AI kan göra det? Varför ska vi ha riktiga manusförfattare när AI finns? Varför ska vi ens ha riktiga skådespelare? Det är samma sak här: pengar styr och om det finns ett billigare och smidigare sätt, varför skulle vi inte utnyttja det? Det är ju så det har varit sen alltid, och kommer alltid vara.

Det här blev oerhört långt och jag är ledsen för det. Jag inser att jag säkert blandar äpplen och päron ibland och det blev inte alls så tydligt som jag hade önskat. Det finns samtidigt så otroligt mycket mer att säga. Jag har heller inte ens berört det här med att folk ersätter riktiga relationer med att ha chatgpt som vän, och det är främst för att jag tror att det till största delen beror på psykisk ohälsa. Men visst finns det saker som oroar mig även med den utvecklingen. Män som har perfekta AI-flickvänner och som ska försöka ha en relation med en riktig kvinna, som inte är programmerad för att smeka hans ego t.ex.? Don’t get me started. 

Det kanske får bli en del två av det här inlägget. För nu har jag ju bara skrapat på ytan när det gäller mina anledningar till att vara emot AI. Det finns så mycket mer att säga. Men nu får det räcka för den här gången. 

Life happens... förhoppningsvis!

 Min morbror gick och dog. Nej förlåt, det låter vanvördigt och som att jag inte är ledsen eller sörjer men det gör jag ju. Jag har en otroligt liten släkt och fram tills nyligen var det liksom min mamma, min syster med familj, mina två kusiner och min morbror. Nu är morbror borta och det var inget vi var beredda på alls. Han blev sjuk, det såg ut att reda upp sig och sen var han borta. Det är också den första människan som jag sett dö, och den första döda människan jag sett. Jag tror jag är ledsnare än vad man kanske "brukar vara" när det är "bara en morbror", men om man har en väldigt liten släkt blir man ju lite tightare än annars tänker jag. Han har heller inga barn (mina kusiner är på min pappas sida) och bor på landet utanför Örebro så vi har ju varit ute hos honom flera gånger per år och skottat eller hjälpt till i trädgården eller installerat ny skrivare osv osv. Och nu så är han bara borta? Det går ju inte riktigt att ta in. Det kanske låter som att jag försöker "försvara" att jag sörjer, men lite så är det ju. Jag är en stark anhängare av "det går visst att jämföra sorg" och tycker på fullt allvar att såna som påstår att de sörjer sina husdjur lika mycket som en förälder sörjer förlusten av ett barn borde spärras in. Det är klart att det är värre att förlora ett syskon än en klasskompis, värre att förlora en förälder än en morbror och värst av allt är att förlora ett barn. (Men om man inte har en normal relation med sin förälder då va va va? Nej men herregud, ni fattar väl att jag menar i normala fall. Jag tror inte att jag kommer fälla en endaste liten tår när min pappa ramlar av pinn, men det är ju liksom inte så en vanlig relation mellan förälder och barn ser ut.)

Nåja, nog om döden. (Förlåt, men kommer ni ihåg när Isobel Hadley-Kamptz på twitter hävdade att hennes mormor med vänner alltid började sina telefonsamtal med "döden döden döden", så hade de det avklarat sen? Och alla ba... well... det där är ju en känd anekdot om Astrid Lindgren? Du menar att din mormor gjorde exakt likadant? Och hon ba "jaha, men det kanske var vanligt i den generationen" istället för att kanske fundera ett varv på ifall hon blandat ihop mormodern med Astrid Lindgren.)

ANYHOW! Nytt år, new me. Nä absolut inte, men jag har faktiskt sen i höstas börjat med någon slags "välja glädje"-grej som går ut på att varje kväll när jag ska sova så tar jag och listar lika olika saker som jag har tur med och är glad över. Typ om jobbet har varit riktigt skit en dag så kanske jag listar upp saker som jag har tur med kring jobbet. Vilken tur att jag har så bra kollegor. Vilken tur att jag varje dag kan flexa och jobba väldigt flexibelt. Vilken tur att jag har ett fint kontor. Vilken tur att jag har ett så fritt jobb att jag kan ta ledigt länge på sommar och över jul. Vilken tur att jag har ett pingisbord och kollegor att spela pingis med. Osv osv. Det går att komma på väldigt mycket saker när man väl börjar. Och för andra kanske detta är oerhört basic och dumt, men jag är en person som väldigt lätt hamnar i negativa tankespiraler och istället tänker på allt som är dåligt. Så det här hjälper mig komma ur det. Dessutom gör det att jag kan se andra saker under dagen som jag också är himla tacksam för. Och nej, jag menar inte "vilken tur att jag slipper krig" och såna självklarheter, utan mer specifika saker kring något som jag istället hade kunnat tänka negativt om. Vilken himla tur att jag har råd att köpa nya vantar nu när det är kallt och mina är borta sedan ett julbord. Vad lyxigt jag har det som ens fick gå på julbord. Och vilken lyx att få leva i ett land med årstider, för hur mycket bättre blir inte våren när man först har genomlidit helvetesmånaden mars? 

Det låter säkert jättelöjligt det här, men för oss som så väldigt lätt ser saker i svart och grått istället för färg så hjälper det en hel del. I alla fall för mig! 

Det där med att ha höga krav

Först och främst: Edinburgh var fantastiskt och min son är amazing och vi hade det helt underbart. Men nu är ju detta tyvärr inte en reseblogg (tyvärr eftersom då kunde jag fått spons på några roliga resor. Å andra sidan tveksamt om man får spons när man bloggar en gång var trettiofjärde fullmåne typ.)

Anyhow! Det här med krav. Jag har ju hela livet fått höra att jag har för höga krav på mig själv (och även omgivningen, om än kanske inte lika mycket). Och jag har tänkt att okej, men SÅ höga krav har jag väl ändå inte. Men så har jag ju också insett att jag liksom aldrig är nöjd med det jag faktiskt gör, utan bara tycker att jag är dålig som inte gör mer.

Som med gymmandet till exempel. Om någon hade sagt till mig för 5 år sedan att jag skulle gymma två gånger i veckan - och en av dem före jobbet på morgonen - hade jag känt mig sjukt impad av mig själv. Men nu när det är min vardag? Well, jag känner mest att jag borde ju klämma in en tredje gång för att det öht ska vara godkänt. 

Eller mitt hår! Under så många år var min största önskan (nåja) att lyckas få mitt hår att växa förbi axlarna. Nu har jag långt hår (en bra bit ner på ryggen) och det är friskt och mår bra. Är jag nöjd? Nä, såklart inte. Nu vill jag ju att det ska vara superglansigt och tjockt också. 

Eller läsandet. Mitt minne vill lura mig till att jag började med min läsutmaning 2015, men det KAN inte stämma att jag redan hållit på i 10 år. Oavsett så började utmaningen med 50 böcker på ett år, och nu är jag uppe i 10 böcker per månad - alltså 120 böcker på ett år. Kommer jag fira om jag klarar det? Självklart inte. Eller ja, jag har ju redan misslyckats i och med att jag två gånger inte nått upp till 10 böcker. Så det tycker jag är riktigt dåligt.

Jag såg en tiktok för ett tag sen som sa något om att vara en person som "aldrig firar när man klarar något, men tycker att inte nå upp till sitt mål ses som ett misslyckande". Eh, ja? Självklart? Förlåt, men jag förstår verkligen inte ens vad alternativet skulle vara? Om jag sätter upp ett mål (typ läsa 10 böcker i månaden) så tror jag ju att jag ska klara det. Om jag klarar det så är det ju inget att fira - jag bara gjorde det jag skulle? Om jag däremot inte klarar målet, ja då ÄR det ju ett misslyckande? Inte så att jag sliter mitt hår eller gråter på mina bara knän, men det är väl klart att jag blir lite sur på mig själv. 

