"Men det är ju en komplimang?"

Jag vet inte om jag har skrivit om den här händelsen tidigare, och jag orkar inte kolla igenom mitt arkiv, så vi kör igen.

För kanske två år sedan så hade jag skaffat tinder för skojs skull. Kolla om några kändisar dök upp de gånger jag befann mig i Stockholm eller Göteborg. Kolla utbudet i Örebro. All in good fun. (Nu är det inte relevant för historien varför jag skaffade tinder, men eftersom alla vet att jag är gift vill jag inte att ni ska haka upp er på den detaljen.)

Så en dag efter jobbet så fick jag ett meddelande från en främmande man på facebook. Han sa att han hade sett mig på tinder häromdagen, men tyvärr inte matchat vilket gjort honom ledsen. Men sen så visade det sig att målerifirman han jobbade på renoverade lite på museet där jag jobbade. Så han hade sett mig där, känt igen mig från tinder och kollat upp mitt namn på museets hemsida. Sen letat reda på mig på facebook och skickat detta meddelande. Där han då återigen ville uttrycka hur vacker han tyckte att jag var och... jag vet inte riktigt faktiskt. Försöka få en chans till att "matcha" utanför tinder?

Jag sa att jag var gift och raderade meddelandet och gick till jobbet med en jävla klump i magen dagen efter. Jag berättade för min chef som sa att de skulle vara klara om någon dag, och jag höll mig på mitt kontor under tiden.

Grejen är det här: många män tycker bara att jag ska vara glad för att nån tycker att jag är vacker. Han ville ju bara ge mig en komplimang? Får man inte göra det längre eller? Hur ska män kunna närma sig kvinnor om de tar illa upp för en enkel komplimang?

Och denna inställning kan de ha för att de inte har någon som helst förståelse för kontexten. Om en kvinna kontaktar en man och säger "jag var tvungen att skriva för att du är så vacker" så hade det varit en enstaka händelse. Det hade varit något oväntat, en rolig grej kanske. Det hade inte (eller åtminstone sällan) varit en del av ett större mönster. Och då kan man inte förstå.

Jag som vit tar såklart inte illa upp om nån frågar om de får känna på mitt hår. Det händer ju liksom aldrig att nån är intresserad av mitt fjösiga fjun. Så om nån är det känner jag mest "kul, känn på!". För en svart människa, som dagligen lever med att exotifieras, är det såklart en helt annan situation. Jag tycker inte det är så svårt att sätta mig in i det. Varför är det så svårt för män?

Jag har växt upp med att alltid alltid ses som ett objekt. Det börjar så oerhört tidigt. Det började med att killarna i mellanstadiet fick tjejerna att tro att det var positivt att bli tafsad på. Att det betydde att man var snygg, populär, åtråvärd. Det har fortsatt genom tonåren med tafsningar och kommentarer och blickar och rop och händer - alla dessa händer - som rört mig när jag inte velat. Allt med ursäkten "men jag tycker ju du är snygg". Det har varit kommentarer från män i min mammas bekantskapskrets, från lärare, från chefer, från okända, från kända. Genom åren har har många av mina vänners partners tafsat på mig/sagt något "sexuellt" vid nåt tillfälle och jag har inte sagt något till nån, för jag vill inte orsaka dålig stämning. Det har funnits tillfällen då jag varit oerhört rädd, det har funnits tillfällen då jag försökt putta undan och mötts med våldsamhet, det har funnits tillfällen då någon jag trott var min vän gått över till någon som vill mer.

Och - det här är det viktigaste - jag är på inget sätt unik. Vi är så oerhört många. Jag har ändå kommit undan lindrigt jämfört med många andra. Alla av oss har såna här historier i nån mån. Från "små" saker till grova övergrepp. Från barndom till vuxen ålder. Vi lever med det på alla sätt. Inte nog med att vi upplever det själva: i all kultur möter vi samma saker. Vi ser kvinnor lemlästas och mördas, våldtas och förnedras på film och i tv. Vi ser kvinnokroppar fläkas upp på reklamtavlor som att de vore fläskkotletter som säljs för 49.90. Vi ser män som antastar gå vidare fläckfria medan deras offer bryter ihop. Allt detta lever vi med. Varje dag, hela tiden. Ofta från att vi är små barn.

