Eller ja, nästan. Är så jävla förkyld att "vid liv" känns lite som en överdrift. Idag när jag kom till jobbet så fick jag en hostattack och svettades sen ymnigt i fem minuter för att jag släpat min döende lekamen upp för totalt 40 trappsteg. Iron man nästa!
Men jag var frisk på min födelsedag i söndags. Åtminstone fram till kvällen då både hosta och gallkramper slog till lite sådär samtidigt. Men innan dess hann jag med en (närapå) ångestfri dag med presenter och tårta och ansiktsmasker och bokläsning och ostfondue. Det blev en bra dag. Som vanligt för mig så mår jag ofta sämre INFÖR något än när det faktiskt inträffar. Och jag gillar ju att fylla år, det gör jag. Presenter liksom!
Jag tror att en stor del av ålderskrisen beror på att jag är ny i en bransch där så många är yngre än mig. Jag har alltid varit yngst på mina arbetsplatser (tro det eller ej) och nu är jag absolut inte äldst, men verkligen inte nån av "de unga" heller. Det blir en sån skillnad. Helt plötsligt är jag inte längre "32 och har 10 år i branschen" utan "34 och helt ny". Det är klart att jag blir mindfuckad av det?
Jaja, jag ska släppa det. Åldersnoja är sååå passé, I know!
Annat som är passé: min analytiska förmåga? Alltså den är helt borta. Jag kan läsa saker och tar typ inte ens in dem? Orkar inte formulera en tanke eller en åsikt. Känner mest "meh", "öhh" eller "eeh" om det mesta. Jodå, jag förstår ju självklart att det har med nytt jobb och trött hjärna att göra, men det är ändå jobbigt. Och ovant. Jag har någon slags livskris just nu, mer än vanligt. Inte så att jag är särskilt spektakulärt olycklig, jag vet bara inte riktigt vem jag är. Jag är på jobbet i jobbkläder, och sen trött i mjukiskläder på helgen. Jag läser inte, jag skriver inte, jag har ingen hobby, jag har inget direkt nöjesliv. Jag orkar inte Göra Grejer som att typ åka till andra städer och ha kul eller ens klä mig roligt. Det kommer säkert bli bättre men just nu är jag lite som i ett vakuum. Nåja, att ha en personlighet är väl ändå överskattat. Bestämmer jag.
tisdag 10 april 2018
måndag 2 april 2018
Veckans meny
LITE oväntat att smälla till med två inlägg på raken, och där det ena är helt meningslöst och bara handlar om mat? Tja, så kan det vara. Gillar dessutom att kunna kolla tillbaka här och leta matinspiration till mig själv vid senare tillfällen.
Anyhow! Här är veckans mat, komplett med en genomgång av vem som kommer äta vad.
Måndag: Nudelsoppa med nån currysås och wokgrönsaker och cashewnötter. Majken kommer äta, de andra två barnen kommer tokvägra. Sucks to be them. Jag tror det blir gott.
Tisdag: Wraps med fajitagrönsaker och halloumi. Alla kommer äta, men barnen kommer vägra grönsakerna och enbart ta halloumin.
Onsdag: Broccolisoppa med cheddar. Vuxna + Majken äter, men inte de stora. Därför gör vi varma mackor till så att de får i sig NÅGOT.
Torsdag: Laxburgare. Alla äter! Helt galet, men sant. Ibland händer det, osv.
Fredag: Fetaostbiffar med potatisgratäng. Alltså Anammas formbara färs, du har räddat mitt liv! Av allt med köttfärs så var det i princip bara fetaostbiffar och cevapcici jag saknade, och nu kan vi göra det igen. Kräver en hel del kryddning för att inte smaka... konstgjort. Men åh, det är så himla bra. Och alla äter! Eller ja, alla ungarna äter inte potatisgratängen, men det är en petitess i sammanhanget.
Lördag: Tacopizza. Alla äter, förutom Majken som sliper taco-delen och bara får vanlig pizza. Denna unge älskar ca all mat, men gillar inte tacos? Så jäkla märkligt. Jaja.
Söndag: Ostfondue. MIN FÖDELSEDAG NÄMLIGEN! Och på sin födelsedag får man välja vad man ska äta. Alltså väljer jag, såklart, smält ost. Pga... godast i världen? Alla kommer såklart äta eftersom det är så gott.
Hur känner jag inför att det är min födelsedag då? Tja... det är jobbigt. Jag har inga planer och kommer vara ensam med barnen en stor del av dagen. Jag skulle vilja typ gå ut och äta med vänner, men har ärligt talat inte särskilt många att fråga. Eller ok, jag orkar inte styra upp nåt heller. Orkar inte, hinner inte, vågar inte fråga och få nej. Och så blir jag äldre och har ångest inför det. Och så kommer jag känna mig bortglömd och ofirad och sen BARNSLIG för att jag känner så. Ja, det är inte upplagt för succé, det kan man inte påstå.
Men ostfondue får jag ju iaf.
Anyhow! Här är veckans mat, komplett med en genomgång av vem som kommer äta vad.
Måndag: Nudelsoppa med nån currysås och wokgrönsaker och cashewnötter. Majken kommer äta, de andra två barnen kommer tokvägra. Sucks to be them. Jag tror det blir gott.
Tisdag: Wraps med fajitagrönsaker och halloumi. Alla kommer äta, men barnen kommer vägra grönsakerna och enbart ta halloumin.
Onsdag: Broccolisoppa med cheddar. Vuxna + Majken äter, men inte de stora. Därför gör vi varma mackor till så att de får i sig NÅGOT.
Torsdag: Laxburgare. Alla äter! Helt galet, men sant. Ibland händer det, osv.
Fredag: Fetaostbiffar med potatisgratäng. Alltså Anammas formbara färs, du har räddat mitt liv! Av allt med köttfärs så var det i princip bara fetaostbiffar och cevapcici jag saknade, och nu kan vi göra det igen. Kräver en hel del kryddning för att inte smaka... konstgjort. Men åh, det är så himla bra. Och alla äter! Eller ja, alla ungarna äter inte potatisgratängen, men det är en petitess i sammanhanget.
Lördag: Tacopizza. Alla äter, förutom Majken som sliper taco-delen och bara får vanlig pizza. Denna unge älskar ca all mat, men gillar inte tacos? Så jäkla märkligt. Jaja.
Söndag: Ostfondue. MIN FÖDELSEDAG NÄMLIGEN! Och på sin födelsedag får man välja vad man ska äta. Alltså väljer jag, såklart, smält ost. Pga... godast i världen? Alla kommer såklart äta eftersom det är så gott.
Hur känner jag inför att det är min födelsedag då? Tja... det är jobbigt. Jag har inga planer och kommer vara ensam med barnen en stor del av dagen. Jag skulle vilja typ gå ut och äta med vänner, men har ärligt talat inte särskilt många att fråga. Eller ok, jag orkar inte styra upp nåt heller. Orkar inte, hinner inte, vågar inte fråga och få nej. Och så blir jag äldre och har ångest inför det. Och så kommer jag känna mig bortglömd och ofirad och sen BARNSLIG för att jag känner så. Ja, det är inte upplagt för succé, det kan man inte påstå.