Efter att jag insåg det här med att "i snitt gymma två dagar i veckan" nu blivit mitt nya minimum utan att jag ens tycker att jag uppnått något, så började jag fundera på vilka saker som faktiskt skulle göra att jag känner att det är En Prestation. Dvs något jag skulle fira ordentligt, skryta med, känna mig riktigt jävla stolt över. Jag kom fram till två saker:

1) Skriva en bok. Obs! Skönlitterär! Ja men ni vet, livslång dröm osv osv
2) Springa ett maraton. För det känns så jävla långt utanför min comfort zone eller ens min fysiska förmåga. Så om jag tränade mig till att klara ett helt maraton - ja, då skulle jag känna mig stolt.

Slut på listan!

Jag vet inte om det här beror på att jag är så fruktansvärt egenkär och tror mig om att klara precis allting? Liksom, jag förstår att jag låter elitistisk och eventuellt även funkofobisk nu men... det är ju bara att göra grejer? Anledningen till att jag inte kan måla vackra tavlor eller prata flytande franska eller spela avancerade stycken på piano är liksom att jag inte prioriterar att lägga tid på det. Jag tror att det gäller för de allra flesta? Och om något är rimligt möjligt att uppnå, varför skulle man då känna sig stolt när man faktiskt uppnår det? 

Det är inte meningen att låta självförhärligande (typ "kolla vad duktig jag är på x och y, men för mig är det ingen big deal tihi") eller som den största linkedin-snubben nånsin ("varför gör alla inte bara som jag och blir miljonärer på köpet?"), men jag tror att jag misslyckats där. Om jag mot förmodan lyckats undvika den fällan tycker jag dock inte att det är värt att fira. Bare minimum osv.

Jag vet inte ens hur jag ska avsluta det här inlägget. Har tydligen inga krav på mig när det gäller att knyta ihop säcken. Skönt! 

Vi med Riktiga Problem

Om dryga två veckor åker ju jag och Noa till Edinburgh (Kommer jag nånsin sluta tjata om detta och även påminna om att det var hans mors dag-present till mig, aka jag har den bästa sonen i världen, aka jag är inte en så oäven mamma? Nej.) och jag längtar massor! Är det problemet? Självklart inte.

Det är inte heller ett problem utan en fantastisk MÖJLIGHET att det finns ett Primark där, för är det något jag älskar så är det denna lågpriskedja med fantastiska kläder och gullig heminredning. Är jag djävulen för att jag handlar där? Ja, antagligen. Men snälla låt mig ha detta.

Så vad är problemet kanske någon undrar nu? Well, för att förklara det behöver vi hoppa tillbaka till i somras, då vi i Marseille besökte Primark (för andra gången på resan, första gången var i Hamburg) och jag upptäckte att de inte bara hade billiga behåar, de hade billiga behåar... wait for it... I. MIN. STORLEK.

Och! Det slutar inte där! De billiga behåarna i min storlek var bekväma! OCH DET SLUTAR INTE DÄR! Jag fick en snygg hylla av dem också. Alltså the boobs are boobing. 

SÅ VAD ÄR PROBLEMET? förstår jag att folk (lol, har ju inga läsare kvar) nu frustrerat väser fram mellan sammanbitna tänder. 

Well. Det fanns bara EN av den absolut bästa behån. Den som gör brösten jättesnygga OCH är bekväm. Jag köpte visserligen fem behåar - för vem skulle inte göra det om de kostar 100-200 kronor istället för 500-800 kronor (ja, jag är seriös), men bara en var The Holy Grail Of Bras. 

Så naturligtvis vill jag nu, när jag har chansen att besöka min religions kyrka (alltså Primark) igen, köpa på mig fler av denna mirakelbehå eftersom jag förväntar mig att en bh som kostar en hundring inte direkt kommer orka hålla upp 5 kg bröst (gissning utifrån hur det känns i mina axlar varje kväll) i all evighet. 

Men tänk om de inte har just den behån i just min storlek inne? Sannolikheten för att det ska hända är väldigt låg faktiskt. Så såg jag att Primark nu har sån där "click and collect", dvs köp online och hämta i butik. Perfekt! Men nu måste jag ju se till så att uthämtningen matchar de få dagar som vi är i Edinburgh.

(insert paus för att jag kollar upp hur detta funkar egentligen)

Well, så det visar sig att man tydligen kan välja dag man ska hämta paketet? Så då har jag skrivit hela det här inlägget i onödan eftersom problemet är löst? Well, nu får det vara så här. Det blev en plot twist på slutet! How very modern spänningsromansförfattare av mig. 

Jahopp, det var det!

 Det är inte helt lätt att hantera att den bästa tiden i ens liv är slut och över. Jag älskade att ha småbarn. Jag visste redan då att det var den bästa tiden och försökte desperat få tiden att gå långsammare - men lyckades uppenbarligen inte. Och innan någon tänker att jag har gjort hela min identitet till att Vara Mamma så kan jag säga att jag tamefan varit bättre än de allra flesta på den fronten. Har alltid varit väldigt mån om att ha ett liv som Ellen, inte bara Mamma. MEN DET SPELAR INGEN ROLL!

Jag känner mig ändå så oerhört deppig vid tanken på att ungarna är på väg att bli vuxna. Noa flyttar hemifrån nu i veckan, Emmy tar studenten i vår och Majken... ja, Majken kanske blir kvar hemma länge. Men en tonåring som bor hemma är liksom inte samma som hela huset fullt med barn. I somras spelade jag badminton med Majken i stugan och så slogs jag av tanken att även hon kommer växa upp och ifrån oss snart. Och vad ska vi göra hela tiden då? Att läsa en bok i lugn och ro är nice, men ska jag läsa 20 böcker om dagen eller VAD SKA JAG TA MIG TILL?! Jag har skaffat mig en hobby - flera till och med - och jag har vänner och bekanta men inget av det går ju att jämföra med att ständigt ha barnen att umgås med och göra saker med. 

Jag förstår liksom inte vad poängen med livet ska vara framöver? Jag vet att det låter löjligt och deppigt och det är inte så att jag ser allt i svart, det känns bara som så mycket tid? Resa? Ja, jo - men klimatkrisen förhindrar ju att åka jorden runt och hur många gånger kan man åka till Frankrike? (Ok, oändligt många).

Men liksom, ska jag skaffa en häst? Ska jag skaffa en karriär? (Lol, nej). Ska jag bli en sån där hemskt tråkig person som helt plötsligt börjar springa maratonlopp och sen låter sitt liv kretsa kring det? Köpa ett hus på landet och börja sylta och safta? JAG. VET. INTE!

Jag kommer överleva (hoppas jag), men det är fan jobbigt att vara 40 (ok då, 41) och känna att min bästa tid har varit. Jag har ingenting att se fram emot. Inga milstolpar i livet kvar. Och nej, vi ska inte skaffa fler barn hur frestande det än är. 

Nä men det blir väl att börja dreja och vänta på barnbarn då. Cool och hipp 40-åring! 

Edin-burr-ow... käften!

 Så jag fick ju en resa till Edinburgh av Noa på mors dag. Avdelningen för (not so) humble brag om att jag har en son som vill skämma bort sin mamma. I alla fall, bara några timmar senare började jag och maken tjafsa om hur det uttalas och eftersom det här är en het fråga för mig så känner jag att jag vill klargöra min ståndpunkt för hela världen. (Eller ja, för mina fem kvarvarande bloggläsare.)