Så när en man kontaktar mig efter att ha letat reda på vem jag är, för att säga att han tycker att jag är vacker - då sker det inte i ett vakuum. Då är det ännu en man som vill ha rätt till mig. Som tycker att hans uppfattning om mig ger honom någon slags rätt till samröre med mig. Och jag vet inte om han är en sån som kommer ta ett "nej" på ett bra sätt eller om han är en sån som blir upprörd för att hans "komplimang" inte togs emot som han önskade. Jag kan inte veta vem han är. Jag har inte bjudit in honom i mitt liv. Han har tvingat sig in.

Så de män* som säger "se det som en komplimang", de förstår inte. De kan omöjligen förstå. Och därför ska de bara hålla käften.


*(Ja, vissa - oftast äldre - kvinnor säger samma sak. Men de har lärt sig att kvinnors syfte främst är att attrahera män och att uppnå det "målet" är eftersträvansvärt. Det är inte så lätt att bryta sig ut från den doktrinen.)

Tips önskas.

Ja, jag vet att jag är en usel människa som 1) flyger till USA och 2) konsumtionshetsar. Ni får ha överseende.

 För nu önskar jag mig nämligen tips på vad jag måste köpa i USA. Helst specifika tips av typen "den här förkylningsmedicinen är awesome" eller "det här sminkmärket säljs bara där" och kanske mindre "converse är billigt". Men jag är öppen för förslag. Vräk på med tips nu tack. 

(Obs, sak jag aldrig kommer köpa och därför är ointresserad av: märkeskläder. Så don't bother.) 

Njutningen nu ändå.

Ahh... den här veckan med "uthängningar" av kända män och berättelser om vad de utsatt kvinnor för, den har fan varit som spa för min sargade själ. Såklart inte det faktum att så många blivit utsatta, och jag tycker att det är oerhört starkt av alla som vågar anmäla, vågar säga "jag också", vågar dela sin historia. Den delen är inte trevlig.

Men det vi ser nu har vi fan aldrig sett förut. Virtanen tar en timeout och ska utredas, Timells program visas inte ens på TV och han får stå till svars för sitt svineri, SVT-chef avgår och polisanmäls och mer är i görningen. Känner ni hur det kokar? Det är som att äntligen, ÄNTLIGEN, få klia på ett myggbett. Det är som att sänka ner mitt orättvisesargade hopp om livet i ett algbad fyllt av äckliga mäns tårar. Tänk på hur många som nu är oroliga över att just deras svinerier ska komma fram? Tänk vilken ångest de har. De som vet vad de gjort men som alltid kommit undan.

Och jag vill än en gång poängtera att INGET av detta hade hänt utan alla outningar. Ingenting. För hade inte männen namngivits hade inte fler offer vågat träda fram. Hade inte chefer börjat svettas på grund av dåligt rykte och badwill. Hade inte krav ställts på ytterligare granskning. Hade inte nåt hänt, alls. Nu faller de som furor. Nu rasar de som korthus. Nu är det inte längre viskningar enskilda kvinnor emellan. Och som jag njuter. Det kommer såklart bli bakslag. Vi kommer såklart inte förändra något för alltid. Men just nu. Just nu är jävligt många män jävligt rädda för att just de ska vara näste man till rakning. Rakbladet är vässat och vi väntar. Just nu njuter jag av deras rädsla. För en gångs skull är det kvinnorna som har makten och jag tänker vältra mig i det som i en lerinpackning. Fuck yasuragi. Det här är så mycket bättre.