Men ostfondue får jag ju iaf.
söndag 1 april 2018
Avstämning och påsk.
Ja, jag bloggar tydligen bara ytterst sporadiskt nuförtiden. Ja, jag tycker det är tråkigt. Nej, jag har inte ork/lust/förmåga att blogga mer. Det är som det är.
Har jag ens uppnått mina mål för månaden då, undrar ingen? Nej, inte det heller. Jag har spelat badminton, men det är det enda. Jag har inte varit på bio, jag har typ inte träffat kompisar*, jag har inte simmat och jag har inte läst en enda bok. Varför inte? För att jag jobbar och har tre barn och hund och det har varit mars. Mars är den vidrigaste månaden på året. Så synd att påsken var i mars i år, för påsken är den bästa högtiden och borde inte behöva drabba samman med sörjan som är mars.
Påsken då? Jo, den var rätt fin. Oerhört lugn och stilla i form av firande. Mormor orkade hänga med från lunch till typ kl sex på kvällen. Min morbror kom och åt påsklunch med oss. Ungarna lekte ute på gården i flera timmar och ett tag gick det att sitta på balkongen i solen och låtsas att det var vår. Dessutom åt vi massa godis. Jag har ju alltid så höga förväntningar på högtider varje år att det liksom är upplagt för besvikelse. Men ju färre vi är, desto mindre firande blir det ju av förklarliga skäl och det kan vara rätt bra för mig. Det är svårt att få upp förväntningarna på ett firande som består av typ bara oss i familjen. Jag vet att för andra är det en drömhögtid, men jag tycker att ju fler - desto bättre. Men men, nu har vi en väldigt liten släkt och det är inte så mycket att göra åt.
Idag var vi på badhuset och imorgon ska vi börja rensa ur det stora badrummet inför renovering som börjar på onsdag. Ser INTE fram emot en vår utan tvättmöjligheter i lägenheten eller badkar, men när det väl är färdigt sen så kommer det vara fantastiskt. Tänk att kunna ligga i badkaret utan att stirra in i gulnad våtrumsmatta från 1992? Amazing.
Renovering, barn, heltidsjobb, hund. Jag orkar som sagt redan nu inte ens läsa, så det lär inte bli mycket kommande veckor heller. Det är mest bita ihop och köra på som gäller just nu, men tack och lov tycker jag att jobbet är jäkligt roligt och det underlättar ju. Dessutom är det april och jag fyller år (iofs mest ångestfyllt, men men) och det blir ljusare och imorgon ska jag köpa sneakers. Då är det alltså mitt fel när snön börjar vräka ner igen, förlåt på förhand.
*(Just ja, jag var ju på fest på långfredagen. Räknas helt klart till att träffa vänner ju!)
Har jag ens uppnått mina mål för månaden då, undrar ingen? Nej, inte det heller. Jag har spelat badminton, men det är det enda. Jag har inte varit på bio, jag har typ inte träffat kompisar*, jag har inte simmat och jag har inte läst en enda bok. Varför inte? För att jag jobbar och har tre barn och hund och det har varit mars. Mars är den vidrigaste månaden på året. Så synd att påsken var i mars i år, för påsken är den bästa högtiden och borde inte behöva drabba samman med sörjan som är mars.
Påsken då? Jo, den var rätt fin. Oerhört lugn och stilla i form av firande. Mormor orkade hänga med från lunch till typ kl sex på kvällen. Min morbror kom och åt påsklunch med oss. Ungarna lekte ute på gården i flera timmar och ett tag gick det att sitta på balkongen i solen och låtsas att det var vår. Dessutom åt vi massa godis. Jag har ju alltid så höga förväntningar på högtider varje år att det liksom är upplagt för besvikelse. Men ju färre vi är, desto mindre firande blir det ju av förklarliga skäl och det kan vara rätt bra för mig. Det är svårt att få upp förväntningarna på ett firande som består av typ bara oss i familjen. Jag vet att för andra är det en drömhögtid, men jag tycker att ju fler - desto bättre. Men men, nu har vi en väldigt liten släkt och det är inte så mycket att göra åt.
Idag var vi på badhuset och imorgon ska vi börja rensa ur det stora badrummet inför renovering som börjar på onsdag. Ser INTE fram emot en vår utan tvättmöjligheter i lägenheten eller badkar, men när det väl är färdigt sen så kommer det vara fantastiskt. Tänk att kunna ligga i badkaret utan att stirra in i gulnad våtrumsmatta från 1992? Amazing.
Renovering, barn, heltidsjobb, hund. Jag orkar som sagt redan nu inte ens läsa, så det lär inte bli mycket kommande veckor heller. Det är mest bita ihop och köra på som gäller just nu, men tack och lov tycker jag att jobbet är jäkligt roligt och det underlättar ju. Dessutom är det april och jag fyller år (iofs mest ångestfyllt, men men) och det blir ljusare och imorgon ska jag köpa sneakers. Då är det alltså mitt fel när snön börjar vräka ner igen, förlåt på förhand.
*(Just ja, jag var ju på fest på långfredagen. Räknas helt klart till att träffa vänner ju!)
söndag 25 mars 2018
Let's cheer!
Igår följde jag med Emmys cheerleadinglag till DM i Nyköping. Jag är ju tränare (mest hjälptränare alltså) för hennes lag och därför befann jag mig på en buss kl 06.10 på väg mot en heldag av tävling med glittriga rosetter och stissiga tweens. Herregud vilken utmaning det var. Ljudnivån var vansinnig, vissa andra föreningar var helt jävla galna i hur allvarligt det tog på allt, och vi kom hem först 22. Såatteh... idag är jag trött.'
Men det var såklart fint också. Att sminka tjejerna i blått och silver och hjälpa till med hår och rosetter och peppa dem inför att gå ut på tävlingsgolvet. Att få hjälpa dem med deras nerver inför tävlingen och deras besvikelse efter att de glömt mycket och gjort halvmånga småmissar. Den delen var kul. Den långa väntan på att resten av lagen inom föreningen skulle tävla klart, prisutdelningen med galna falsettskrik från hysteriska tjejer när de "vann" en klass bara deras lag tävlat i, eller det rätt kassa arrangemanget? Inte lika kul. Men jag gjorde det!
Komisk grej dock: när vi var på väg till våra omklädningsrum så gick vi flera vuxna ihop med tjejerna som skulle tävla. Vem var den enda som blev stoppad av funktionärerna för att bli upplyst om att området bara var för aktiva och tränare? Jag. Varför? Jag vet inte. Antagligen för att ca alla andra var blonda? Eller såg mer "cheer" ut på andra sätt? Vet ej.