Min enkla fråga är detta: varför är just Edinburgh undantaget från "det är pretentiöst att försöka uttala ortsnamn som man gör i landet"? Om någon skulle säga "jag var ju i ParIIiiiIIii förra helgen" skulle vi ju hånle lite åt vår kompis bakom personens rygg? Om du träffar en tönt som precis kommit hem från "barthelona" eller "ibitha" eller "mehico" så himlar du ju med ögonen to his face - och med rätta!

Men Edinburgh?! Där ska helt plötsligt ALLA visa att de kan uttala staden på "rätt sätt" (99% av dem vill säkert få en anledning till att säga ordet "worcestershiresauce" också för att briljera lite till). 

Varför är inte det pretentiöst och töntigt? Va? Svaret är att: jo, det är det ju. Säg "äddinbörG" som svenskar alltid har gjort? Eller - om du nu nödvändigtvis MÅSTE låtsas vara uppväxt i Skottland med omnejd - uttala det åtminstone rätt.

För det allra värsta i det här är ju det försvenskade "rätta" uttalet som typ alla dessa personer svänger sig med? "Ed-in-burr-ow". Eh nej? Förlåt, men det här är så pinsamt att min sekundärskam blir så stark att den svänger över till ilska. Det uttalas inte så? KOLLA UPP DET och TRÄNA om ni nu ska vara så jävla coola och världsvana som ni tror att ni är. Jag har kollat upp det och ibland säger jag med svenskt uttal och ibland (allra oftast) inte, men ni kommer fan aldrig höra mig säga eddinburrow i alla fall.

Det är som att säga "Jag var ju i ParIIiiIIzzz förra helgen" eller "jag ska åka till mesico". Och så jävla pinsamma vill vi (ni) väl ändå inte vara? Nej. jag tänkte väl det. 

Om varats olidliga lätthet

Är det en passande rubrik för det här blogginlägget? Troligtvis absolut inte, eftersom jag inte vet vad det betyder. Hindrar det mig? O nej!

Vad ska du klaga på idag Ellen? Jo, det ska jag tala om för er. Och varning, nu blir det absolut en sån där löjlig grej á la "min negativa egenskap är att jag bryr mig för mycket och jobbar för hårt" när man är på arbetsintervju. (Obs, att jag inte skulle säga det. Jag säger att jag är morgontrött och har dåligt tålamod med långsamma människor.)

ANYHOW! Mitt problem (ett av många, nota bene) är som följer: jag har så otroligt svårt att slappa med dåligt samvete. Alla som känner mig kanske sitter som frågetecken nu, så jag ska förklara. Har jag svårt att kolla på tv en vardagskväll efter middag och allt sånt är avklarat? Nej. Har jag svårt med att ligga en timme i sängen på morgonen och slöscrolla? Nej. Men med större barn kommer mer fritid och man kan ju tycka att det borde göra att det känns enklare för mig att slösa bort tid på "menlösa" saker, men det blir tvärtom. Jag känner att jag borde göra något produktivt, eller om jag ska slappna av och vila - göra det mer effektivt. 

Om jag har en hel söndag till mitt förfogande och jag kan göra vad jag vill, och jag för stunden vill spela tv-spel (typ tetris), så känner jag att jag slösar bort den tiden. Jag kunde ju ha lagt den på att läsa (läsutmaningen pågår för typ tionde året i rad), eller på att måla, eller på att göra något i lera, eller på att göra sångövningar, eller träna franska, eller eller eller. 

Spela tv-spel är för dumt och onödigt för att det ska vara en "ok" syssla. Vilket ju är lite löjligt, för med tanke på att 90% av det jag gör i lera eller målar slängs eftersom det är så dåligt så är det ju knappast kvalitetstid. Men jag tror att tanken är att jag åtminstone förkovrar mig, blir bättre, utvecklas. Att spela tv-spel (eller för den delen mobilspel) är liksom bara... slappt. (Obs i mitt huvud, om mig själv!) (Obs 2! Även om min man ifall jag är irriterad på honom)

Häromdagen på gymmet så var jag ensam där (fördelen med ett sunkigt litet gym i källaren hos jobbets hyresvärd) och medan jag stretchade så tränade jag på att prata franska. Hur pretto och dessutom... chilla lite?! Om jag kör bil passar jag på att öva på franska. Om jag är ensam hemma och duschar passar jag på att göra sångövningar. Det är som att jag ser mig själv som ett pågående projekt och hela tiden ska multitaska för att hinna göra så många förbättringar som möjligt. (Ett rätt misslyckat projekt förvisso, men det är så det blir när man inte har en bra projektledare.)

Det kanske är någon medelålderskris? Typ "jaha, det blev inte mer än så här... eller? Kanske kan jag bli lite bättre?". Jag vet inte.

Men det är lite absurt att inte kunna tillåta sig att spela tv-spel en timme utan att känna att man borde göra något bättre med sin tid. Eller? 

Ytlig? Jag? Alltid!

 Världen brinner. Jag undviker att läsa tidningar och se på nyheterna och jag är jävligt medveten om att det är en sjuk grej att göra, men jag klarar inte av att ta in mer. Jag är så nära ett sammanbrott redan att det känns som att isolering från världens galenskap är det enda sättet jag har för att hindra allt från att välla över. Det går ju självklart inte att ignorera saker som händer (och jag försöker inte låtsas som ingenting), men jag kan inte börja tänka på det för då kan jag inte sluta och då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.

Så jag tänker inte (försöker att inte tänka) på världsläget. Vad tänker jag då på? Att min äldsta unge tog studenten för ett år sen och borde flytta hemifrån men vill jag det egentligen (Å ena sidan: pysselrum!! Å andra sidan: min lilla bebis!)? Nej. Skolproblemen som alltid följer på att ha ett barn med npf? Nej. Sommarsemesterplanerna? Tyvärr, nej (allt kommer vara bokat snart men jag orkar inte ta beslut och planera, det går bara inte). Trädgårdsplanerna för sommarstugan? Nej (pga har gett upp). Min vattenkefir som inte vill ta sig? Ja, faktiskt. Mer om det i ett annat inlägg dock.

Så vad tänker jag på då?

Det är framför allt två saker som tar upp väldigt mycket av min tankeförmåga för tillfället:

1. Min jävla menlösa fula lugg som varit kass i över ett halvår.

2. Mina bleka jävla ben som får mjölken i kornas juver att surna när jag går förbi hagen, som får insekter och bin att välkomna den stora insektsdöden, som får invånare på andra planeter som inte tror på att deras version av NASA faktiskt landat på jorden att sluta vara konspirationsteoretiker eftersom de kan se skenet från mina blåvita vader speglas genom rymden. 

Om vi börjar med luggen så finns det ju faktiskt någon att skylla på här. Eller flera till och med. Först gick jag till en frisör i höstas och hon klippte luggen så himla konstigt. Tog liksom jättemycket hår (well, så mycket man nu kan ta bland mina tjugo hårstrån) från hjässan och kammade fram till någon lugg. Superkonstigt. Dagen efter jag hade klippt mig sa jag till en kompis "jag bara kan inte få det att ligga snyggt" och så har det varit sen september. Jag har haft en bad hair day i över ett halvår. Inte konstigt att jag är akut deprimerad. Anyhow, jag gick till en annan frisör för någon månad sen och bad henne att försöka åtgärda det första fuckupet. Hold my beer, sa frisör nummer 2 och klippte en alldeles för kort lugg. Så nu är det väl ett halvår till av att se ut som att jag inte förstår vad en hårfön är. "Jag har faktiskt en dyson airwrap" vill jag skrika till folk som dömande stirrar på min enorma panna där det som ska föreställa min gardinlugg både ligger platt och stripigt, samtidigt som håret lyfter sig i någon virvel. Leave it up to mitt hår att bryta mot fysikens lagar för att kunna göra mig så ful som möjligt. Hårspray? Ha! Sprayar för glatta livet, vilket bara resulterar i att håret ligger platt, men liksom ihopklistrat istället. Fint.

