Detta med pengar.

Vad jag gärna lägger pengar på: resor, upplevelser, mat.
Vad jag ogärna lägger pengar på: allt annat.
(obs detta gäller när vi kan välja - vilket vi inte alltid kan)

Detta leder ofta till situationer där jag har hål i mitt enda par skor men har varit utomlands tre gånger på ett år*. Eller att vi sover i samma säng som min man köpte på Jysk för 15 år sedan, och jag verkligen drar ut på att köpa en ny oavsett hur ont i ryggen jag har. Vår bil kommer gå sönder när som helst, drivknuten låter oroväckande och den läcker nog olja. Jag borde verkligen köpa mig lite propra kläder inför jobbsökandet nästa år. Vi behöver ett nytt vardagsrumsbord och min cykel är usel. Men men men... nej. Jag kan inte förmå mig. Ge mig ett par tusenlappar över och jag sitter redo med "boka"-fingret på weekends, hotellvistelser, sommarresor. Det gör seriöst ont i denna snål-verner så fort jag måste köpa En Grej Som Är Dyr. (Allt över 500 kronor är dyrt, it is known.)

För mig är verkligen resor det enda rimliga att lägga pengar på. (Och mat då. Och såklart får ungarna det de behöver och såna grejer, men ni fattar.) Vi har rest fastän vi kommit hem till minus på kontot. Är det smart? Nej. Har det ändå funkat till sist? Ja, jo, oftast.

Alltså jag vet att det inte är ekonomiskt smart. Jag fattar själv att det rimliga är att se till att ha en buffert så att det inte blir sån ekonomisk panik som i våras, och jag fattar att resor är lååångt bort på skalan över nödvändiga saker. Men det spelar ingen roll. Jag kommer dö fattig men (någorlunda) berest och så får det vara helt enkelt.

Fast en säng är nog faktiskt nödvändigt trots allt, med tanke på hur sinnessjukt jävla ont i ryggen jag har varje morgon när jag vaknar/kväll när jag ska somna. Tror ni... tror ni de har billiga sängar på auktioner? (Skoja, jag vet ju att det finns ibland. Men inte direkt dubbelsängar anpassade för just min rygg såatteh. Bita i det sura äpplet it is.)









*(Förlåt klimatet, jag vet att jag är usel och jag SKA skärpa mig. Efter novemberresan till NY...)

I sista minuten

Gaaah! Höll på att missa dagens blogg. Tur att jag har blogger-appen och kan skriva nåt från sängen. Mindre tur att jag har exakt noll att faktiskt skriva om. 

Men eftersom jag är smart (eller åtminstone låtsas det) så vänder jag det till en fördel och säger att ni får ställa frågor. Om ni har några. Hur går det egentligen för mig att få adhd-medicin? Vem är min favorit i Paradise Hotel? Ja, detta är frågor jag ställer mig själv och som jag inte har svar på. Ställ hellre några andra. 

Om ni inte har några frågor så är det också ok. Jag fick iaf nåt att skriva i det här inlägget. Win! 

Nu: sova. 

Saker jag ser på TV

Jag, den forna seriedrottningen. har fallit från min tron. De flesta serier som jag följde nitiskt har slutat sändas och jag har inte fyllt på med nya. Jag är för kritisk, för trött för att fastna för många "omg den här är så bra"-serier jag testar på. Det är liksom inte rätt för mig just nu. Så jag har stiltje. Ser om Parenthood för ren avslappning. Ser på Rick & Morty med barnen (otippat bra). Maken och jag upptäckte the good fight häromdagen, dvs spinoff på the good wife, och älskade det såklart. Men det är EN serie. Och en spinoff, till och med. Vad hände med att ha mängder med avsnitt att plöja igenom? Va? Va? VA?

Kan man hävda att jag borde se mindre på TV ändå, och därför inte aktivt borde leta efter nya serier att se? Ja. Ja, det kan man verkligen. Men nu är det här mitt intresse och då kan jag väl åtminstone vara bra på det?

Jaja. Tänkte först be er tipsa om OMG-serier, men jag har ju testkollat ca alla. Får ge upp.

Just jävlar, jag har ju en blogg!

Jag... har glömt det. Men jag saknar att blogga. Jag saknar även att läsa bloggar, men efter att bloglovin slutade funka för mig så har jag tappat det också.