Jag minns alla dessa mobilbloggar

...och hur de tog död på - ja om inte mig, så åtminstone mina ögon och tummar. Att det ska vara så svårt att blogga från datorn tidigare på kvällen? Säger som Lamotte: swisha ett bidrag för att stötta en oberoende skribent i dennes kamp mot etablissemanget. (Obs, skämt.) 

Imorgon ska jag gå på stan och köpa en foundation. Detta är tydligen en stor grej för mig eftersom mitt liv just nu består av plugg barn plugg plugg barn plugg barn hund barn plugg. Herregud, den här utbildningen är så uselt upplagd att jag storknar. Alla säger samma, både nuvarande och tidigare studenter. Kämpa Örebro universitet. 

Men foundation då. Skulle vilja smacka på med nåt riktigt täckande för att verkligen spackla över mitt ansikte (eat that, Martin Nånting yeah yeah wow wow... Skoja bara det var Joakim Hillson, det visste jag såklart utan att googla) men vet ju att denna åldrande hy (joho då) ain't having none of that. Får bli den vanliga (lumenes cc-cream). Som jag alltid köper på HM btw eftersom Kicks personal får mig att känna mig som en fjortonåring som gått in för att snatta läppglans. De hatar mig på Kicks? Tycker att jag inte kan sminka mig och skrattar inne på lagret åt mina ögonbryn som inte är sådär trendriktigt fade:ade som alla instagrammare har. Ok, jag VET inte att de skrattar åt mig på lagret, men det jag vet är jag aldrig får prover på produkter jag vill testa fastän jag ber om det. 

HM däremot. Där jävlar känner jag mig hemma bland tights för 99 kr och mammatunikor för 40-åriga förstföderskor. Precis min look. 

Livet

Säger inte att jag är stressad av livet, men jag har huvudvärk dygnet runt som inga smärtstillande biter på. Och jag har stressfinnar i hela ansiktet som ingen syra biter på. Och jag har ont i ryggen fem minuter efter jag varit på massage som löst upp muskelspänningar. Det är rätt mkt nu, skulle jag vilja säga. Men det är ju alltid rätt mycket. Just nu iofs extra eftersom vi har en tenta framöver som kommer göra mig till ett nervöst vrak. 

Självklart är det finnarna som är värst. Jag kan hantera att gå omkring och må skit hela tiden, men att gå omkring och SE UT som skit? Nej nu jävlar. Jag kan såklart inte låta bli att klämma/pilla på dem heller = varje liten pormask blir till ett stort sår. Jag går omkring varje dag som ringaren i notre dame med smittkoppor. Så det är ju kul, nej jag menade ful. 

Skönt att vintern är i annalkande så att hyn blir lite fräsch och härlig. Hahahaha. 

Angående huvudvärken tycker jag det är så kul när folk ba "men du måste ju söka läkare för det där?". Tror ni att jag är en vit, medelålders man eller varför tror ni att jag skulle få hjälp av vården? Herregud, jag har försökt få medicin för min adhd i ett halvår nu. Vi sökte hjälp för Noa i 7 år innan vi fick det. Jag har sökt hjälp för min mage oändligt antal ggr och skickats hem med "det är väl IBS då". Sorry, men det är liksom ingen poäng att ringa vårdcentralens telefonväxel varannan tisdag när de i en halvtimme har tider, bara för att en läkare ska säga "stretcha lite, stressa mindre, motionera lite". Stressa mindre, säger du? Haha. Förlåt men gå och ät skit. (Skrev först "förkåt" istället för "förlåt", som vore jag en skribent på Aftonbladet).

Nä. Sova istället för att gnälla om hur stressad jag är KAN ju vara en bra idé? 