Samtidigt så är det ju ändå så att hår växer ut igen. Sitter jag bara still i båten och använder en jävla massa diadem så kommer till slut den här perioden vara över och jag kanske kan visa mig utanför dörren utan att skämmas igen. 

Men punkt nummer två. Benen. Där finns det liksom ingen räddning. Ingen att skylla på heller. I was born this way, som lady Gaga säger (även om hon inte hade varit så stolt över det om hennes hår och ben sett ut som mina). Mina föräldrar blir liksom jättebruna. Min syrra blir brun. 2 av 3 av mina barn blir bruna. WHY ME?!

Obs! Jag vill egentligen inte bli brun. Det skär sig liksom mot mitt röda hår. Men det skulle vara trevligt om jag inte var så blek och vit att varenda hårsäck skriker ut sin närvaro i form av en svart prick. Jag hade uppskattat om det bara var mina (fula hemska) åderbråck som lyste blått, inte varenda liten blodådra. Det känns taskigt att ge folk synskador för att de råkar titta på mina ben utan solglasögon.

Så vad är då lösningen? Ni kanske har anat det: brun utan sol. Men, eftersom jag är den jag är så är det ju knappast så lätt att bara smörja in mig och så är det klart. Emmy kan inte förstå vad jag gör för fel. Varför det blir så flammigt  och ojämnt. Jag förklarar att jag exfolierar, jag smörjer, jag följer exakt varje råd och ser till att varenda liten millimeter är insmord jämnt och bra. Spelar ingen roll! Det blir flammigt och ojämnt ändå. Och sen tar man ett bad och då åker en del av, men inte allt och så måste man skrubba och exfoliera mer och smörja om igen och det är fan ett heltidsjobb? 

Men ändå. Även när det är flammigt och orange och ojämnt och fläckigt så är det bättre än mina ben i sitt naturliga tillstånd. För en dålig brun utan sol-bränna döljer ju alla skavanker. Nu tänker folk "fy fan vad fult, hon kan inte använda BUS" istället för "fy fan vad fult med det här och det här och det här och det här". Ja, i mitt huvud då. I verkligheten är jag mycket väl medveten om att det inte finns en enda person i universum som kollar på ett par ben tillhörandes en tjock medelålders trebarnsmorsa. Så varför bryr jag mig?

Jag vet inte. För att jag verkligen inte kan identifiera mig med att vara just medelålders och ointressant? Jag kanske vill låtsas att alla tips som "the girlies"  har på tiktok faktiskt också gäller mig. Eller så är det bara tryggare att lägga energi och möda på en ful lugg och fula ben, så att hjärnan håller sig sysselsatt och inte åker iväg till alla de hundratals mörka ångesthål som lurar bakom varenda litet hörn. Man kan inte slappna av en sekund, då slår ångesten till nåt så fruktansvärt. Bättre att konstant hålla sig sysselsatt med riktigt dumma problem.

Man gör så gott man kan va, hörrni. 

Host host... är den här micken på?

Hur många gånger kan man "ta upp bloggandet igen", skriva ca 1-2 inlägg för att sedan låta bloggen falla ner i glömska igen? Well, om man frågar mig så finns det tydligen ingen gräns. Det är stora planer, jävligt kasst genomförande. Men vad ska man säga? Lite är bättre än inget (gäller ju inte typ gift och pedofili och såna grejer, där är faktiskt inget väldigt mycket bättre än lite) så jag ger mig själv lite slack och så får vi se hur uppstartsförsök nummer 36239847 går.

Det är länge jag inte har saknat skrivandet alls, men jag kommer på mig själv att formulera tankar och funderingar som jag vill ta upp och bolla med människor... men så har jag inte något forum för det. Instagram är ju till för bilder, twitter är dött, bluesky/threads trivs jag inte på. Och bloggandet är... i koma. 

Nu faller ju den här anledningen till att blogga lite på att 1) ingen läser och 2) ingen kommenterar, vilket gör att man inte får så mycket input på det som skrivs.

Vän av ordning kan absolut påpeka att jag inte direkt har skrivit något som krävt input från läsare de få gånger jag senast bloggat. Och det kanske är sant, men i TEORIN osv. 

Nej men det är ju svårt att engagera läsare när man lever ett så embarmligt tråkigt liv. Det är inget fel på mitt liv, absolut inte (eller jo, det finns ju vissa delar som är svinjobbiga och som jag gärna hade varit utan), men nog fan är det tråkigt. Det roligaste som händer i mitt liv är nån AW och nån resa på sommaren. Är detta något att skriva hem om? Nej. Är det något att blogga om? Njae.

Den där vännen av ordningen kan ju nu lägga sig i IGEN och säga att man måste ju inte skriva om sitt liv. Nej absolut inte. Men det känns som att min hjärna liksom har lagt av all funktionalitet, allt som inte går till jobb eller barn är liksom... dött. Hur kul blir det?

VAD BRA du säljer in att läsa din blogg Ellen. "Jag kommer inte blogga och om jag gör det är det om mitt tråkiga liv för jag kan inte tänka längre, allt är tråkigt."

Oh well. Vi gör ett försök. Igen. 

Sjukaste grejen nånsin! (alltså på riktigt)

 Ja, Noa har tagit studenten och jag grät otippat lite och ja, jag har fyllt 40 och grät faktiskt ingenting, och jag var på Taylor Swift och det var amazing och jag grät och i somras åkte vi till Ischia och det var helt fantastiskt... men det är gamla nyheter och inte särskilt sjukt alls. Eller okej, det är lite sjukt att jag som är så ung och fräsch har fyllt 40 och att jag som är så ung och fräsch har ett barn som tagit studenten, men det är ÄNDÅ inte det som är det sjuka.

Vad är då det sjuka, kanske ni undrar? Jo, det här:

I söndags var jag på gymmet för att styrketräna lite. Det är ju det enda jag gör på gymmet, eftersom konditionsträning verkligen inte är min grej. Nu när det har varit sommar har träning knappt blivit av alls, men det är väl som det är. Trogna läsare av den här bloggen kanske minns att jag för typ 11 år sen började springa (i fortsättningen när jag använder ordet springa så avser jag "otroligt långsam joggning"), lärde mig att springa 5 km utan att behöva stanna och sedan slutade. "Uppdrag utfört!" tänkte min adhd-hjärna och springandet was no more. Mina trasiga benhinnor kanske också spelade in.

ANYHOW! Av någon anledning har jag fått för mig att det kanske vore nice att kunna ta en joggningstur i sommarstugan eller liknande, och tänkte att jag kan ju lite smått försöka mig på att springa igen. Så i söndags började jag mitt gympass med uppvärmning på löpbandet. Min tanke var att lyssna på musik, gå i verserna och sen springa i refrängerna. I typ 10 minuter eller något. Sagt och gjort så började jag gå/jogga lite och efter typ två låtar så ringde mamma. Eftersom jag inte längre kunde avgöra när jag skulle jogga vs. gå så tänkte jag att "jag springer tills vi lägger på". Well, när vi hade lagt på så var jag inte andfådd eller trött, vilket kändes sjukt märkligt. I vanliga fall blir jag andfådd av att springa 100 meter liksom. Jag blev seriöst andfådd nyss av att berätta om den här händelsen för en kompis samtidigt som vi gick en promenad. Den nivån.