Men nu är det andra oktober och jag har bestämt mig för att blogga varje dag under oktober. Det ni! Jag vet inte om nån fortfarande läser här (tbh är det inte alls märkligt om ni slutat), men då får det bli för tom publik då.

Idag börjar ny delkurs. Nytt språk. Samma lärare och klasskamrater och samma urtrötta hjärna som desperat försöker nå upp till tidigare nivåer. Tänk vad lätt det här hade varit för mig om jag börjat plugga innan jag kraschade för två år sedan? Jag försöker trösta mig med det när jag känner mig oändligt korkad: hjärnan är inte tillbaka än. Oftare än sällan glömmer jag vad enkla saker heter och kan inte förstå hur jag någonsin ska komma på vad den där grejen heter, med tyg som man tar i varma saker från ugnen. Det är inte konstigt att det är svårare att plugga nu än tidigare, men det tär på självkänslan. Studier har alltid varit mitt forte. Okej att jag inte är särskilt socialt smidig eller populär eller har en häftig karriär. Men jag kan plugga. Och nu... alltså jag klarar mig ju, men det är inte den easy breazy cover girl-upplevelse jag haft tidigare.

Igår hade Emmy matteläxa som var såhär: Niklas och Damir är tillsammans 52 år gamla. Niklas är tre gånger äldre än Damir. Hur gamla är de? Vi löste det rätt snabbt genom att jag bad henne tänka på vad som är en rimlig ålder för en lärare och en elev som tillsammans är 52. Hon började på 10 år för barnet, testade sedan 15 år för barnet och så kom hon fram till rätt svar: Damir är 13, Niklas är 39 och tillsammans är de 52. All was well och jag var nöjd med att ha hjälpt till med mitt hatämne matte.

Sen berättade vi läxan för min man som ba... "det är ju inte så man räknar ut det" och förklarade att vi bara kunde ta 52/4 eftersom vi vet att Damir är x och Niklas är 3x vilket blir totalt 4 x. Jaha.

Min bild av mig själv som intelligent har fått stryka på foten på sistone, det måste jag erkänna. Och eftersom det var den enda grej I had going for me (förutom illusionen om att jag kan skriva, vilken jag tog död på genom mitt bokprojekt) är det inte direkt pepp galore här hemma.

Jaja.

When you're part of the problem.

Ett av era önskeinlägg var att jag skulle skriva om den starka normen att man ska/måste skaffa barn. Och jag har dragit mig rätt länge för att skriva det inlägget eftersom jag inte vet vad jag ska säga. Eftersom jag är en del av den själv.

Alltså såhär: jag fattar att inte alla vill ha barn. Det gör jag. Jag säger inte saker som att livet kommer bli tomt utan barn, eller att barn är meningen med livet. Jag förstår absolut tjusningen med ett barnfritt liv och tycker att alla får välja själva.

Men. Jag har varit säker på att jag ville ha barn sen... alltid. Det finns inte en sekund i mitt liv då jag inte sett mig som förälder någon dag. Det har inte varit ett val för mig, bara en självklarhet. Jag började känna fysisk längtan i kroppen efter ett barn när jag gick i gymnasiet. Jag blev gravid när jag var 20. Det fanns ingen problematisering, inget stort beslut, inget tvivel.

Så det är svårt för mig att relatera till hur det är att stå utanför det här självklara. Hur det är att inte vilja ha barn, och behöva stå till svars för det beslutet. För det får man göra, det har till och med jag insett. Är du runt 30 och kvinna så förväntas du vilja ha barn. Antagligen även tidigare än så. Det ingår i "så levde de lyckliga i alla sina dagar", det har vi bestämt sen länge. Två barn och en villa - detta är idyllen vi ska förhålla oss till.

Jag fattar att jag bidrar till det här jag också, fastän jag försöker vara öppensinnad. För jag frågar mina barn hur många barn de tror att de kommer vilja ha - inte OM de öht vill ha barn. Jag pratar om att jag längtar efter barnbarn, som att det är självklart att det kommer bli barnbarn. För att jag vill ha det.

Jag undviker att förutsätta att de är hetero, men jag förutsätter att de vill ha barn. Det ena påverkar nämligen inte mig medan det andra gör det. Och det är kanske därför så många håller så hårt i "alla ska vilja ha barn"-normen: vi älskar ju barn. Vi vill ha flera barn i vårt liv. Vi vill att andra ska få uppleva den lycka som vi upplever (och tar inte hänsyn till att det antagligen skulle bli långt ifrån en lyckosam situation). Men det är såklart lika mycket bullshit som alla andra påtvingade levnadsregler.