Testar, testar

Jag har absolut ingenting att skriva om idag, så jag tänkte låta tankarna springa fritt samtidigt som jag skriver ner vad som är i mitt huvud. O så intressant, tänkte ingen. Men nu ska jag blogga varje jäkla dag så här är vi nu. Jag tänker att jag kanske kan formulera ett inlägg om att jag var på mentorsmingel idag, för tjejer inom IT. Men jag orkar bara inte. Det var jobbigt nog att gå dit, även om alla såklart var supertrevliga och snälla - jag är bara inte gjord för mingel. Jag är trevlig och glad och skämtar men det tär så mycket på mig. Samtidigt vill jag ju framstå som anställningsbar så det var kanske dumt att jag öht skrev att jag inte är mycket för mingel? Å andra sidan är det bara psykopater som på allvar GILLAR att mingla, så lite safe är jag nog ändå. Anställningsbar är fan värre än liggbar. För att vara liggbar måste man bara se kåt ut och slänga lite med håret och ha urringning men för att vara anställningsbar så måste man vara en bra och samlad och duktig jäkla person som ääälskar teambuilding och att utmana sig själv. Jag vet inte, jag har tre barn. Jag utmanar mig själv hela jävla tiden. Att få iväg barnen till skolan på morgonen är en utmaning. Räknas det här som tillräckligt mycket blogg för ett inlägg? Ska jag ljuga och säga att Emmy kom ner och behövde astmamedicin för att ha rätt att avsluta bloggen? Eller alltså, hon kom ju ner men jag har redan gett henne medicinen så det är inte därför jag behöver sluta. Men nu är klockan över 22 och jag ska se Paradise Hotel och DET är fan en rimlig anledning.

Nä, inte ett jättelyckat experiment kanske.

Me too

Senaste dagarna har två frågor lyfts: hur många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp, samt vilka männen är som gör dessa.

Jag tycker att det är jättebra att visa att alla kvinnor har blivit utsatta. Med några få undantag har ALLA kvinnor blivit utsatta. Om inte männen kan öppna ögonen och se att de är problemet nu så kommer det aldrig ske.(Spoiler: det kommer aldrig ske.)

Men jag tycker också det är viktigt att få outa förövarna. Som nu i dagarna då Lulu Carter och Cissi Wallin på instagram berättat om de kända mediemän de/andra utsatts för.

Jag tycker outningar är viktiga. Men genast kommer då anklagelser om "häxjakter" eller "mobbmentalitet" eller "medborgargarde". Well, jag tycker inte det är relevanta jämförelser. Utsatta kvinnor har inte alltid möjlighet att få upprättelse. Vi vet allihop att rättsväsendet inte fungerar när det gäller sexualbrott. Och vi vet också att det är otroligt svårt för en kvinna att bli trodd eftersom skulden hamnar hos henne. Det hon har kvar är sin upplevelse. Sin smärta. Och sin röst. När hon väl vågar använda den, när hon väl vågar säga namnet, då tycker jag att vi har en skyldighet att upprepa det. Say his name.

Och ja. Om nån har begått ett brott och blivit dömd för det och sonat sitt straff så kan man anse att denne ska få en ny chans.

Problemet är väl att det alldeles för ofta bara händer i teorin. Att han blir dömd, alltså.

Säg "jag också". Säg hans namn. Upprepa det.

Det som har sagts kan inte göras osagt. Utnyttja det.

Det börjar närma sig.

Vad? Min tenta? (Ja, tyvärr). Vår resa till NY? (Ja, hurra!). Men det var inte det jag tänkte på, utan nämligen detta:

JUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUULLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEENNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN!!

Igår köpte jag den första jultidningen. Emmy blev oerhört upprörd, för tydligen är det dåligt att längta efter julen i oktober? Well, det finns ju inte så mycket annat att se fram emot direkt?

I år har jag tre planer gällande julgranen (julgranen är det viktigaste med julen):

1) En rejäl jävla julgransfot. Varje år tar vi fram vår rangliga, skrangliga lilla ursäkt till fot och så tittar vi skeptiskt på den och så säger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

2) Gammeldags glitter. Sånt där "änglahår" typ eller vad det heter. Långa strängar som man lägger på grenarna, inte snurrar runt granen.