Jaja. Det var en upplevelse, helt klart. Fy vad illamående jag var efteråt dock, av ren och skär trötthet. 12 maj är det dags igen verkar det som. Spännande/skitjobbigt!
Men det var såklart fint också. Att sminka tjejerna i blått och silver och hjälpa till med hår och rosetter och peppa dem inför att gå ut på tävlingsgolvet. Att få hjälpa dem med deras nerver inför tävlingen och deras besvikelse efter att de glömt mycket och gjort halvmånga småmissar. Den delen var kul. Den långa väntan på att resten av lagen inom föreningen skulle tävla klart, prisutdelningen med galna falsettskrik från hysteriska tjejer när de "vann" en klass bara deras lag tävlat i, eller det rätt kassa arrangemanget? Inte lika kul. Men jag gjorde det!
Komisk grej dock: när vi var på väg till våra omklädningsrum så gick vi flera vuxna ihop med tjejerna som skulle tävla. Vem var den enda som blev stoppad av funktionärerna för att bli upplyst om att området bara var för aktiva och tränare? Jag. Varför? Jag vet inte. Antagligen för att ca alla andra var blonda? Eller såg mer "cheer" ut på andra sätt? Vet ej.
Jaja. Det var en upplevelse, helt klart. Fy vad illamående jag var efteråt dock, av ren och skär trötthet. 12 maj är det dags igen verkar det som. Spännande/skitjobbigt!
måndag 19 mars 2018
Det brutala åldrandet.
Majken fyllde sju igår. Vi firade i dagarna tre, som det sig bör när ett riktigt underverk fyller år. Sen var helgen slut, och jag likaså. Och jag vet att jag tjatar om tidens gång och jag vet att man inte kan tvinga barnen att vara små livet ut, men det är så brutalt att allt bara händer och vi bara måste följa med utan att kunna påverka det.
Nyss var hon liten, nu är hon på väg att bli stor. Nyss var jag 27 och nybliven trebarnsmamma, nu är jag snart 34 och har snart en tonårsson. Det är så jobbigt att inse att 40 närmar sig med stormsteg och att jag för varje dag bara blir äldre och mer passé och sliten.
(Va, handlade inte det här inlägget om Majken? Eh nej, om mig. Häng med!)
Jag förstår att man är "relativt" ung vid 34, men grejen är att man inte är ung. Och jag kommer aldrig bli det igen. Jag är så dålig på att bli äldre. Jag fattar att 40 nu inte är vad 40 var för 10 år sedan, och absolut inte samma som det var för 20-30 år sedan. Det spelar ingen roll. Jag är så rädd för att jag kommer passera gränsen för när andra tycker att mitt långa röda hår är löjligt, eller att min urringning är för rynkig, eller att mitt sätt att dansa är patetiskt. Och ni kan säga "men vem bryr sig om vad andra tycker?" hur mycket ni vill, för jag gör det. Jag bryr mig oerhört mycket om vad andra tycker. Jag har hela mitt liv fått höra vad andra tycker om mig och det är jävligt sällan positivt och det är så oerhört jobbigt att bära, så jo, jag bryr mig.
Och jag förväntar mig mer av er än ett småsurt "men oj, vad tycker du om mig då som gör x och y fast jag är z gammal?". Herregud, jag är för upptagen för att döma mig själv för att döma nån annan. Eller okej, jag dömer jävligt många väldigt ofta, men inte i detta fall. Jag tycker det verkar superhärligt att bara köra på med sin grej helt oavsett ålder, men JAG kommer inte klara av det.
Så är det även det där "förbjudna"; rädslan för att inte längre vara attraktiv. Inte för att folk vänder sig på gatan efter mig idag, men jag är inte osynlig. Jag behöver (mäns) uppskattning såsom planeten behöver att vi slutar flyga och överkonsumera. Kan man inte vara snygg när man är 40+? 50+? Jo, det kan man. Men vi vet alla att för kvinnor är spannet kortare, och vi går tidigare över till att vara "snygg för sin ålder". Och jag tror inte att jag kommer vara "snygg för min ålder".
Är det så viktigt att vara snygg då? Eh ja, jag skrev ju det i stycket ovanför? Herregud, läs lite mer noggrant?
Men det är såklart inte bara det. Det är ju allt som hör till åldrandet, till att närma sig medelålders när man fortfarande tror sig vara ung. Jag kan till exempel inte ens bugga eller dansa pardans. Ska jag stå där när jag är 67 och dansa som Shakira, eftersom det var så jag dansade under en stor del av tiden då mitt rörelsemönster till musik fastställdes? (Obs, med "dansa som Shakira" menar jag "ifall Baloo var Shakira". Så att ingen får för sig nåt.)
Ska jag börja klä mig mer passande för min ålder? Jag vet inte vad passande är nu, hur ska jag veta det då? När blir knallröda läppar och stora bröst "desperat" istället för "vamp"? Har jag redan passerat den gränsen? Är shots och magtröja redan patetiskt? JAG VET INTE!!
"Men vem bryr sig?"
Jag.
Som fan.
Nyss var hon liten, nu är hon på väg att bli stor. Nyss var jag 27 och nybliven trebarnsmamma, nu är jag snart 34 och har snart en tonårsson. Det är så jobbigt att inse att 40 närmar sig med stormsteg och att jag för varje dag bara blir äldre och mer passé och sliten.
(Va, handlade inte det här inlägget om Majken? Eh nej, om mig. Häng med!)
Jag förstår att man är "relativt" ung vid 34, men grejen är att man inte är ung. Och jag kommer aldrig bli det igen. Jag är så dålig på att bli äldre. Jag fattar att 40 nu inte är vad 40 var för 10 år sedan, och absolut inte samma som det var för 20-30 år sedan. Det spelar ingen roll. Jag är så rädd för att jag kommer passera gränsen för när andra tycker att mitt långa röda hår är löjligt, eller att min urringning är för rynkig, eller att mitt sätt att dansa är patetiskt. Och ni kan säga "men vem bryr sig om vad andra tycker?" hur mycket ni vill, för jag gör det. Jag bryr mig oerhört mycket om vad andra tycker. Jag har hela mitt liv fått höra vad andra tycker om mig och det är jävligt sällan positivt och det är så oerhört jobbigt att bära, så jo, jag bryr mig.
Och jag förväntar mig mer av er än ett småsurt "men oj, vad tycker du om mig då som gör x och y fast jag är z gammal?". Herregud, jag är för upptagen för att döma mig själv för att döma nån annan. Eller okej, jag dömer jävligt många väldigt ofta, men inte i detta fall. Jag tycker det verkar superhärligt att bara köra på med sin grej helt oavsett ålder, men JAG kommer inte klara av det.
Så är det även det där "förbjudna"; rädslan för att inte längre vara attraktiv. Inte för att folk vänder sig på gatan efter mig idag, men jag är inte osynlig. Jag behöver (mäns) uppskattning såsom planeten behöver att vi slutar flyga och överkonsumera. Kan man inte vara snygg när man är 40+? 50+? Jo, det kan man. Men vi vet alla att för kvinnor är spannet kortare, och vi går tidigare över till att vara "snygg för sin ålder". Och jag tror inte att jag kommer vara "snygg för min ålder".