Jag ska iaf försöka skärpa mig och tänka att det är att skaffa barn som är ett aktivt val - inte att avstå från att skaffa barn. Vi föds ju inte till blivande föräldrar allihop, bara för att jag gjorde det.

Kalenderjakt

Nu har vi tre barn på tre olika skolor med tre olika uppsättningar föräldramöten, studiedagar, friluftsdagar, utvecklingssamtal... you name it. Och ofta funkar det så att vi får tre olika veckobrev på fredagar, läser det i farten och tänker "det måste vi skriva in i kalendern" och så händer det inte. Vi kör bara digital kalender vilket är bra eftersom: påminnelser + har alltid med sig, men är dålig eftersom: sitter inte synlig där man påminns flera ggr.

Så jag tänkte att vi borde skaffa en familjekalender. Jag vill att den ska ha breda kolumner för varje person i familjen + mycket utrymme varje dag. Om Emmy både har gympa, cheerleading och läxa så ska allt få plats. Jag vill också att den ska vara magnetisk så att den kan sitta på kylskåpet. Den ska ha uppslag för en vecka i taget eftersom vi aldrig skulle komma oss för att fylla i för en hel månad. Och så vill jag gärna att den ska ta mig i örat och säga "tänk nu på att du måste handla matsäck idag till utflykten imorgon, eftersom vi inte har något hemma". Helst ska den handla själv.

När jag tänker på det så vill jag främst ha någon som sköter det där åt mig? Vad kostar det att ha au-pair tror ni?

Nästa resa.

Okej, nästa resa är för mig och maken till NY i november, men efter det så kommer inget resande ske förrän Den Stora Europaresan.

Eller okej, chill med dramatiken nu, jag pratar alltså om att bila ner till Italien. Men för oss, familjen Bråksson, är det ett stort projekt. Planen är lite löst såhär:

1. Jag, min man, hunden och de två yngsta barnen bilar ner till Paris.
2. Äldsta barnet + ev mormor (om hon vill följa med) flyger ner och möter oss i Paris.

Detta är Majkens etapp, eftersom hon drömmer om en resa till Paris något så kopiöst. Alla vackra alléer är "som gatorna i Paris", och hon ser fram emot att äta gott bröd och bakelser, säga Bonjour! och åka upp i Eiffeltornet. Så ett dygn i Paris är tanken.

3. Vi bilar ner mot Italien. Självklart stannar vi till vid Monets hem i Giverny eftersom... Monet? Min stora kärlek i livet. Jag var där som barn en gång och det var en av mina bästa upplevelser någonsin. Okej, sen vidare.

Planen är att låta resan ta sin tid. Stanna ofta, ha många utflyktsmål längs med vägen och att sova på mysiga hotell. Det låter dyrt? Japp, och därför lär den här resan inte bli av förrän tidigast 2019. Men drömma kan man ju.

4. Sen är tanken att vi ska byta bostad med några i Italien. Detta är väl den osäkraste delen i planen (å andra sidan har vi två år på oss) eftersom husbytesmarknaden inte är lika stark i Italien som i Frankrike. Men annars får vi väl tänka om och hyra hus eller något. Då blir resan av 2022 eller nåt sånt.

Italien är Emmys val. Hon hörde "pizza, pasta och glass" och tyckte att vi skulle åka nu nu NU. Jag har inte varit i Italien på många år och resten av familjen har aldrig varit där så det blir kul. Under många år ville jag seriöst inte åka till Italien pga blond, ung och rätt snygg. Nu är jag har förfallit till att vara en gammal tjock trebarnsmor känns risken för italienska sextrakasserier inte lika överhängande. Obs, jag baserar alltså denna uppfattning på de dagar jag var i Italien som 19-åring på tågluff. Det var... extremt jobbigt. Som barn var Italienresorna förknippade med nunnor som ooh:ade och aaah:ade i grupp över mitt blonda hår, men det är ju ca en miljon gånger bättre än män i kostym med portfölj som cirklar runt en med öppen mun på en tågstation. True story!

ANYHOW!

5. Efter att vi ätit oss mätta på italienska kolhydrater så tänkte jag att vi ska bila hem genom Österrike, Tjeckien och Polen. Jag älskar Tjeckien och Polen så mycket. Vi var där rätt ofta när jag var liten (säkert två gånger, men ni vet hur barns uppfattningar om tid och mängd fungerar) och jag gillar maten, naturen och tja - prisnivån. Stanna vid fina sjöar, äta forell, sova på hotell, utforska slott. Lite sånt.