I alla fall: jag är inte andfådd och bestämmer mig för att testa hur länge jag orkar innan jag behöver gå igen. Så jag springer på. Och springer på. Och springer på. MEN BLIR ALDRIG ANDFÅDD?! Till sist höjer jag tempot (som var väldigt lågt från början, I'll admit) och sen höjer jag tempot lite till och så springer jag på tills mina höfter gör så ont att jag måste sluta. Då har det gått 40 minuter på löpbandet. Jag har sprungit över 5 kilometer. MEN JAG ÄR FORTFARANDE INTE ANDFÅDD. Nej men alltså förstår ni det sjuka? Även när jag var som mest vältränad (hej roller derby), även när jag sprang som mest - jag blev alltid, alltid, alltid andfådd. Fick alltid kämpa. Nu andades jag lätt som en plätt hela tiden.

What. The. Actual. Fuck? Min kropp måste ju ha fått en psykos eller något? Folk jag berättar detta för säger typ "du kanske kom in i andra andningen", men jag blev ju inte andfådd från början? Liksom inte en sekund var jobbig? Sånt händer inte??

Nu ska jag tillbaka till gymmet ikväll och har väl aldrig längtat dit så mycket. Inte för att jag vill gymma (jag är inte sjuk i huvudet som vissa andra, inga namn nämnda, men till exempel min käre make) utan för att jag måste få veta om det här var en engångsgrej, en anomali, en freak "accident", eller om jag på något sätt har fått bra kondis helt plötsligt och oväntat?

Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Eller jo okej, det är klart att det vore kul att helt plötsligt ba "nä men jag anmäler mig väl till ett maratonlopp då, jag blir ju ändå inte andfådd" (obs, kommer ej hända pga mina höfter skulle malas ner till benmjöl då), det är klart. Men samtidigt: om jag nu ställer mig på löpbandet igen och som förväntat får blodsmak i munnen efter en minut, då var ju det jag var med om i söndags på riktigt en helt vansinnig grej. Sådär som mammor som kan lyfta bilar när deras barn är i fara. Förutom att ingen var i fara och min superkraft blev att kunna springa i långsamt tempo i några kilometer. Inget man skriver i tidningarna om. Men uppenbarligen något man bloggar om.

Jag känner mig som en försökskanin i mitt alldeles egna lilla experiment. "Ellen på löpbandet", en fallstudie nära dig. 

Storslam, lillslam och NT!

 Okej, så hur kommer det sig att en så ung och fräsch och rolig och vacker och cool och ungdomlig (jag skriver det här med mindre än två veckor kvar till min 40-årsdag, let me have it) person som jag började spela bridge? Har jag skrivit om det tidigare? Minns inte. Men recap på hela bridgehistorien är så här:

1. Sommaren 2021 spelar vi massor av gin rummy i sommarstugan. Så mycket att ungarna tröttnar på mig. Alla tröttnar på mig. Ingen vill spela kort. Jag tänker "om det bara fanns ett sätt för mig att få spela mer kort", och så minns jag att jag ju alltid velat lära mig spela bridge eftersom det var mormors stora passion. Jag anmäler mig till en nybörjarkurs.

2. Hösten 2021 börjar jag nybörjarkurs. Jag börjar också på nytt jobb och försöker sälja in bridgespelandet till typ alla jag träffar där eftersom bridge är ett parspel och jag behöver en partner. Alla andra på min kurs har börjat gå den med vänner eller partner eller typ hela pensionärsboendet. Jag är mol allena. En kollega nappar under våren 2022. Hurra!

3. Hösten 2022 - min kollega börjar kurs 1, jag börjar kurs 3. 

4. Vi hoppar framåt i tiden till nutid. Vi har gått kurser, vi har börjat spela ihop och det är SÅ JÄVLA KUL. Nej men jag förstår att det låter löjligt att sitta och spela kort med gamlingar men det är så himla roligt. Det är otroligt mycket svårare än jag trodde från början och trots att jag har spelat ett tag nu så kan jag så väldigt lite jämfört med allt som finns att lära sig. 

Det går rätt bra för oss också. Vi spelar typ alla måndagskvällar och har lyckats vinna i alla fall ett gäng gånger, och då är det ju många med som har spelat i 20-30 år. Ja, det finns ett handikappsystem som vi gynnas av men även utan handikapp brukar vi hamna rätt högt. 

Extra bonus är ju att man får känna sig så löjligt ung. Alla där är ju minst 60+ (förutom några tonåringar och barn som spelar typ på bridgefestivalen och i andra klubbar, men generellt när vi spelar) och tycker att vi Är. Så. Unga! Min kollega är ju 11 år yngre än mig, så hon ÄR ju ung, men jag får också inkluderas i "ni ungdomar". Så många gånger har vi fått frågan om vi pluggar eller "har börjat jobba än"? En gång frågade en man (visserligen är han 85 år, men ändå) om vi "går i skolan" och vi frågade "eh... universitetet?" varpå han svarade "nej, gymnasiet". Honey, min son tar studenten i vår. Så ja, det var roligt!

Bridgen är alltså hjärngympa, en rolig aktivitet, ett fritidsintresse man kan lägga hur mycket tid som helst på (om man inte jobbar, det är väldigt få tävlingar på kvällstid) och dessutom en egoboost. What's not to like?

Rekommenderar å det grövsta att gå en bridgekurs och börja spela. Sen kan ni komma till bridgeveckan i Örebro och spela med eller mot mig! 

(Rubriken är olika begrepp inom bridge. NT står för No Trump och innebär att man inte har någon trumf. Dvs spelet är basically plump. Det udda är att det inte uttalas n...t utan "sang" som alltså är franska ordet "sans" för "utan" (dvs utan trumf). Logiskt? Nej. Men det är inte logiskt att fråga en 40-åring om hon går i gymnasiet heller, och jag tycker vi inte behöver ifrågasätta rimligheten i allting alltid.)

Äkta gymbro

Det föll sig som så (ok låtsas-Astrid Lindgren) att jag började gymma på mitt jobbs hyresvärds gym. Svinbilligt och det mesta finns och så bäst av allt: i princip folktomt!?

Och helt plötsligt gick jag från "ångest hela tiden över att behöva gymma" till att "komma iväg till gymmet två gånger i veckan utan problem". Sjukt.

Okej, vi kanske måste backa bandet lite, för senast jag var aktiv här var jag ju knappast någon som släpade mig iväg till gymmet ångest eller ej. Men under året som gick (och framför allt hösten kanske) har jag kommit in i att gymma minst en gång i veckan, och har hållit i det även under jul och nyår. Planerat att gymma före en utekväll för att inte missa en dag pga bakis, osv. I know, det är helt sjukt, men jag fyller 40 om några månader och har fått någon idé om att vara mitt bästa jag någonsin tills dess. 

Kommer jag lyckas med det? Knappast. Inte bara för att det är så MYCKET man borde göra, utan också för att ca 20 år av slapphet kring "att vara sitt bästa jag" inte direkt åtgärdas på några månader. Men jag försöker. Tiktok berättar för mig allt jag borde ägna mig åt: ansiktsyoga, ansiktsmassage, torrborstning, yoga, pilates, meditation, dricka mer vatten, aldrig snooza på morgonen, olja hårbotten, olja hårlängderna, massera skalpen, detoxa hårbotten, smörja in hela kroppen, exfoliera ansiktet och kroppen och jag såg något om att man ska ha retinol på knäna för att de inte ska bli skrynkliga. Nu är ju jag tjock, så mina knän är redan "fula", så DET slipper jag i alla fall. 

Nåja, åter till gymmandet! 