Är det så viktigt att vara snygg då? Eh ja, jag skrev ju det i stycket ovanför? Herregud, läs lite mer noggrant?
Men det är såklart inte bara det. Det är ju allt som hör till åldrandet, till att närma sig medelålders när man fortfarande tror sig vara ung. Jag kan till exempel inte ens bugga eller dansa pardans. Ska jag stå där när jag är 67 och dansa som Shakira, eftersom det var så jag dansade under en stor del av tiden då mitt rörelsemönster till musik fastställdes? (Obs, med "dansa som Shakira" menar jag "ifall Baloo var Shakira". Så att ingen får för sig nåt.)
Ska jag börja klä mig mer passande för min ålder? Jag vet inte vad passande är nu, hur ska jag veta det då? När blir knallröda läppar och stora bröst "desperat" istället för "vamp"? Har jag redan passerat den gränsen? Är shots och magtröja redan patetiskt? JAG VET INTE!!
"Men vem bryr sig?"
Jag.
Som fan.
tisdag 13 mars 2018
Den mentala tröttheten.
Jag köpte fem böcker på bokrean för typ två veckor sen. Har läst en halv av dem. Det är så svårt att göra något annat än att slösurfa efter resor* på datorn eller spela mobilspel på kvällarna. Jag badar badkar och har världens tröttaste och torraste hy, men orkar inte ens lägga ansiktsmask. Och så blev jag sjuk ovanpå den allmänna tröttheten, och så fyller Majken i helgen vilket innebär firande i dagarna tre.
MEN!
Mina naglar har blivit rätt långa. Alltså de är ju korta, men de är inte nedbitna stumpar. Har jag alltså slutat bita på naglarna? Nja. Men jag har helt klart minskat på nagelbitandet. Detta har gjort att jag har fått två insikter:
1) Jävlar vad adhd-medicinen gör skillnad även i det lilla. Det är inte en slump att jag lyckades minska bitandet just nu. Idag har jag pga sjukdom inte tagit nån medicin och jävlar vad de har blivit naggade på, de små naglarna.
2) Jag kan INTE FÖR MITT LIV måla nagellack? Alltså det är löjeväckande. Det ser ut som att jag håller på att tända av från... jag vet inte... nåt som ger en skakningar? Det är nagellack högt och lågt, men på nåt vänster ändå inte där det ska vara? Mycket märkligt.
Nu ska jag bli en sån som köper roliga nagellack och matchar med humöret. Än så länge har jag ett grönt, ett mörkgrått och ett ljuslila. Knallrosa ska bli mitt nästa, ihop med ett nytt överlack eftersom NÅGON (Majken, alltid alltid Majken) råkade spilla ut mitt svindyra överlack på vårt parkettgolv.
Jaja.
*(Vaddå semestergoogling? Ska vi inte bila? Var inte allt bestämt? Jo... det var det ju typ. Sen insåg jag/vi att det behövs väldigt mycket större energireserver för en sån resa än vad vi har för tillfället. Bila med barn är nog inte det vi behöver efter en evighetsvinter då vi för första gången har två heltidsjobb och renoverar två badrum och kämpar på med allt det vanliga med skolvägran och sjuka dagmattar och tre barn i allmänhet. Så nu kollar vi på typ charter istället, med sikte på Italien.)
MEN!
Mina naglar har blivit rätt långa. Alltså de är ju korta, men de är inte nedbitna stumpar. Har jag alltså slutat bita på naglarna? Nja. Men jag har helt klart minskat på nagelbitandet. Detta har gjort att jag har fått två insikter:
1) Jävlar vad adhd-medicinen gör skillnad även i det lilla. Det är inte en slump att jag lyckades minska bitandet just nu. Idag har jag pga sjukdom inte tagit nån medicin och jävlar vad de har blivit naggade på, de små naglarna.
2) Jag kan INTE FÖR MITT LIV måla nagellack? Alltså det är löjeväckande. Det ser ut som att jag håller på att tända av från... jag vet inte... nåt som ger en skakningar? Det är nagellack högt och lågt, men på nåt vänster ändå inte där det ska vara? Mycket märkligt.
Nu ska jag bli en sån som köper roliga nagellack och matchar med humöret. Än så länge har jag ett grönt, ett mörkgrått och ett ljuslila. Knallrosa ska bli mitt nästa, ihop med ett nytt överlack eftersom NÅGON (Majken, alltid alltid Majken) råkade spilla ut mitt svindyra överlack på vårt parkettgolv.
Jaja.
*(Vaddå semestergoogling? Ska vi inte bila? Var inte allt bestämt? Jo... det var det ju typ. Sen insåg jag/vi att det behövs väldigt mycket större energireserver för en sån resa än vad vi har för tillfället. Bila med barn är nog inte det vi behöver efter en evighetsvinter då vi för första gången har två heltidsjobb och renoverar två badrum och kämpar på med allt det vanliga med skolvägran och sjuka dagmattar och tre barn i allmänhet. Så nu kollar vi på typ charter istället, med sikte på Italien.)
söndag 11 mars 2018
Ej ett geni, om man säger så.
Jo, men jag var ju dum i huvudet nåt så jävulskt och tänkte "gud vad länge sen det var jag var sjuk, vi har verkligen varit osedvanligt friska den här vintern". Enter dunderförkylning. Den kom så pang på också, jag satt i soffan på kvällen och från ena sekunden till den andra hade jag ont i halsen? Så jävla desperat av förkylningen att liksom bara tvinga sig på sådär?
Så nu har jag tillbringat en ensamhelg med barnen samtidigt som jag varit döende. De har även haft aktiviteter osv, så det har ju varit lugnt och skönt. Inte. Ikväll när jag inte är ensam med dem längre ska jag tappa upp ett så hett bad att jag skållas och sen ska jag sjunka ner i det och bara koka mig frisk. Ja, inte Benet Med Såret då, det lägger jag ju på badkarskanten som vanligt. Är det inte läkt än? NEJ!
När jag säger att ungarna hade aktiviteter så menar jag att Emmy hade cheerleading. Både lördag och söndag den här helgen. Det närmar sig tävling så de pressar ut de mesta ur de stackars (nej, inte på riktigt) ungarna som är så jävla duktiga. Alltså på riktigt, tjejerna är mellan 10-12 år och kastar varandra i luften och tränar stenhårt och memorerar långa koreografier och gör bakåtmjukisar och framåtmjukisar och hjular och och och. Är så jävla impad av cheerleading som sport, av småtjejerna som tar i och kämpar och pushar och VÅGAR, samt av tränarna som är 15-åriga tjejer och viker sina helger åt detta. Det är fint.