Och sen när vi är hemma i Sverige igen följer etappen som jag vill kalla "helvetesresan". Den då alla är trötta, alla pengar är slut och man är i skitsverige igen och måste stå ut med att åka igenom orter som Jönköping. Fy fan.

Å andra sidan kanske jag inte ska fasa inför den delen än eftersom hela resan är 1) på planeringsstadiet 2) flera år bort och 3) enbart i mitt huvud än så länge.

Men ni ser ju. Det är nåt att se fram emot.

Mitt misslyckande som förälder.

Jag skäms över massa saker i mitt föräldraskap. Några är rimliga, några helt orimliga. En av de mer rimligare sakerna att skämmas för är att mina barn läser så himla lite. När de var små läste vi oerhört mycket, fler böcker varje dag. Sen lärde de sig läsa själva (inte Majken än) och någonstans där tappade vi det. Mycket eftersom livet är tufft och krävande och man har inte alltid ork eller tid att sätta sig ner och läsa en kapitelbok för sin tioåring. Jag tänker så ofta att jag borde, men samtidigt så går precis all energi åt till att inte somna i soffan/börja gråta av trötthet och då är det lätt att prioritera bort. Vilket är dumt. Så JÄVLA dumt.

Och vi köper böcker, det gör vi. Vi lånar böcker också. Men vi ser inte till att nån läser dem. Vi föreslår det ibland och vi uppmuntrar det ibland, men rutinen försvann nånstans. Mina barn är inte läsande barn. De läser ett fåtal böcker per år och det är oftare tidningar än böcker. Jag skäms över att ha misslyckats med att ge dem tillgång till böckernas värld. (Å andra sidan kan man tänka att jag läste 20 böcker i månaden eftersom jag inte hade några vänner, men nån slags balans tänker jag mig kanske?).

Nu kanske nån tänker "men ändra på det nu då" och då är svaret tyvärr att jag fan inte orkar. Jag kan se problemet, jag vet att jag kan vara en del i lösningen men jag orkar inte. Jag är gråtfärdig av trötthet nästan hela tiden. Det är en kamp för att hålla ihop så pass att barnen får en mamma som är vaken, kan laga mat, kan prata i sammanhängande meningar. Då stryker läsandet på foten - mitt eget också - och jag kan just nu bara vara ledsen över det.

Men jag köpte nyss lite böcker från adlibris, det gjorde jag faktiskt.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Den här terminen skulle jag vara ordningssam. Eller okej, ordningssam för att vara jag. Till exempel så kollade jag upp i förväg vilken kurslitteratur vi ska ha (förra terminen köpte jag EN bok på hela terminen) och jag har hämtat min mammas gamla skrivbord från min morbrors förråd och gjort en arbetsplats åt mig själv i sovrummet. No more sitta ihopkrupen i ett soffhörn och försöka jobba. Nej! Denna termin skulle jag vara duktig.

I måndags var jag på första föreläsningen. Där upptäckte jag att ojdå, jag hade visst inte lyckats registrera mig på kursen. Ridå. Efter att ha ringt runt under tisdagen till studentcentrum och institutionssekreterare så visade det sig i datorloggarna att jag hade loggat in, klickat i för att registrera - men inte fullföljt. Varför inte? Jag har ingen aning. Eftersom de ändå kunde se att jag hade försökt, och eftersom jag har platsgaranti då jag läser ett program, registrerade de mig i efterhand. Nu kan jag få mitt csn också, vilket kan vara bra eftersom räkningar måste betalas och mat måste inhandlas osv.

Efter den där missen så sjönk jag ner i ett hål. Jag är så oerhört trött på att vara jag. Och jag vet att det är min adhd som ställer till det, men jag har i 33 år vant mig vid att vara dålig, klantig, slarvig, glömsk, lat, virrig, för högljudd, prata för snabbt, socialt klantig, dum i huvudet. Det är svårt att ställa om och tänka "detta beror på mitt funktionshinder" när jag så länge tänkt "jag är alltid så jävla sämst på allt". Det är så knäckande att gång på gång misslyckas med sånt som andra lyckas med. Men tja, nån gång i tiden ska jag också få medicin och då kanske jag kan slippa åtminstone några såna här bekymmer.