Har jag blivit stark av att gymma två gånger i veckan i snart ett halvår? Nej. Har jag blivit starkare? Marginellt. Mår jag bättre? Nä. Har jag bättre hållning? Nej. Finns det NÅGON effekt av att jag släpar mig iväg och kämpar på? Jodå. Jag upptäckte häromdagen (också på gymmet, tränade på någon slags variant av "twerking", för det är ju helt rimligt när man snart fyller 40) att jag kan "go low" när jag dansar och sen från att sitta på huk så kan jag resa mig upp igen utan problem, bara med benstyrka. Nödvändig förmåga? Nä. 

Gymmandet har också denna effekt: jag har blivit en gymbro. Inte så att jag pratar om mina personbästa (de är så låga och pinsamma) eller att jag pratar om att jag älskar att träna... inget SÅNT pinsamt. Men häromdagen köpte jag en shaker för att jag ska kunna göra proteinshake utan att behöva använda Pelles gamla äckliga shakers. Visserligen rosa, men ändå. Jag köpte ett tillbehör för proteinshakes?! Vem ÄR jag? (En kvinna med lätt 40-årskris och för stark tilltro till gymmande två gånger i veckan).

Jag har också helt orimliga förväntningar och eller krav på mitt gymmande. I april ska jag ha min 40-årsfest och jag inbillar mig att jag ska hinna få snyggare armar tills dess. Alltså bara genom gymmande. Banta? Don't know her. Men tydligen lever jag för tv-shops löften om att man KAN punktförbränna fett och tränar armar som jag aldrig gjort förr (vilket inte är svårt eftersom jag bokstavligen aldrig gjort det förr). Och sen i maj ska vi till Nice med jobbet på konferens och då vill jag ha en snygg rumpa i bikini (varför just rumpan ska vara snygg när resten hänger är oklart, men jag är en Kvinna Med En Dröm så detta är min vision i alla fall) så nu tränar jag "glutes" hela tiden. 

Nej men ni HÖR ju hur patetisk jag blivit. Förlåt. 

Vad som komma skall

 Ja, hörrni. Nej men jag fick en kommentar som sa typ "vi finns kvar här, vi gamla bloggläsare" och den gjorde mig så glad. Jag saknar verkligen bloggandets storhetstid och med tanke på att jag tröttnat helt på twitter och typ på instagram så kanske detta är the year of the blog? Å andra sidan, hur många gånger har jag inte sagt typ samma sak? Säkert minst 7.

ANYHOW. 

Den här våren kommer vara kaos. Det börjar nu med att jag skolar in mig på nytt uppdrag. Ska "ta över" ett team från en kollega (min roll är alltså "scrum master" och "team lead" utöver utvecklare och nej - googla inte, du kommer ångra dig) och det är massor att sätta sig in i, möten att gå på, saker att lära sig... ja, typ som att byta jobb helt enkelt, förutom det stela beteendet vid lunch och fika eftersom man inte känner nån. Nej, mitt stela beteende beror på social inkompetens. 

Ok, så nytt "jobb". Bara det är ju rätt stressigt. Men så fyller jag 40 också och jag tänker inte ens gå in på åldersnojan och paniken över hur mycket tiden går, utan det rent praktiska: min 40-årsfest. Alltså det behöver ju inte bli så stort och avancerat egentligen... men tja, när det handlar om mig? När jag ordnar fest? För att fira mig själv? Jo, men ni fattar. Alltså nu ska jag inte hypea upp det här för mycket, jag har ju inte hyrt en herrgård och bjuder inte 100 människor och jag är fortfarande inte Elsa Billgren, tro det eller ej, MEN. Men det är ändå stress att planera med mat (catering? laga själv?), dryck (tack och lov köpte vi massor av svinbilligt bubbel i Frankrike i somras, men NÅT annat ska väl införskaffas) och aktiviteter (sjukt nog finns det ju såna som inte gillar quiz och karaoke?). 

Så, jobb och 40-årsfest. Och så ska jag på Taylor Swift i maj(yay, hurra!!), vilket i sig ju inte är så stressigt (förutom lite logistik med boende och transport), men om ni är Swifties eller bara har tiktok så känner ni till kulturen kring outfits på konserten och armband som ska göras och även om jag kommer skippa armbanden (jag kommer ju ha fyllt 40 vid det laget herregud) så kanske jag ändå vill lägga lite effort på outfiten. Särskilt eftersom hon jag ska gå med kommer typ virka en magnifik klänning av nåt slag. Så något vill jag ju göra. 

Och i samma veva som konserten (kanske till och med samma helg, så vi får åka hem en dag tidigare om vi har otur) ska vi åka utomlands med jobbet på en konferens över en helg. Vilket är svinkul och roligt men ändå innebär lite stress av olika slag.

Sen är det juni och ja. Noa tar studenten. Och jag orkar knappt tänka på hur stor han är och hur mycket jag kommer gråta och hur fint och jobbigt det kommer vara... men av allt jag har hört så är det stressigt och jobbigt att anordna studentfirande. (Pelle ifrågasatte och jag försökte komma på vad alla stressar över men kom på att typ... skylt ska beställas? Catering? Folk ska bjudas in? Det LÅTER inte jättestressigt, men det är det säkert.)

SEN! Sen är det midsommar som ska anordnas och nån gång tänker nog Noa flytta hemifrån och sen tänker jag däcka i sommarstugan med böcker och pussel. Är planen nu. Känner jag mig själv rätt så kommer jag vara så uppe i varv vid midsommar att jag kommer planera en bilresa ner genom Europa för mig och Pelle och Majken, men vi får se. Jag kanske också kraschar helt. Man vet aldrig med små adhd-muppar.

Just ja, om tre veckor ska jag och Majken åka med hennes bästis + mamma till London och Harry Potter-studion och allt vad 13-åriga tjejer kan tänkas vilja göra i London och att planera den resan är ju OCKSÅ rätt mycket stress. Eller i alla fall tankeverksamhet.

Vilken tur att jag inte har något socialt liv eller hobbies, förutom bridgen och gymmandet*.

*(Tänker härmed lova nya inlägg: ett om bridgen och ett om gymmandet. Stay tuned (men håll inte andan).)

Läsåret 2023

 Jag satte upp som mål att hinna läsa 104 böcker, och jag nådde det. Men jag läste också en jäkla massa korta böcker på slutet (tack och lov för Agatha Christie och Hercule Poirot) och några bridgeböcker som jag läste om inför tävling fick också räknas in. I år kommer jag fokusera på att få en mer jämn lästakt och har därför ändrat mig till att läsa 8 böcker per månad. 8 x 12 blir ju 96, så det är nästan 10 färre böcker än förra året - men det ser jag som en annan slags utmaning; nämligen att jag inte alltid måste öka på mer och mer och mer. Det här kommande halvåret kommer vara kaotiskt stressigt (mer om det senare) (senare kan iofs på den här bloggen betyda "om 10 månader), så jag tror det blir bra med en mer realistisk och jämn lästakt. 

"Sluta tjata och säg vilka böcker som var bäst och sämst förra året", säger nu en fiktiv läsare. Okej då. Här kommer alla böcker jag läst. Först de bästa, sen de sämsta, sen resten i helt random ordning. Åsikter emottas GÄRNA, älskar att diskutera böcker! (Gå med i en bokklubb? kanske nån tycker då. Nja, det är det där med att ha saker uppbokade som är jobbiga för mig. Diskuterar hellre fritt och öppet. Som att andra inte gör det. Ha, det får mig att tänka på det fantastiska citatet jag hörde i "Love is blind Sverige" häromdagen: "De flesta gillar ju sex, på gott och ont, men jag gillar det på gott!". Amazing!)