3) En stjärna eller en spira. Varje år letar vi fram nån ranglig, skranglig, maläten glitterstjärna och så tittar vi skeptiskt på den och så äger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

Dessutom! I år ska jag köpa mitt första hus till den julby jag suktat efter i flera år. Tänk, TÄNK, om jag köpt ett sånt hus första gången jag började längta? Då hade jag ju haft en jävla by nu. Men nej, sent ska syndaren vakna. I år ska det bli av dock.

Vad är en julby, undrar ni? Ja men herregud, bara det vackraste ett människoöga kan skåda, näst efter Sverrir Gudnason i Björn Borg-filmen. Det här är en julby:

Så oerhört vackert. Så kitschigt. Så juligt. Men varje hus kostar flera hundra så jag får spara och gneta. Det är ändå tur att vi bor i en sexrumslägenhet, för lagom till att Noa flyttar hemifrån lär jag behöva ett helt rum till mina julpynt. Ah... jul.

I år firar min syster och sambo med oss vilket gör det till en extra härlig jul. Längtar så väldigt mycket. Två månader kvar!

Nu ska vi prata tatueringar.

Jag vill tatuera mig. Min ängsliga medelklassångest säger "men tääänk om du ååångrar dig" till mig, men samtidigt säger min tramp stamp att "vafan, mig har hon ju lyckas förtränga". Skillnaden är väl att denna tatuering jag vill göra nu ska sitta på handleden. Där den syns. Jämt.

Jag har pratat om detta i flera år och inte kommit närmre ett svar. Ska jag? Vågar jag? VARFÖR ÄR JAG EN TÖNT? (Obs, denna fråga är egentligen evig och inte relaterad direkt till tatueringar.)

Just nu har jag två huvudspår:

1) Nåt med feminism, kvinnokamp etc. Kanske bara kvinnokampssymbolen, kanske den ihop med lite dekorationer.

2) Vintageblommor. För att jag älskar blommor. För att jag vill ha något vackert att titta på. För att de kan representera mina barn. Ja, jag är basic och cheesy och ids inte ens hitta svenska synonymer. Hantera det! (Ja ni fattar ju varför engelska är bättre. Hantera det? Löjl. Deal with it, ska det ju vara.)

I alla fall, typ nåt sånt här fast mycket mindre:

Jag har ältat den här tatueringen i år nu. ÅR! Jag menar, det är inte som att jag funderar på att tatuera hela låren (eller jo, det skulle jag gärna göra men det känner jag mig själv tillräckligt för att inte våga mig på) utan vi pratar en liten tatuering? Och ändå denna vånda.

Jag tror att det har lite att göra med att jag är för spontan och tar dumma beslut ibland. Att jag ofta ångrar mig efteråt när jag gjort något som jag i stunden känt varit jättebra och sen efteråt, bara några timmar senare, känner "eh vad i helvete??" inför. Och det här är ju permanent.

Säg åt mig att sluta larva mig. Tack.

Det var då själva fan

...vad svårt det ska vara att komma ihåg att blogga? Ännu en mobilblogg med andra ord.

Här kommer ett random ämne, men: stolar. 

Varför, VARFÖR, är stolar så sinnessjukt dyra? På Ikea får du typ en hel lägenhet möblerad till samma pris som du får fyra köksstolar för. De vi har är äckliga och slitna och jag vill ha nya men det går ju inte? Det är helt omöjligt att hitta billiga stolar. På auktion går alla snygga (dvs pinnstolar) för 300 kr styck. Detsamma på loppisar. Jag vill inte ha matsalsstolar i mörk ek i köket. Inte eller formpressad plast. Och då är det DYRT!

Finns det ett fackförbund för stoltillverkare som kör med maffiametoder, eller vad är grejen? Varför skulle jag vilja betala 400 kronor för en pall med rygg? 

Plus att ca alla stolar är fula, men det är väl bara att vänja sig vid. Så länge jar slipper betala en förmögenhet för dem. 

Nån som har stolar till salu?