Tåghistorier.

I eftermiddag åker jag och Noa till Uppsala. En del av sträckan färdas vi med tåg, vilket får mig lite nervös. Det händer alltid något när jag åker tåg. Alltid! Ibland är det trevliga saker, som att bli bjuden på "vad du vill ur restaurangsortimentet, välj bara. Ta vad du vill. Jag lovar, det är ok." av den som jobbar i bistrovagnen, ibland är det fulla fjortisar som kräks i närheten av en. Ibland är det så bisarra saker som att tåget man ska åka med inte stannar på stationen där man står och väntar.

Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, men sist jag och Noa åkte tåg så åkte vi från Götebrog hem till Örebro. Bara att komma med tåget var lite speciellt, egentligen skulle vi åka hem kl 18.00, men det orkade varken han eller jag - så vi bestämde oss för att chansa och se om vi kunde byta in våra ej ombokningsbara biljetter trots allt. Framför oss i kön stod två ungdomar som ville göra precis samma sak; de ville komma med tåget som gick klockan 15 istället för 18 och var beredda att köpa en ny biljett om det krävdes. Men det gick inte, för tåget var fullt. Helt fullt, sa han i kassan. Så de svor och var rätt otrevliga och gubben i kassan blev surare och surare innan han till sist hotade med vakten. "Tåget är fullt, det är inte mitt fel!" skrek han till sist.

Så skulle jag då kliva fram och fråga om exakt samma sak. Om vi möjligtvis kunde åka med det tidigare tåget trots att vi hade biljetter till det senare? Och gubben svarar: "Alltså, det är fullbokat. Men gör så här att ni går till perrongen och frågar tågvärden, så kanske hon eller han kan hjälpa er!". Smått chockad och rätt så glad gav jag mig iväg till perrongen och hittade tågvärden som sa att ja, tåget är fullbokat. Men det går bra ändå. Här är den obokade vagnen, jag släpper på er redan nu så att ni garanterat får en sittplats. Jag kommer och klipper er biljett sen!

Sen när tåget hade åkt, och vi satt och njöt av att vara på väg hem, så kom... en annan konduktör. Jag såg framför mig hur han skulle kasta oss av tåget eftersom vi hade helt fel biljetter. Men han kom, han såg, han sa "jaha ja, det går väl bra" och gick vidare.

3 samarbetsvilliga personer. Så himla fint!

Och hur tackade sedan det väluppfostrade barnet jag hade med mig dem? Tja, genom att framställa både mig och honom som rasister. Mot slutet av resan var han lite rastlös och sprang lite fram och tillbaka i gången. Så kommer han tillbaka till mig och säger att någon har sagt "BU!" till honom. Alltså lite sådär på skämt som man gör med ungar ibland. Sen drar han mig i handen och ska visa vem. Går längs med gången och stannar sedan och utan att säga ett enda förklarande ord av typen "där var han som sa bu", pekar han på den enda svarta personen i hela tågvagnen. Som självklart såg hur pinsamt jag tyckte att det var att det verkade som att min unge ville peka ut någon som såg annorlunda ut, och därför bredde på det hela med att säga "jaså! Nu ser vi vilken sorts mamma det är som lär sina barn peka på svartingar."

Jag är lite nervös för att åka tåg idag. Har ni några tåghistorier att dela med er av?

Hej mitt vinterland!

Jag må hata vintern, men det gäller bara januari, februari och mars. Därförinnan tycker jag om snö och rimfrost, kyla och mörka kvällar. Jag älskar att det lackar mot jul, jag älskar att världen blir vackrare.

Så därför säger jag hej och välkommen till snön. Den kommer säkert vara borta till lunchtid, men må så vara. Just nu är den här, och just nu är det fint. Det är en av fördelarna med att bo på landet, det är mycket vackrare än inne i stan och allt blir helt tyst och lugnt.