Jag önskar att jag hade nåt sånt. Jag hade ju roller derbyn och jag saknar den så himla mycket. Det är sorgligt hur ofta jag drömmer om att jag rullar igen och att jag inte tappat nånting utan allt går jättebra. Så ska jag börja igen? Nej. Dels för att mina ben skulle gå sönder i ett nafs igen, och dels för att jag inte tycker om att börja om. Det skulle ändå inte vara samma och jag skulle känna mig malplacerad. Däremot har de börjat prata om ett "pensionärsteam" i cheerleading och kanske...?
Nej men seriöst, jag sökte ju en hobby och kom på att jag vill lära mig att crawla och det håller jag fast vid. Men eftersom jag inte kan bada nu så är det uppskjutet tills jag inte har ett gapande sår på benet. Men jag har ett friskvårdsbidrag som jag vill börja utnyttja, och jag vet inte vad jag ska lägga det på?
Det här är mina förslag på vad jag kan köpa för friskvårdsbidraget (3300/år). Alltså för mig själv, det är inte så att jag ska presentera dem på powerpoint för nån. Men iaf:
1) Simning. Jag menar, jag älskar ju att simma. MINUS: det dröjer länge innan jag kan göra det och då ska jag ändå lägga pengar på att lära mig att crawla vilket innebär att det blir kaka på kaka?
2) Gymkort. Inte för typ crosstrainer eller så, utan för att lyfta grejer och bli stark. MINUS: Jag har lyft vikter förut och det var rätt kul, men jag gjorde nog lite fel för jag fick ont i axeln och skuldran så om jag ska göra det igen vill jag ha hjälp (dvs typ en PT) och då blir det helt plötsligt alldeles för dyrt.
3) Yoga. Jag vill gärna bli smidigare och stärka muskler utan att kanske stressa kroppen för mycket. MINUS: Det är ofta en fast tid i veckan och jag behöver kunna vara flexibel, vill inte binda upp mig till typ "torsdagskvällar":
4) Massage. Få kroppen genomknådad och knutor upplösta osv osv. Välbehövligt som fan. MINUS: Det är så dyrt att man liksom får tre-fyra ggr och sen är alla pengar slut. Dessutom får jag massage via jobbet ibland.
5) Ridning. Jag älskar ju att rida. MINUS: helt ärligt så är det också jävligt krävande både i form av att det är en fast dag i veckan som jag får ångest av om jag missar pga svindyrt, och det sliter så på kroppen i form av skavsår och träningsvärk osv. Och nu menar jag inte bara skavsår på fingrarna om vi säger så.
6) ... ja vad? Har ni några tips? Jag kan inte göra något som innebär spring eller hopp eftersom jag fortfarande har jätteproblem med benhinnor/stressfraktur/VAD FAN DET NU ÄR. Annars hade jag lätt velat testa balett för vuxna nybörjare. Det är lite begränsande att benen inte tål några stötar alls (det är en lång historia), plus att jag som sagt inte har jättestor lust att binda upp mig en gång i veckan. Har funderat lite på linedancing pga älskar dans som sagt, men tja... är öppen för idéer!
(Badminton då? Jo men det ströspelar jag ändå och det lönar sig inte att betala terminvis, jag har kollat upp det.)
Så nu har jag tillbringat en ensamhelg med barnen samtidigt som jag varit döende. De har även haft aktiviteter osv, så det har ju varit lugnt och skönt. Inte. Ikväll när jag inte är ensam med dem längre ska jag tappa upp ett så hett bad att jag skållas och sen ska jag sjunka ner i det och bara koka mig frisk. Ja, inte Benet Med Såret då, det lägger jag ju på badkarskanten som vanligt. Är det inte läkt än? NEJ!
När jag säger att ungarna hade aktiviteter så menar jag att Emmy hade cheerleading. Både lördag och söndag den här helgen. Det närmar sig tävling så de pressar ut de mesta ur de stackars (nej, inte på riktigt) ungarna som är så jävla duktiga. Alltså på riktigt, tjejerna är mellan 10-12 år och kastar varandra i luften och tränar stenhårt och memorerar långa koreografier och gör bakåtmjukisar och framåtmjukisar och hjular och och och. Är så jävla impad av cheerleading som sport, av småtjejerna som tar i och kämpar och pushar och VÅGAR, samt av tränarna som är 15-åriga tjejer och viker sina helger åt detta. Det är fint.
Jag önskar att jag hade nåt sånt. Jag hade ju roller derbyn och jag saknar den så himla mycket. Det är sorgligt hur ofta jag drömmer om att jag rullar igen och att jag inte tappat nånting utan allt går jättebra. Så ska jag börja igen? Nej. Dels för att mina ben skulle gå sönder i ett nafs igen, och dels för att jag inte tycker om att börja om. Det skulle ändå inte vara samma och jag skulle känna mig malplacerad. Däremot har de börjat prata om ett "pensionärsteam" i cheerleading och kanske...?
Nej men seriöst, jag sökte ju en hobby och kom på att jag vill lära mig att crawla och det håller jag fast vid. Men eftersom jag inte kan bada nu så är det uppskjutet tills jag inte har ett gapande sår på benet. Men jag har ett friskvårdsbidrag som jag vill börja utnyttja, och jag vet inte vad jag ska lägga det på?
Det här är mina förslag på vad jag kan köpa för friskvårdsbidraget (3300/år). Alltså för mig själv, det är inte så att jag ska presentera dem på powerpoint för nån. Men iaf:
1) Simning. Jag menar, jag älskar ju att simma. MINUS: det dröjer länge innan jag kan göra det och då ska jag ändå lägga pengar på att lära mig att crawla vilket innebär att det blir kaka på kaka?
2) Gymkort. Inte för typ crosstrainer eller så, utan för att lyfta grejer och bli stark. MINUS: Jag har lyft vikter förut och det var rätt kul, men jag gjorde nog lite fel för jag fick ont i axeln och skuldran så om jag ska göra det igen vill jag ha hjälp (dvs typ en PT) och då blir det helt plötsligt alldeles för dyrt.
3) Yoga. Jag vill gärna bli smidigare och stärka muskler utan att kanske stressa kroppen för mycket. MINUS: Det är ofta en fast tid i veckan och jag behöver kunna vara flexibel, vill inte binda upp mig till typ "torsdagskvällar":
4) Massage. Få kroppen genomknådad och knutor upplösta osv osv. Välbehövligt som fan. MINUS: Det är så dyrt att man liksom får tre-fyra ggr och sen är alla pengar slut. Dessutom får jag massage via jobbet ibland.
5) Ridning. Jag älskar ju att rida. MINUS: helt ärligt så är det också jävligt krävande både i form av att det är en fast dag i veckan som jag får ångest av om jag missar pga svindyrt, och det sliter så på kroppen i form av skavsår och träningsvärk osv. Och nu menar jag inte bara skavsår på fingrarna om vi säger så.