Bästa böckerna jag läste 2023, i någon slags rankad ordning, typ, kanske, jag har ju lite dåligt minne och kanske har tolkat om något... ni får ta det för vad det är. Nog med ursäkter, nu kör vi:

1. Arvejord (Maria Turtschaninoff)
2. Någon måste vattna tomaterna (Rebecka Åhlund)
3. Det holländska huset (Ann Patchett)
    Det åttonde livet (Till Brilka) (Nino Haratischwili)
    Olive, igen (Elizabeth Strout)

Också favoriter:
Det tredje ljuset/Små ting som dessa (Claire Keegan)
Den sista migrationen (Charlotte McConaghy)
En förlovad tid (Alba Mogensen)
Dit du går, följer jag (Lina Nordquist)

Sämsta böckerna då? Well, jag tänker inte ta med alla "det lilla cafét/biblioteket/butiken i cornwall/på stranden/i skottland" eller "insnöade i kärleksnästet med den störiga killen"-böckerna, för där vet jag ju exakt vad jag kommer få och förväntar mig inget annat och tycker det är bra så. Däremot är det tre böcker som stack ut bland annat för att de blivit så hypade (i två fall) och är skrivna av en sån populär författare (i det tredje fallet) och där jag kände mest "you've got to be fucking kidding me?!". Dessa rekommenderar jag alltså er enbart att läsa om ni vill få förhöjt blodtryck eller få anledning att ranta loss om hur dåligt något är. 

De sämsta böckerna 2023 (utan någon inbördes ordning, de sög lika mycket allihop):

Det sista han sa (Laura Dave)
Samtal från en ängel (Guillaume Musso)
Daisy Darker (Alice Feeney)

Och sen då, här kommer hela listan på böcker jag läste förra året. Många serier blev det, särskilt som tidigare nämnt Poirotdeckare. Nu har jag läst alla som finns på Nextory, snyft snyft. 

Böcker lästa 2023

Mysteriet på blå tåget (Agatha Christie)

Korten på bordet (Agatha Christie)

Tretton vid bordet (Agatha Christie)

ABC-morden (Agatha Christie)

Döden på Nilen (Agatha Christie)

Isberg (Niklas Turner Olovzon)

Elden (Daniela Krien)

En bondes död (David Sandström, Negar Naseh)

Vi är inte här för att ha roligt (Nina Lykke)

Skinn (Sara Strömberg)

Imorgon och imorgon och imorgon (Gabrielle Zevin)

Den lilla strandbutiken i Cornwall (Helen Pollard)

Malibu brinner (Taylor Jenkins Reid)

Rov (Kristina Hult)

Kärlekshypotesen (Ali Hazelwood)

Jävla Karlar (Andrev Walden)

Samtal om natten (Claire Deverley)

Alla hjärtans jul (Catherine Walsh)

Det kom ett brev från Munchen (Håkan Nesser)

Röd augustimåne (Rebecka Edgren Aldén)

Insnöade till jul (Sarah Morgan)

Stacken (Annika Norlin)

Emily Forever (Maria NAvarro Skaranger)

Och sen Paulette (Barbara Constantine)

Mysteriet Henri Pick (David Foenkinos)

Jag är inte sådan här egentligen (Marie Aubert)

Mellan dig och mig (Mhairi McFarlane)

Stormberget (Liza Marklund)

In mot stenig strand (Malin Haawind)

Och havet gav igen ()

Sarek (Ulf Kvensler)

Silvernålen (Evert Lundström)

Sökaren (Tana French)

En ovanligt vanlig familj (David Foenkinos)

Järnblomma (Frida Skybäck)

Teatern vid stranden (Joanna Quinn)

Haralds mamma (Johanna Frid)

Livet innan du dör (Lina Nordquist)

Nattfjäril (Jessica Kolterjahn)

Saker jag lärt mig om sorg (Frida Blom)

Skärvor av minnen (Laurie Halse Anderson)

Alla ljuger (Camilla Grebe)

En förlorad sommar (Victor Pavic Lundberg)

Svarta segel (Rebecka Edgren Aldén)

Levande och döda (Christoffer Carlsson)

Råttjakten (M.W.Craven)

Det elfte manuset (Anne Holt)

Näktergalen (Kristin Hannah)

Min lyckliga plats (Emily Henry)

Djävulens advokat (Katarina Wennstam)

Fannys väg (Ulrika Hansson)

Udda fåglars ö (Lucas Hermans)

Sommarhuset på stranden (Sarah Morgan)

Svartfågel (Frida Skybäck)

De tar allt ifrån mig (Linda Jones)

Djävulen och det mörka vattnet (Stuart Turton)

Höken sjunger om död (Johan Tralau)

Nödvändigt ont (Maria Adolfsson)

Miranda och pärlhalsbandet (Kerstin Sundh)

Inget ska växa över mig (Elin Grelsson)

Mirakelkammaren (Angie Kim)

Straff (Ann-Helèn Laestadius)

Brittas arv (Eleonore Holmgren)

Skarp (Helena Dahlgren)

Meter i sekunden (Stine Pilgaard)

Ormens år (Ulrika Ewerman)

Jag hade så mycket (Trude Marstein)

Daisy Jones & the six (Taylor Jenkins Reid)

Djävulsgreppet (Lina Wolff)

Kulan som inte träffade (Richard Osman)

Äkta kärlekar (Taylor Jenkins Reid)

Galen i dig (Mhairi McFarlane)

Skuggläge (Kristina Ohlsson)

Som vi lekte (Ninni Schulman)

Separationen (Katie Kitamura)

Botgöraren (Viveca Sten)

Iskall sol (Lilja Sigurbardottir)

Upplöst (Sara Blaedel, Mads Peder Nordbo)

Kaktus (Sarah Haywood)

Heartstopper 2 (Alice Oseman)

Heartstopper 3 (Alice Oseman)

Heartstopper 4 (Alice Oseman)

Sommar på den lilla ön i havet (Jenny Colgan)

Ett oväntat val (Marian Keyes)

De fyra vindarna (Kristin Hannah)

Färskt vatten till blommorna (Valérie Perrin)

This and that

 Här är några saker jag reflekterat över på sistone (Vem frågade? Ingen, men försöker komma in i det här med att blogga och bara skriva grejer rakt ut i ingenstans igen. Som på twitter, innan det också självdog typ.).

Eller alltså, reflekterat låter ju sjukt djupt, jag har haft flyktiga tankar kring saker. Om ens det. Nej men till exempel det här med att (nästan) hur skitdåligt livet är (och det är verkligen inte bra just nu) så går det ändå att tycka att det är så himla mysigt att ligga i en säng med skymning utanför fönstret och massor av fåglar som flyger i flockar över taken, great british bake off på ipaden och en unge bredvid sig. Det är tacksamt att det i alla fall går att märka att sånt är fint, trots att man kanske går på ren överlevnadsinstinkt i övrigt.

Annan grej jag funderat över är hur jävla chockad Ellen 29 år hade varit över att Ellen 39 år inte bara pysslar och donar, utan målar?! MÅLAR??! Alltså förstå mig rätt, jag målar typ av grejer jag sett på instagram. Det är noll kreativ förmåga inblandat och enbart ren efterapning, men det spelar ingen roll för ibland blir det ganska fint? Liksom, vem hade trott det? Inte jag i alla fall. Jag antar att eftersom jag inte skriver någonting längre än instagramcaptions längre så får kreativiteten utlopp på andra sätt. Som i massor av papper med mitt kludd på som skräpar i en låda i en byrå, för jag vill ju inte slänga det (förutom det som blir svindåligt), men vad ska man annars göra av alla målningar? Hade jag varit fem år hade de åkt upp på kylskåpet, men till och med mitt ego har gränser.