(Sen att vi fortfarande har sommardäcken på, det är en annan sak)

Dagens show.

Idag var vi på ultraljud. Bebisen mår bra och all that, den var busig och pigg och precis så söt som en bebis kan vara när man ser den i svartvitt och sepia genom några lager hud fett. Den stora showen stod dock inte bebisen för, det gjorde jag.

I väntrummet hade de en tv. Bara det är ju jättedumt, att ha en tv där det sitter fullt med hormonella och nervösa gravida kvinnor. I alla fall så sändes ju självklart en reklam som jag aldrig sett förut, med flera människor som säger "jag skulle inte ha varit här" och så handlar det om att med hjälp av hjärtforskningen kan man idag rädda människor som tidigare skulle ha dött. Och så slutar reklamen med att en ung kvinna i bröllopsklänning vänder sig mot kameran och säger "min pappa skulle ha varit här". För mig, som just har förlorat min mest älskade manliga släkting, blev det lite för mycket och jag började storgråta.

Precis där. I väntrummet. Med ett gäng andra människor som satt och stirrade.

Nåväl, att gråta för en sorglig reklam är väl något som andra gravidon kanske har förståelse för. Men sedan kom ännu en reklam jag aldrig har sett och den fick mig istället att skratta tills jag började gråta.

Precis där. I väntrummet. Med ett gäng andra människor som satt och stirrade.

Till sist blev det i alla fall vår tur och det var ju en enorm lättnad. För de andra människorna i väntrummet, that is. 

När skam går på torra land.

Kan någon förklara för mig vad som driver människor till att prioritera att inte skämmas över att hjälpa till? På Familjeliv finns hur många inlägg som helst som skrivs av anonyma kvinnor som beskriver helvetiska förhållanden där de misshandlas psykiskt och/eller fysiskt. Självklart försöker då andra medlemmar hjälpa till, ge nummer till kvinnojourer, erbjuda sin hjälp, komma med råd och tips.

Men så finns det den avart av människor som tycker att det är pinsamt att folk är så "godtrogna". Att de inte förstår att inläggen är på låtsas, att det är sorgligt att folk engagerar sig så mycket i internettroll osv osv. Och jag förstår inte hur man kan resonera så? Ja men visst, säg att 9 av 10 såna här forumtrådar är falska. Säg att det är små äckel från flashback som tycker att det är kul att driva med småbarnsmorsorna på Familjeliv. Säg att det är så.

Men den tionde då? Den som är på riktigt? Den där det faktiskt sitter en vettskrämd människa som behöver råd, stöd och hjälp på andra sidan? Ska man strunta i att engagera sig, hjälpa till, stötta - bara för att det kanske är så att det är en låtsastråd? Är det viktigare att inte tappa ansiktet utifall att det skulle vara fejk? Är det inte bättre att göra sitt bästa, se varje situation som på riktigt, försöka hjälpa till och sedan leva med vetskapen att man har i alla fall försökt göra något vettigt?

Sen om det är en fjunig, finnig rasist bakom tråden, eller en verklig kvinna i ett destruktivt förhållande, det kan man ju aldrig veta. Men i min värld finns det inte att man låter bli att engagera sig bara ifall man kanske skulle ha gått på en lögn. Hur patetisk är man inte då?

Aj som fan.

Jag tror att mina ungar är ute efter mig. Inatt vaknade den ena efter den andra av olika anledningar. Någon gång flyttade Noa in till vår säng och sedan tillbringade han resten av natten med att ligga PÅ mig. Ett ben här, en armbåge i ansiktet, en arm där, och hej och hå.

När jag sedan försökte flytta mig, ändra ställning, lägga mig mer bekvämt - då protesterade bebisen och tyckte att nähä du! Det ska du inte alls det. För då tänker jag sparka på dig.

Jag har ont i hela kroppen idag. Som om jag hade varit på ett intensivt träningspass, sprungit ett maraton eller blivit utsatt för thaimassage. Det värker, drar, ömmar.