6) ... ja vad? Har ni några tips? Jag kan inte göra något som innebär spring eller hopp eftersom jag fortfarande har jätteproblem med benhinnor/stressfraktur/VAD FAN DET NU ÄR. Annars hade jag lätt velat testa balett för vuxna nybörjare. Det är lite begränsande att benen inte tål några stötar alls (det är en lång historia), plus att jag som sagt inte har jättestor lust att binda upp mig en gång i veckan. Har funderat lite på linedancing pga älskar dans som sagt, men tja... är öppen för idéer!
(Badminton då? Jo men det ströspelar jag ändå och det lönar sig inte att betala terminvis, jag har kollat upp det.)
lördag 3 mars 2018
Avstämning februari
"ELLEN! INGEN VILL HÖRA OM DINA TRÅKIGA JÄVLA NYÅRSLÖFTEN!"
Nähä, men jag är för trött för att komma på nåt annat att skriva om, och för min egen sinnesros skull vill jag dokumentera. Har jag klarat alla grejer jag ska göra varje månad? Nja, inte det där med att laga ny mat. Vi stryker den, jag orkar ej hålla på att leta recept och skit när jag är tacksam om vi har mat hemma eftersom det innebär att nån av oss har orkat handla.
Men jag har varit på bio! Två gånger till och med. Såg Coco med barnen (härlig) och Phantom Thread med en kompis (usel!). Alltså filmen var usel, inte kompisen. Iofs var det hon som valde film såatteh...
Alltså jag förstår mig inte på fin film. Sån där kulturell, "djup" film som kritikerna älskar. I cannot. Kritikerna såg en helt annan film än vad jag såg, ELLER så kan det vara så att långa scener där man filmat i en artsy vinkel och ett piano klinkar i bakgrunden bara blir parodiskt för mig. Men kritikerna har tydligen inga problem med detta uttjatade grepp.
Jaja. Jag har även spelat badminton men ej simmat eftersom jag fortfarande har ett stort sår på benet. Hur går det med såret, undrar ni inte alls men får veta ändå.
Jo Birgitta frodas och mår bra. (Jag har döpt såret till Birgitta efter min gamla chef eftersom båda orsakat mig ungefär lika mycket bekymmer och smärta). Varje vecka går jag till vårdcentralen så att de får ta bort kompressen och försöka tvätta ur och oja sig över att det blivit lite sårskorpa (det ska läka underifrån, så de måste liksom ta bort allt "sårigt" hela tiden" och sen går det inte att få bort allt torkat gojs (jag vet, eeew) så då lägger de på en salva som ska "lösa upp det" och så lägger de om såret igen och sen får jag en tid till en vecka efter då exakt samma sak upprepar sig. För nån vecka sen sa sjuksköterskan ba "ÅH VAD BRA DET LÄKER! NU ÄR DET 1 MM MINDRE!".
Okej. EN millimeter på en vecka. JÄTTEBRA!!! I den här takten kommer det ha läkt lagom till min 40-årsfest. Är så jävla trött på att springa till vårdcentralen hela tiden (frikortet kom tidigt i år, och det är inte ett skämt om ev. för tidig utlösning för Sverrir Gudnason) och på att ha stödstrumpa (det ska läka bättre då) och på att inte kunna BADA eller SIMMA!!
Jaja nu är det mars. Om två månader är det vår!
Nähä, men jag är för trött för att komma på nåt annat att skriva om, och för min egen sinnesros skull vill jag dokumentera. Har jag klarat alla grejer jag ska göra varje månad? Nja, inte det där med att laga ny mat. Vi stryker den, jag orkar ej hålla på att leta recept och skit när jag är tacksam om vi har mat hemma eftersom det innebär att nån av oss har orkat handla.
Men jag har varit på bio! Två gånger till och med. Såg Coco med barnen (härlig) och Phantom Thread med en kompis (usel!). Alltså filmen var usel, inte kompisen. Iofs var det hon som valde film såatteh...
Alltså jag förstår mig inte på fin film. Sån där kulturell, "djup" film som kritikerna älskar. I cannot. Kritikerna såg en helt annan film än vad jag såg, ELLER så kan det vara så att långa scener där man filmat i en artsy vinkel och ett piano klinkar i bakgrunden bara blir parodiskt för mig. Men kritikerna har tydligen inga problem med detta uttjatade grepp.
Jaja. Jag har även spelat badminton men ej simmat eftersom jag fortfarande har ett stort sår på benet. Hur går det med såret, undrar ni inte alls men får veta ändå.
Jo Birgitta frodas och mår bra. (Jag har döpt såret till Birgitta efter min gamla chef eftersom båda orsakat mig ungefär lika mycket bekymmer och smärta). Varje vecka går jag till vårdcentralen så att de får ta bort kompressen och försöka tvätta ur och oja sig över att det blivit lite sårskorpa (det ska läka underifrån, så de måste liksom ta bort allt "sårigt" hela tiden" och sen går det inte att få bort allt torkat gojs (jag vet, eeew) så då lägger de på en salva som ska "lösa upp det" och så lägger de om såret igen och sen får jag en tid till en vecka efter då exakt samma sak upprepar sig. För nån vecka sen sa sjuksköterskan ba "ÅH VAD BRA DET LÄKER! NU ÄR DET 1 MM MINDRE!".
Okej. EN millimeter på en vecka. JÄTTEBRA!!! I den här takten kommer det ha läkt lagom till min 40-årsfest. Är så jävla trött på att springa till vårdcentralen hela tiden (frikortet kom tidigt i år, och det är inte ett skämt om ev. för tidig utlösning för Sverrir Gudnason) och på att ha stödstrumpa (det ska läka bättre då) och på att inte kunna BADA eller SIMMA!!
Jaja nu är det mars. Om två månader är det vår!
lördag 24 februari 2018
Denna löjliga fixering vid vååår.
(Rubriken = citat från en av mina favoritfilmer. Fast då handlar det inte om vår utan om kärlek. Ifall ni var sugna på att lista ut vilken en av mina favoritfilmer är.)
Men ja. Jag, likt ca 99% av Sveriges befolkning, längtar efter våren. Det är inte så illa som det har varit vissa tidigare vintrar, då vinterhatet drog ner mig i ett stort hål. Men å andra sidan tror jag det är för att jag lever i detta hål konstant nu, det finns liksom inte mycket att dra ner ifrån.
Vår = sneakers och sandaler. Man kan hävda att sandaler hör hemma mer på sommaren, men när sommaren väl har kommit så har jag liksom övergett tanken på att jag ska orka gå omkring i vackra högklackade remmade sandaler. Dessa köper jag och använder på våren, och sedan icke mer. Men sneakers använder jag hela tiden. Ett par per år eftersom jag: 1) går snett och trampar sönder dem, samt 2) är för snål för att köpa annat än billiga skitskor av dålig kvalitet.