Det roligaste i historien? Den här terminen läser jag fyra fristående delkurser, vilket innebär att jag har ca fyra dagar på mig varje månad att registrera mig på nästa delkurs, och nästa, och nästa. Så jag måste göra om den här skiten tre gånger till den här terminen. Ni hör ju vilka förutsättningar för totalt failure det är.

Nåja. Nu är jag registrerad och jag har ett skrivbord och en ny anteckningsbok och appen med schemat på min telefon. Sen att jag inte kollar på schemat vilken sal vi ska vara i och därför parkerar på fel parkering och sen får sätta mig i bilen och köra till nästa parkering och sen rusa till rätt sal och komma in sist av alla, det är en annan sak. Jag tog iaf inte fel på dag!

Just ja, eftersom en sak som jag är bra på är att skriva veckomenyer får ni här veckans mat:

Onsdag: Pasta arrabiata/Pasta carbonara
Torsdag: Veggie white chili (länk till recept)
Fredag: Parmesanfylld kycklingfilé med pommes och rosépepparsås
Lördag: Hemgjord pizza (kalas för Emmy = tjejkväll med hennes närmsta vänner)
Söndag: Lax med risotto
Måndag: Wraps med ugnsstekta kikärtor, halloumi och tzatziki

Ungarna äter inte tomatsås så de får äcklig carbonara från typ kelda istället för svingod pastasås som jag svänger ihop av cocktailtomater och chili och en jävla massa olivolja. De kommer inte äta en enda tugga av den vegetariska chilin. De kanske till och med kommer vägra att sätta sig vid bordet eftersom jag SKYMFAR DEM med att servera en vegetarisk gryta. Vi får se. Kyckling med pommes älskar alla, pizza likaså. Lax och risotto kommer vara spridda skurar av klagomål: nån gillar inte lax, nån gillar inte risotto och nån kommer bli jävligt trött på sina barn och skrika "men laga er egen jävla mat då". Wrapsen kommer bestå av tortillas och åtminstone ett barn kommer bara äta tortilla. Minst ett barn kommer bara äta halloumi och när vi säger "alla ska få av halloumin, du kan inte äta upp allt" kommer hen få ett utbrott och skrika "men jag är ju huuuuungriiiiiig" och då kommer minst en förälder skrika tillbaka "men ät av resten av maten då???".

Men det är kul att ni uppskattar maten jag väljer.

Vad är väl en bal på slottet?

Jo, fucking amazing så klart. (Citat från Askungen)

Jag och min kompis Elin (som driver Teknifik som ni bör kolla in) var på Jane Austen-bal på Skokloster slott förra lördagen. Och ja, vi var utklädda. I klänningar som vi sytt själva (eller i mitt fall så sydde min man). Vill ni ha bildbevis? Såklart ni får:

I balkonceptet ingick middag, dessertbuffé och olika danspass med danser av varierad svårighet. Vi hade tränat in tre stycken danser, och den första dansen var en sån vi hade övat på. Jävlar vad nervösa vi var, men. MEN! Vi var typ proffs? Seriöst, det gick så himla bra. Sen dansade vi massor av danser som vi aldrig hade testat förut och det gick också bra. Det var även så himla himla roligt. Så oändligt mycket roligare än jag hade förväntat mig. Plus att alla andra också var klädda i empirdräkt och vackra hårplymer och soldatkostymer vilket ju bidrog till äkthetskänslan. 

Förutom dansen och maten fick vi besöka utställningen om Jane Austen där kläder från filmatiseringarna av hennes böcker fanns med. Jag förstår att ni undrar om skjortan, THE SKJORTA, fanns med? Det gjorde den. Och, skvallra inte för någon men jag petade på den. Jag har rört något som har suttit på Colin Firths kropp? Det kan vara det sexigaste som någonsin kommer hända mig. 

Bildbevis på skjortan också? Jamenvisst:

(Titta vad fina alla var!)

Nu är jag löjligt pepp på att gå på bal igen. Jag menar helt seriöst, det var fantastiskt. Jag är också sugen på att gå på riktigt lajv, men jag har ju både tidsbrist och pengabrist och NÅT slags rykte att tänka på. Eller okej, men tids- och pengabrist iaf.

I am very nöjd. Det måste jag erkänna. Ge mig ett år så lär jag anordna bal på min födelsedag eller nåt. Undrar om det är dyrt att hyra Örebro slott?