Den bästa lösningen hade ju varit att ta ett riktigt varmt bad, men jag klarar inte av varma bad. För att det ska ha någon verkan behöver vattnet vara hett, är vattnet hett får jag migränliknande huvudvärk och svimmar nästan. Så nej, det är inte ett alternativ.

Gud, jag är en sån mes.

Herregud, panik.

Har ni hört att det sägs att årets vinter ska bli den kallaste i mannaminne? Eftersom vi hela förra vintern hade frost på insidan av fönstren, samt sov med tjocksockor känns det ju lagom lockande att bli handikappade av kyla ett jävla halvår till.

Om vi skulle åka någonstans i januari så är jag i vecka 33 typ, då får man väl fortfarande åka? I alla fall om man har intyg? Mina ungar kommer ju aldrig för tidigt, så risken att tvinga ner ett plan pga födsel känns ju rätt så liten. Dessutom får man ju då pröjsa för allt själv, så då föder jag nog hellre på planet.

Men anyhow, jag vill åka utomlands. Jag vill ha bamseklubb eller liknande till barnen, jag vill ha uppvärmd pool, jag vill ha massor av god mat och jag vill ha värme och sol och solstol där jag kan ligga och läsa. Jag vill inte tillbringa min sista tid som tvåbarnsmor i ett konstant huttrande tillstånd, jag vill kunna njuta av de få stunder av lugn jag har kvar i mitt liv.

Vart åker man då, i januari? Hotell? Resmål?

Jag vet inte, jag har bara åkt på sommaren och jag har skytt charterställen som kanarieöarna som pesten. Nu bryr jag mig inte längre, bara jag kommer ifrån slask och snö en stund.

Amning vs. ersättning.

Det här med att inte amma är otroligt provocerande. Fortfarande. År 2010. Och jag förstår inte riktigt varför. Hur kan valet av föda till ett barn vara i princip den mest infekterade fråga gällande föräldraskapet som finns?
Jag läser debattartiklar, diskussionsforum, krönikor och förstår fortfarande inte. Varför är det så provocerande att välja bort amningen i en tid då vi klonar får, genmanipulerar djur, gräver ner giftigt avfall, gasar upp jorden? Finns det inte mycket värre saker att oroa sig för?

Så vilka argument finns det då för att man är en vidrig människa om man väljer bort amningen? Eller låt mig omformulera mig: man är en Dålig Mamma. En Otroligt Dålig Mamma. Så, varför?


"Det är naturligt att amma."
Japp, det är det. Eller alltså, hur menar ni? Det är naturligt att ge ersättning också, eftersom det uppenbarligen är naturligt för människor att hitta lösningar på situationer som vi inte gillar. Men ok, om vi kör på den biologistiska naturlighetsförklaringen så kan vi väl säga att ja, det är naturligt att amma. Det är mindre naturligt att ge ersättning. Precis som att det är mer naturligt att låta barn dö i sjukdomar, mindre naturligt att ge medicin. Mer naturligt att frysa ihjäl, mindre naturligt med bergvärme. Mer naturligt att gå eller rida dit man ska. Mindre naturligt med charter. Om vi skulle ha ett samhälle som är "helt naturligt" så skulle vi behöva åka tillbaka till stenåldern. Ungefär där passar det här argumentet in också. Märkligt sammanträffande.

"Det är nyttigare med bröstmjölk än med ersättning."
Japp, det är det. Jag tänker inte dra upp de argument som finns som gör gällande att vissa mammor uppenbarligen inte har bröstmjölk som täcker barnets behov. Jag tänker inte ens beröra de nya argumenten som pekar på att  alla gifter och kemikalier vi får i oss via mat, schampo, avgaser etc etc kan göra att bröstmjölken faktiskt är mindre nyttig än helt kontrollerad ersättning. Vi struntar i såna argument eftersom den forskning som finns idag, den forskning som vi kan basera våra beslut på idag, säger att bröstmjölk är nyttigare än ersättning.Bättre skydd för infektioner under tiden barnet ammas, mindre risk för ont i magen, visst skydd mot öroninflammationer osv osv. Glöm allergierna dock. Amning skyddar inte mot allergier.