Samtidigt som jag ser fram emot sneakers och sopade gator och tunna jackor och ljusa kvällar så drabbas jag av det stora vemodet. Den är ju så himla kort, min bästa tid på året. Då när himlen är rosa och träden är skirgröna och luften är högklar och luktar så mycket av soluppvärme, men som snabbt kallnar så fort det blir kväll. Våren har för alltid varit det bästa för mig. Det är påsk och min födelsedag och jeansjacka och såpbubblor och tussilago och även om jag inte använt jeansjacka på väldigt länge så finns ändå bilden av mig själv i jeansjacka kvar. Jag längtar så det gör ont i mig.
Men så kommer jag blinka och det är redan sena juni och så tänker jag att den här sommaren ska jag minsann hinna med allt det jag tänkt de tidigare somrarna men då inte hunnit med. Och sen blinkar det igen och det är sent i augusti och jag är för varm och längtar efter kyla, och sen börjar vinterhalvåret om. Det går för fort. Jag är redan nu, innan mars, beredd på vinter igen.
Visst är det härligt att "leva i nuet"?
Men ja. Jag, likt ca 99% av Sveriges befolkning, längtar efter våren. Det är inte så illa som det har varit vissa tidigare vintrar, då vinterhatet drog ner mig i ett stort hål. Men å andra sidan tror jag det är för att jag lever i detta hål konstant nu, det finns liksom inte mycket att dra ner ifrån.
Vår = sneakers och sandaler. Man kan hävda att sandaler hör hemma mer på sommaren, men när sommaren väl har kommit så har jag liksom övergett tanken på att jag ska orka gå omkring i vackra högklackade remmade sandaler. Dessa köper jag och använder på våren, och sedan icke mer. Men sneakers använder jag hela tiden. Ett par per år eftersom jag: 1) går snett och trampar sönder dem, samt 2) är för snål för att köpa annat än billiga skitskor av dålig kvalitet.
Samtidigt som jag ser fram emot sneakers och sopade gator och tunna jackor och ljusa kvällar så drabbas jag av det stora vemodet. Den är ju så himla kort, min bästa tid på året. Då när himlen är rosa och träden är skirgröna och luften är högklar och luktar så mycket av soluppvärme, men som snabbt kallnar så fort det blir kväll. Våren har för alltid varit det bästa för mig. Det är påsk och min födelsedag och jeansjacka och såpbubblor och tussilago och även om jag inte använt jeansjacka på väldigt länge så finns ändå bilden av mig själv i jeansjacka kvar. Jag längtar så det gör ont i mig.
Men så kommer jag blinka och det är redan sena juni och så tänker jag att den här sommaren ska jag minsann hinna med allt det jag tänkt de tidigare somrarna men då inte hunnit med. Och sen blinkar det igen och det är sent i augusti och jag är för varm och längtar efter kyla, och sen börjar vinterhalvåret om. Det går för fort. Jag är redan nu, innan mars, beredd på vinter igen.
Visst är det härligt att "leva i nuet"?
söndag 18 februari 2018
Long time, no see.
Det är inte det att jag inte har tid att blogga, det är mest det att den lilla fritid jag nu har ägnas åt Masters of sex-maraton och att spela 2020 connect på telefonen. Min hjärna är så trött efter nytt jobb-utmaningen den ställs inför att formulera ett långt blogginlägg känns övermäktigt. Jag är mindre fysiskt trött än förväntat (tack elvanse), och mer allmänt "meh" i huvudet.
Jag har ju tidigare liknat programmering vid att lösa korsord och jag tycker att det fortfarande håller. Man sitter där och försöker få in ett ord på sju bokstäver som man bara inte kan FÖRSTÅ vad det ska vara. Så man lägger det och sidan och pillar med några andra ord ett tag och sen så återgår man till det där första och försöker igen. Kanske har det där andra gett några ledtrådar? Ibland ber man om hjälp för att man fastnar (sorry för detta "man man man", är du skrivlärare får du väl hålla för ögonen för att slippa implodera) men ofta så löser det sig till sist. Och då är det en sån jävla tillfredsställelse. Men jag blir trött efteråt, det blir jag . (Byta från "man" till "jag" mitt i en liknelse? Vojne vojne)
I alla fall: jag älskar denna hjärngympa som mitt jobb är. Två veckor in så trivs jag bra och känner verkligen inte att jag valt fel yrkesbana att skola om mig till. Jag har förstått att många tycker att det är en stor grej, det där att skola om sig mitt i livet? Jag har inte sett det så, jag har mest tänkt rent praktiskt. Jag ville jobba i en bransch där det fanns jobb och pengar och där jag skulle vara efterfrågad. Att jag sen faktiskt råkar gilla, kanske älska, att programmera är en ren bonus. Så jag var inte modig, jag var sniken. Det är inte så jäkla coolt.
KAN JAG PRATA OM NÅT ANNAT ÄN MITT JOBB ELLER? Ja okej, men jag har redan varnat för att jag ej orkar formulera några långa inlägg, så här kommer lite random tankar/grejer i punktform.
- Vårt ena badrum är färdigrenoverat och det är fint kakel och varje gång jag går in där blir jag så lycklig av den rena och skära materiella standardhöjningen att jag blir rädd att jag måste rösta på moderaterna i nästa val? Har bestämt att det badrummet enbart ska ha pudriga pasteller i sig för att matcha det duvblå kaklet på en av väggarna. Ja, jag har färgschema för mitt badrum. Vill seriöst bo i en inredningstidning och tänker icke skämmas för denna ytlighet. Mitt hem är min borg. Kanske måste rösta på kd, nu när jag tänker efter?
- Varför envisas folk med att likställa medelklass med medelinkomsttagare? Inkomst är INTE enda kriteriet för att avgöra klasstillhörighet, och det provocerar mig något enormt när man i debatten (nu främst angående flyg) svepande benämner alla som tjänar över x antal tusen i månaden som "medelklass"? Förlåt, men det mest medelklassiga jag vet är för fan att semestra i svenska skärgården på sommaren och åka skidor på vinter istället för en chartervecka? De jag känner (till) som flyger mest är arbetarklassfamiljer. Visst kan man hävda att min vilja att särskilja "äkta" medelklass från en arbetarklass med bra inkomst härstammar i ett klassföraktbaserat behov att vara "förmer", och att bildningsnivå och kulturellt kapital därför premieras i min klassanalys, men jag tycker ärligt talat att det FÖRVIRRAR när man pratar om den rika medelklassen och den fattiga arbetarklassen som ett faktum, när akademikerlönerna inte direkt is the shit. Herregud, där vi bodde förut satt ju alla tjänstemän i smått fuktskadade hus medan elektrikerna bodde i tvåvåningspalats? Jag säger inte att ekonomi inte är en faktor, jag säger att det inte är den enda faktorn och om man ska basera sin "skarpa" analys om medelklassens problematiska inställning till... allt? Tja, då kanske man kan ha en lite mer utvecklad definition av denna medelklass, för att det på något sätt ska vara relevant. (Gud vad kort det här blev.)