Inte många gränser dock, jag funderar lite på hur tidigt man kan skicka ut inbjudningar inför min 40-årsfest. (Vad sjukt casual jag skrev det där, som att jag inte alls har ångest över att bli 40. Fick iofs visa leg på systemet idag, så lite liv finns det i liket än. Typ till april.)

Nej men kan man skicka ut en save the date flera månader i förväg och sen kommer mer information närmre inpå? Jag vet inte varför jag formulerar det som en fråga för 1) ingen läser ju här längre ändå och 2) jag har redan bestämt mig för att göra så. En gång diva, alltid diva. Eller som min faster sa när jag var typ 10 år: "Du har FÖR BRA självförtroende" när jag frågade om jag också hade dåligt självförtroende som min syster eftersom jag hade hört min faster och mamma prata om det.

Oh well. 

Jag förstår att spänningen har varit olidlig

 Klarade jag mitt mål med 100 lästa böcker? Japp, det gjorde jag! Trots svinmycket på jobbet, trots sorg och begravning, trots att ALLT I LIVET ÄR PISS OCH KRÅNGLAR så blev jag klar denna gång. Eftersom jag hela tiden måste utmana mig själv så tänkte jag att i år blir det 104 böcker: två varje vecka. Jag ligger redan långt efter. Nåja, det är väl så det är. Man kan ju inte hinna med att göra allt, alltid. Just nu är jag till exempel upptagen med att se de första säsongerna av Tre kronor, eftersom jag aldrig såg dem när jag var liten. Jäklar vilken egoistisk kossa Pernilla är ändå. Det hade man glömt. Och vilken vidrig unge Hugo är? Det hade man iofs inte glömt.

Ska jag inte lista böckerna jag läst, undrar kanske vän av ordning som skramlar omkring i ett hörn med dammråttorna som den sista läsaren av denna blogg. Jo, nån gång. Men inte idag. 

Tråk och stön

 Nej men det är inte mycket som är bra just nu, det är det inte. Och då menar jag på en riktigt pissig nivå. Sån där "magsår och gråta på nätterna"-skit, inte typ "mitt ansikte är gammalt och mina kinder hänger"-trams. Eller alltså, det OCKSÅ, men inte bara. Ni fattar.

Jag hanterar det som vanligt med att tröstshoppa och dricka alkohol, så det är ju tur att två nya pryl- och pysselbutiker öppnat, och att jag har kollegor som vill göra grejer. 

Och så läser jag. Har precis avslutat bok 80, så målet på 100 böcker låter väl ändå rimligt att nå i år. Jag tänkte skriva att det vore väl min största prestation i år, men faktiskt går det riktigt bra på jobbet. Avancerar, är omtyckt (tror jag), tar plats osv. Det var pissjobbigt att byta jobb, men nu känns det riktigt bra till sist.

Förutom det så fantiserar jag om att flytta till Irland ett läsår. Ska bara få med familjen på planerna. Och kanske min arbetsgivare också, för att underlätta saken. Planering pågår, helt enkelt!

Seriously

 Jag glömde bort att jag har en blogg? Det har aldrig hänt förut. Absolut att jag inte uppdaterat på typ... år? Månader? Men jag har liksom hela tiden ändå varit medveten om att jag har en blogg, jag borde skriva nåt, det var längesen nu osv. Men denna gång glömde jag helt och hållet bort det och fick liksom en sån "Just jävlar!"-upplevelse när jag kom ihåg det häromdagen.

Inte för att jag vet om det gör så stor skillnad att jag kom ihåg det eller inte, det är inte som att jag uppdaterar här särskilt ofta ändå. Men i teorin är det ju i alla fall lättare när jag åtminstone är medveten om att den finns.

Så what's new sen sist då? Tja, sommaren kom och gick. Det var varmt ibland, regnade ibland, vi var i Kroatien och det var fint... men det räckte liksom inte för att hjälpa det här skitåret. Det är så mycket jobbigt som jag inte orkar/kan/vill skriva om, men 2022 har bara varit en svinjobbig grej efter en annan. Just nu är det mest så här att jag går och väntar på nästa käftsmäll, för det kommer liksom grej på grej på grej som golvar mig helt. Myspys!

Så vad gör jag då? Jobbar, läser, ser på tv-serier, badar badkar, går ut och dricker alkohol och försöker att inte vara ensam med mina tankar en enda sekund för då bryter jag ihop. Tack och lov för gin rummy-appen på telefonen. Den och tiktok har räddat mig från sysslolösheten många gånger.

Vad glatt och uppåt detta blev då. Jaja, it is what it is osv. 

Lystring alla streamingtjänster! Här får ni en gratis idé.

Okej så jag kom på den här idén för nån vecka sen och kan inte släppa tanken på hur mycket jag vill ha den här funktionen. Jag introducerar: skippa personer/segment i tv-serier. Jag ska förklara närmre.

Ni vet hur det på i princip alla streamingtjänster finns en "skippa intro"-knapp? Det jag föreslår är en likadan knapp, fast istället för introt ska man kunna skippa vissa storylines. Om vi tar "This is us" som exempel, så vill jag i inställningarna på streamingtjänsten kunna klicka i att för denna serie vill jag få alternativet att hoppa över alla Randalls storylines, eftersom jag avskyr honom. Scener där de allihop är med ska inte påverkas, men de scener som bara handlar om honom och hans familj? Ja, då vill jag få upp en liten knapp längst ner i bilden som säger typ "skippa denna storyline". 

Eller ta "Grey's anatomy" (jag kämpar mig igenom senaste säsongen och det är en jävla kamp, fy fan vad dåligt det har blivit) istället. Förstår ni vilken ljuvlig serie det skulle bli om man kunde skippa alla berättelser där Hunt är huvudpersonen? Drömmen! 

"Men om det är en stor operationsscen där flera är med i salen men Hunt är huvudkirurgen"? (Eller liknande scenario i valfri annan tv-serie, ni får ha lite fantasi själva). 

Ja, då ska det ju såklart visas. Det jag pratar om är de där små sidohistorierna i serier som följer de olika karaktärerna i deras "fördjupningar". 

"Men tänk om du inte fattar nånting av vad som händer sen då, för att något viktigt har hänt i en storyline du valt bort?" 

Tråkigt för mig, men det är ju mitt problem. Då får jag väl kolla om med dessa scener med om det är viktigt för mig. 

Förutom att kunna välja bort baserat på person, borde man kunna välja bort baserat på segment. Detta är ju mer relevant för reality-tv av olika slag. Säg att du älskar Bäst i test men tycker att den där intervjun och tävlingen i mitten är jättetråkiga. Fram med knappen och välj "skippa segment". Eller du kanske tokälskar Paradise Hotel (r.i.p.) men tycker att deltagarnas intervjuer är pisstråkiga av nån absurd anledning? Skippa segment!

FÖRSTÅR NI HUR NICE DETTA VORE? 

Är det svårt att införa? När det kommer till tekniken: nej, det finns ju redan teknik för att skippa intro. Det mesta som krävs är arbete att metatagga upp allt innehåll. (Killgissar jag lite på.) 
Rättighetsmässigt då? Vill serieproducenter och manusförfattare och skådisar (inte för att de har nåt att säga till om) att streamingtjänsterna ska låta tittarna välja bort delar av innehållet? Antagligen inte. Men det blir väl en rättighetsfråga, och man kan ju börja med att införa detta på egenproducerat innehåll.

Ni ser, jag har tänkt ut exakt allting. Snälla någon, inför detta så att jag kan se klart serier som jag gett upp på eftersom jag inte stått ut med en (eller fler) huvudkaraktärer. Looking at you, "This is us".