Forskningen säger dock ingenstans att ersättning är dålig för barnet. Absolut inte. Så då har vi alltså ett alternativ som är något bättre för barnet, ur ren fysisk hälsosynpunkt. Ungefär som att det är nyttigare att ge barnet rotsaksgratäng med kycklingfilé än sanbbmakaroner med Mamma Scans köttbullar. Eller till exempel att det är nyttigare att låta bli att ge barnet godis än vad det är att ge barnet godis.

Eller så kan man ju konstatera att det är bättre att ha husdjur (eftersom det, till skillnad från amning, har tydliga indikationer på att minska allergier). Eller att det är bättre att bo på landet, för att undvika avgaser. Eller att det är bättre att ha en stor familj (återigen ur allergisynpunkt).

Men så kan man ju inte säga. Man måste ju se till helheten. Till vad som är bäst för familjen, till vilka övriga faktorer som spelar in. Eller hur? Det är ju rätt självklart. Förutom när det gäller amning, när det gäller bröstmjölk. Då är det bäst, punkt slut. Och ja, återigen - bra bröstmjölk är bättre än ersättning. Och? Varför är det bara i det här fallet man ska bortse från precis alla andra faktorer. Varför är det just födan det första halvåret som är så viktig? Det finns enormt få långsiktiga fördelar med amningen. De flesta handlar just om tiden då barnet ammas. Vilket är ungefär ett år, i snitt. Varför spelar detta år mer roll än all den föda man ger i barnets resterande 17 hemmaboende år? Varför läggs det mer energi på detta år än på alla andra val man gör som påverkar barnet i mycket större utsträckning?

"Det är egoistiskt att inte amma"
Ja, men kom igen. Det är egoistiskt att skaffa barn, ska man inte göra det heller då?

"Det är så krångligt och bökigt med ersättning."
Är det verkligen det? När den här diskussionen kommer upp så framställs alltid amning som att det bara är att ta fram bröstet och ge ungen mat, men vi som har ammat vet att det väldigt sällan är så verkligheten ser ut. I alla fall inte från början. När man väl har kommit igång ordentligt är det snart dags att börja ge vanlig mat i alla fall.

För mig personligen såg det ut såhär:

Amning
- Leta reda på handdukar
- Leta reda på mjölkuppsamlaren.
- Leta reda på nya amningsinlägg
- Hitta ett bra ställe att sitta på
- Fästa mjölkuppsamlaren på det bröst jag inte ammade på
- Ta fram det andra bröstet
- Vara beredd med en handduk för att inte spruta ner hela omgivningarna
- Lägga barnet till bröstet
- Fort få in bröstvårtan i barnets mun innan det är mjölk överallt
- Amma
- Avbryta för att låta barnet ta ett bättre tag
- Väcka barnet som somnat medan bröstet sprutar in i barnets näsa
- Amma
- Försöka lirka ut bröstvårtan ur det sovande barnets mun.
- Misslyckas med det
- Amma
- Ta bort mjölkuppsamlaren och spara mjölken någonstans.
- Sätta dit rena amningsinlägg
- Samla ihop hela arsenalen med saker
- Slut!

Ersättning
- Ta fram en flaska
- Sätt ihop delarna
- Blanda ersättning
- Mata barnet
- Diska flaskan

Lägg sedan till allt obehag med amningen som inte berör just matningsstunden. Som att behöva sova med bh i flera månader. En för liten bh, eftersom det inte finns amningsbehåar i min storlek. Eller som att behöva sova på en handduk. Eller som att alltid behöva ha enorma mängder mat hemma, på grund av amningshungern. Eller som att alltid vara låst, inte kunna lämna hemmet.