- Är det nån som fortfarande läser här? Det är inte för att gå med håven som jag frågar, utan för att jag (som alla som läst mig länge vet), lider av en panisk rädsla för att vara "patetisk". En gång läste jag nån mening som fastnade, och den löd: "Alla dessa blogginlägg som slutar med en fråga och som har noll kommentarer, finns det något sorgligare?". Och sen dess tänker jag lite att alla tänker så om mig. Det går ju dåligt ihop med att ingen läser här, i mitt huvud, men jag antar att jag är rädd för att folk som ogillar mig ska titta in här ibland och sen hånfullt notera att jag skriver inlägg på inlägg för tomma ögon då kommentarsfältet är tomt. Och herregud, jag är själv usel på att kommentera så det är inte att jag inte förstår. Det är inte heller märkligt om man inte orkar besöka en blogg som sällan uppdateras. Det är bara den där rädslan för att tro att nån vill läsa och så är jag bloggvärldens motsvarighet till kvinnan som tror att hon fortfarande är attraktiv för unga män, varpå de både äcklas och roas av hennes närmanden. (Min rädsla för att bli den kvinnan på riktigt, det är material för ett annat inlägg). Varför folk som ogillar mig skulle läsa min blogg? Eh, det gör man ju? Jag kollar in mitt irritationsobjekts blogg med jämna mellanrum bara för att STÖRA mig. Sen skärmdumpar jag det värsta och skickar till en kompis som också stör sig. Vi är mycket fina människor.
Nu jävlar blev det långt! Skyller på att jag ska skriva matlista och att prokrastinering är min superkraft. Näst efter att överreagera känslomässigt såklart, men det är också ett annat blogginlägg. Om jag orkar, nån gång framöver.
Jag har ju tidigare liknat programmering vid att lösa korsord och jag tycker att det fortfarande håller. Man sitter där och försöker få in ett ord på sju bokstäver som man bara inte kan FÖRSTÅ vad det ska vara. Så man lägger det och sidan och pillar med några andra ord ett tag och sen så återgår man till det där första och försöker igen. Kanske har det där andra gett några ledtrådar? Ibland ber man om hjälp för att man fastnar (sorry för detta "man man man", är du skrivlärare får du väl hålla för ögonen för att slippa implodera) men ofta så löser det sig till sist. Och då är det en sån jävla tillfredsställelse. Men jag blir trött efteråt, det blir jag . (Byta från "man" till "jag" mitt i en liknelse? Vojne vojne)
I alla fall: jag älskar denna hjärngympa som mitt jobb är. Två veckor in så trivs jag bra och känner verkligen inte att jag valt fel yrkesbana att skola om mig till. Jag har förstått att många tycker att det är en stor grej, det där att skola om sig mitt i livet? Jag har inte sett det så, jag har mest tänkt rent praktiskt. Jag ville jobba i en bransch där det fanns jobb och pengar och där jag skulle vara efterfrågad. Att jag sen faktiskt råkar gilla, kanske älska, att programmera är en ren bonus. Så jag var inte modig, jag var sniken. Det är inte så jäkla coolt.
KAN JAG PRATA OM NÅT ANNAT ÄN MITT JOBB ELLER? Ja okej, men jag har redan varnat för att jag ej orkar formulera några långa inlägg, så här kommer lite random tankar/grejer i punktform.
- Vårt ena badrum är färdigrenoverat och det är fint kakel och varje gång jag går in där blir jag så lycklig av den rena och skära materiella standardhöjningen att jag blir rädd att jag måste rösta på moderaterna i nästa val? Har bestämt att det badrummet enbart ska ha pudriga pasteller i sig för att matcha det duvblå kaklet på en av väggarna. Ja, jag har färgschema för mitt badrum. Vill seriöst bo i en inredningstidning och tänker icke skämmas för denna ytlighet. Mitt hem är min borg. Kanske måste rösta på kd, nu när jag tänker efter?
- Varför envisas folk med att likställa medelklass med medelinkomsttagare? Inkomst är INTE enda kriteriet för att avgöra klasstillhörighet, och det provocerar mig något enormt när man i debatten (nu främst angående flyg) svepande benämner alla som tjänar över x antal tusen i månaden som "medelklass"? Förlåt, men det mest medelklassiga jag vet är för fan att semestra i svenska skärgården på sommaren och åka skidor på vinter istället för en chartervecka? De jag känner (till) som flyger mest är arbetarklassfamiljer. Visst kan man hävda att min vilja att särskilja "äkta" medelklass från en arbetarklass med bra inkomst härstammar i ett klassföraktbaserat behov att vara "förmer", och att bildningsnivå och kulturellt kapital därför premieras i min klassanalys, men jag tycker ärligt talat att det FÖRVIRRAR när man pratar om den rika medelklassen och den fattiga arbetarklassen som ett faktum, när akademikerlönerna inte direkt is the shit. Herregud, där vi bodde förut satt ju alla tjänstemän i smått fuktskadade hus medan elektrikerna bodde i tvåvåningspalats? Jag säger inte att ekonomi inte är en faktor, jag säger att det inte är den enda faktorn och om man ska basera sin "skarpa" analys om medelklassens problematiska inställning till... allt? Tja, då kanske man kan ha en lite mer utvecklad definition av denna medelklass, för att det på något sätt ska vara relevant. (Gud vad kort det här blev.)
- Är det nån som fortfarande läser här? Det är inte för att gå med håven som jag frågar, utan för att jag (som alla som läst mig länge vet), lider av en panisk rädsla för att vara "patetisk". En gång läste jag nån mening som fastnade, och den löd: "Alla dessa blogginlägg som slutar med en fråga och som har noll kommentarer, finns det något sorgligare?". Och sen dess tänker jag lite att alla tänker så om mig. Det går ju dåligt ihop med att ingen läser här, i mitt huvud, men jag antar att jag är rädd för att folk som ogillar mig ska titta in här ibland och sen hånfullt notera att jag skriver inlägg på inlägg för tomma ögon då kommentarsfältet är tomt. Och herregud, jag är själv usel på att kommentera så det är inte att jag inte förstår. Det är inte heller märkligt om man inte orkar besöka en blogg som sällan uppdateras. Det är bara den där rädslan för att tro att nån vill läsa och så är jag bloggvärldens motsvarighet till kvinnan som tror att hon fortfarande är attraktiv för unga män, varpå de både äcklas och roas av hennes närmanden. (Min rädsla för att bli den kvinnan på riktigt, det är material för ett annat inlägg). Varför folk som ogillar mig skulle läsa min blogg? Eh, det gör man ju? Jag kollar in mitt irritationsobjekts blogg med jämna mellanrum bara för att STÖRA mig. Sen skärmdumpar jag det värsta och skickar till en kompis som också stör sig. Vi är mycket fina människor.
Nu jävlar blev det långt! Skyller på att jag ska skriva matlista och att prokrastinering är min superkraft. Näst efter att överreagera känslomässigt såklart, men det är också ett annat blogginlägg. Om jag orkar, nån gång framöver.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)