Alla har det inte såhär. Det finns de som inte har läckande bröst, för mycket mjölk, krångel med barnets sugtag. Men många, de allra flesta, har en period då amningen är bökig, krånglig, trixig. Man oroar sig över mjölkens innehåll. Över ifall man har ätit något som gör att barnet fått ont i magen. Man får mjölkstockning, ömma bröstvårtor, blödande sår. Så nej, jag tycker inte att "amning  är ju mycket smidigare" är ett hållbart argument. Inte alls faktiskt.

"Barnet får mer närhet om man ammar."
Nu kommer vi till de lite desperata argumenten. Det finns nämligen ingenting som säger att man ger sitt barn mindre närhet om man flaskmatar än om man ammar. Ingenting. Det är helt upp till varje förälder att välja hur mycket man bär sitt barn, sover med sitt barn, kramar, rör, tillbringar tid med sitt barn. Det samma gäller hudkontakt. Själv hade jag ingen hudkontakt med mina barn när jag ammade (mer än själva munnen - bröstvårtan), men vill man ge sitt barn hudkontakt är det bara att gosa ihop sig nakna. Oavsett vilken föda ungen får.

"Amningen är bättre för anknytningen"
Jaså? Ja, om amningen fungerar från första stund så kan jag förstå att man tycker att det är mysigt, härligt, kärleksfullt. Men återigen: det finns inget som säger att det inte går att uppnå med ersättning och flaskmatning. Överhuvudtaget är anknytning ett sånt område där det florerar så otroligt många skrönor. Vad sägs om fördelen med flaskmatning när det gäller anknytningen för pappan och barnet?


Jag kan fortsätta hur länge som helst. Det finns lika många argument för att amma som det finns mammor som ammar och gillar det. Men det finns också lika många argument för varför flaskmatning är precis lika bra, eller bättre. Vad sägs om ett mer jämställt föräldraskap? Ett barn man vet blir mätt och får tillräckligt mycket näring? En mamma som mår bättre än om hon hade ammat? En mer harmonisk familj? Jag kan fortsätta. Det kan också amningsförespråkarna, tro mig.

Men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att oavsett hur många argument jag radar upp och bemöter så fortsätter amningen ändå vara en het potatis. Helt i onödan. Bröstmjölk är en föda som är något bättre än ersättning. Det är där vi hamnar, rent objektivt utifrån dagens kunskap. Där. I övrigt handlar det om åsikter, om egna upplevelser. Om moraliserande, om fördömande av kvinnor som stiger ut ifrån den roll de har tilldelats. Det handlar om osäkerhet från mammor som inte har någon egentlig identitet utöver sin föräldraskap. Det handlar om kvinnans kropp och hur hon väljer att använda den, en fråga som blir infekterad om det så gäller amning, kejsarsnitt eller kvinnans roll i en våldtäkt.

Är det inte rätt pinsamt att vi år 2010 inte har kommit lite längre än så?


(Ni få som har mig på bloglovin kan klicka "gilla" på det här inlägget, så kanske fler som har drabbats av andra människors åsikter om deras tuttars användning kan läsa och bli lite lugnare i sitt val)

Insert lämplig rubrik här.

Såhär i vecka 20 är det rätt skönt att vara gravid. Visst, lite foglossning som ställer till det, men det är ändå helt ok. Man har en mage som ser gravid ut, inte bara fet. Men fortfarande så är man mer kropp än mage. Bebisen sparkar och har sig så att det känns, men utan att sparka sönder urinblåsan eller ett revben. Man kan röra sig, ha någorlunda snygga kläder, vara normal. Inte en stor mage med tillhörande kropp. Slappt, skönt, helt ok.

(Jag har sett att man ska titta ner såhär när man tar bilder på sin gravida kropp. Lite som "åhå, var det en bebismage där?!" I mitt fall handlar det mer om att undvika en bild på ett gravidfinnigt ansikte. Alla har vi våra skäl att göra konstiga poser på kort.)

Det är fascinerande att de här veckorna som det är sådär myspys att vara gravid är ungefär 10 veckor av 40. Innan dess är det illamående, oro, en makalös trötthet. Och sen så är det åkommor av alla de slag. Vi behöver inte räkna upp dem nu, jag kommer avhandla dem i senare inlägg ju längre tiden går. Det kan ni lita på.

På torsdag är det ultraljud. Då ska vi ta reda på ifall det är en kille eller en tjej, så att vi sen kan åka till Ullared och köpa lämpliga små plagg i blått eller rosa. Eller näe, det ska vi ju inte alls göra. Något av det. En fördel med att ha en av varje innan är annars att vi slipper kommentarer som "nu vore det väl kul med en...". Enligt samhället har vi ju redan jackpot. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att ha 1, 2, 3,4 av samma kön och sen vänta ett barn till. Vilken press. Vilka antaganden det måste kommas med. I alla fall om man har pojkar, för det vet vi ju alla att i Sverige är flickor hårdvaluta. En flicka per familj, annars är det något knas. I alla fall om man ska tro mammorna på Familjeliv. Och det vill man ju.

Typ.

You will still be in the running of becoming...

- Mamma, varför gör du sådär?
- Va?
- Varför hoppar du sådär samtidigt som du kollar i spegeln?
- Äh, det är inget.
- Men säg! Varför gör du så?
- Nämen, jag bara låtsas att jag är med i Top Model och ska ta ett kort liksom i "förbifarten".
- Aha...

Stackars barn. De får inte en helt normal uppväxt.

Prepare for a rant.

Vi har en läckande toalett.

Vi har en läckande toalett, löv överallt, kvarglömda sommarleksaker i trädgården. Vi har ruttnande tomatplantor i växthuset, brännässlor som bara inte VILL DÖ och alldeles för högt gräs. Vi har en trasig gräsklippare, spindelväv på hela huset utvändigt och en tvättstuga som nu har tapeter och väggar, men inga golv.

Vi har med andra ord en jävla massa jobb att göra, men ekvationen vill inte gå ihop. Den vill sällan göra det när den som jobbar kommer hem runt sex, då det ska ätas middag och umgås med barn och läggas barn. Sen är det mörkt. Jag vet inte om ni har märkt det, men trädgårdsarbete är rätt svårt att utföra i mörkret. Dessutom fylls den tiden rätt lätt av tvättning, disk och allt annat sånt som man ju också måste göra. Sen blir det helg och helgen fylls med ridning, barnkalas, storhandling och så klart vanlig städning och matlagning.

Jag däremot, jag har tid. Jag har faktiskt oceaner av tid som teoretiskt sett skulle kunna läggas på trädgårdsarbete eller golvläggning. Teoretiskt. För nu är det såhär att jag klarar av exakt en ansträngning om dagen, och den måste vara måttlig. Typ som att åka till stallet med barnet. Eller som att åka och handla kläder åt mig själv. Sen, efter den måttliga ansträngningen, får jag ligga och vila med lite sammandragningar och foglossning resten av dagen. Trädgårdsarbete skulle alltså innebära att jag inte ens kan ta mig iväg och hämta barnen sen. Än mindre resa mig till upprätt läge.

Och det här stör mig något så enormt. Det riktigt svider i mig. Vi har en fysiskt frisk och pigg person som skulle kunna ta tag i allt som behöver göras. Han har inte tid så det räcker till. Så har vi en som har massor av tid. Men som knappt kan dra en lövkratta. En så jäkla dålig ekvation kan jag känna.

Någon som vill komma och leka hustomte med mig på dagarna? Jag pekar, ni jobbar, jag bjuder på fika. Ok?