Skjut mig nu.

Ni som har trädgård kanske känner igen det: man börjar med att samla ihop några kvistar och grenar, och några timmar senare står man där med nyinköpta och tillika nyplanterade rosor, nyeldat fjolårsgräs, bortburna stubbar och grenar som tillsammans väger flera hundra kilo och så undrar man vart dagen egentligen tog vägen.

Jag. Vill. Dö. Jag är så jävla trött. Jag är så makalöst förbannat trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har burit tunga stockar och stubbar i stekande (jo, hurra!) sol och jag har slitit häcken av mig. Och ändå finns det ännu mer att göra. Och mer. Och mer. Ja, ni som har trädgård fattar ju.

Det är klart att det är värt det, jag vill inte påskina att jag hellre skulle vara utan trädgård. Fast vad gör man med all sin tid om man inte har en trädgård förresten? Enbarnsfamiljer i lägenhet, vad katten gör de med all sin tid egentligen? Det brukar jag fundera på.

Planen för kvällen är ungefär den här: försöka att inte avlida, försöka att inte avlida, försöka att inte avlida samt försöka att kurera solstingshuvudvärken med hjälp av rollokolor, varmt skumbad och Sigrid Combüchens "Spill" som jag läser lite som poesi; lite då och då.

Dock: har både fått färg på kinderna och solsken i blick och det känns ju alltid bra.

Saker man kan konstatera en lördagskväll:

- Man kan få valkar i händerna av att dra upp brännässlor.
- Springmask är tydligen en vanlig, men jävligt ovälkommen, gäst bland dagisbarn. Uäk.
- Om man köper lagom mycket lördagsgodis blir det inget över till föräldrarna. Fail.
- Nästan-sjuåringar som kan lyfta ur ettåringar ur spjälsängen och sedan leka med dem så att föräldrarna kan få sovmorgon is the shit. Eller ja, i singular då. Nästan-sjuåring och ettåring.
- Det är ljust länge ute på kvällarna nu. Jag vet att man ska älska det, men det gör ju att jag inte kan tända värmeljus och mysa ju!

Kan vi bara enas om en sak?

Att kritisera någon eller något, även om man gör det upprepade gånger, är inte att kasta skit. Det är att kritisera.

Jag är så förbannat trött på människor som inte kan se skillnad på de två. Som skriker mobbning så fort DERAS ÅSIKTER mals sönder, dissekeras och kritiseras. Som tar åt sig av allmänna åsikter, som gör all kritik till sin, som inte kan skilja på sak och person och som envist hävdar sin rätt att ta del av det offentliga rummet utan att behöva svara för det de säger sedan. News flash: världen är inte ett vakuum där det går att häva ur sig vad som helst i en megafon utan att behöva stå till svars för det sedan. Och vräker man ut sig dumhet efter dumhet så kommer man också bli kritiserad gång på gång på gång. Det är inte mobbning.

Varför väljer man ens att bli en offentlig person, strävar efter det, önskar det, när man inte klarar av det som följer där på? Är det så viktigt att få föra ut sitt missionerande budskap att man glömmer bort att detta budskap faktiskt läses? Att människor har rätt att bemöta, även om de inte gör det positivt och jakande och nickande?

Sedan också detta: det finns saklig kritik och det finns osaklig kritik. Osaklig kritik behöver dock inte innebära mobbning. Väldigt sällan (typ aldrig) är det mobbning det handlar om. Så sluta använda det ordet. (Dels också för att det råder en väldig osäkerhet kring ifall man ska skriva det mobbing eller mobbning, men jag går på den försvenskade versionen.)

Så rätt tänkt, men ändå så fel.

- Åh vad snygg du är! Vad kul att du vågar ha en sån klänning trots att man brukar säga att tjejer med små bröst inte passar i dem. Jag hatar när folk säger sånt, klart du ska ha vad du vill. Du är ju jättesnygg!

Hade ni känt er sådär jättepepp efter en sån komplimang? Jag hade inte det i alla fall. Att påpeka ett problem för att sedan argumentera emot det är ett så dumt grepp att jag baxnar, för det enda man kommer ihåg sen är ju att det faktiskt finns något att oroa sig för.

Därför irriterar jag mig på barnböcker som ska angripa problem och då lyfter problemet. Sedan slutar ju boken lyckligt ändå, men varför ens lyfta problemet från början? Hade jag läst Kenta och Barbiesarna för mina barn hade de för första gången fått höra att killar inte kan leka med barbies. Även om boken sedan slutar med att alla självklart kan leka med vad de vill så hade ju själva grejen "killar kan inte leka med barbies" planterats hos dem. Eller som i den vanvettigt dåliga boken Kalle med klänning, som kommer från det vanvettigt dåliga förlaget Sagolikt förlag som även har publicerat den vanvettigt dåliga boken om den lesbiska prinsessan Kristalla. I Kalle med klänning så lyfter man fram problemet Killar Kan Inte Ha Klänning. Och sen så visar boken att det kan de ju visst och så urartar hela skiten till en fotbollsmatch och det finns så mycket dåligt i den boken att jag inte orkar gå in på det. Vi nöjer oss med att visa barnen att det finns ett problem. Dålig idé.

För om barnen inte redan har stött på någon idiot som hävdar att killar inte kan leka med barbies/ha klänning eller att tjejer inte kan bli kära i tjejer/vara hjältar osv så får de ju nu veta att det är jättevanligt att folk tycker det. Vuxna tycker det, barn tycker det, oj vad konstigt det är ändå att Kenta vill leka med Barbies eller att Kalle vill ha klänning. Jättekonstigt. Men helt okej, så klart! Fast folk tycker ju ändå att det är lite konstigt. Tada! Barnet har precis fått till sig en norm de inte förut stött på.

Och säg att de HAR stött på någon idiot som fört fram sina stenåldersåsikter, ja då kommer ju en bok i frågan varken göra från eller till. Om barnet på riktigt har börjat anamma dessa åsikter så kommer en bok inte förändra hens världsbild direkt. (Det kan vara ett hjälpmedel i vissa fall, men knappt det tror jag. Men fine, vi säger att det kan hjälpa lite.) Risken är dock att dessa böcker stjälper mer än hjälper eftersom de så tydligt statuerar att det ju faktiskt ÄR lite konstigt. Ändå. Fast det löser sig till slut!

Fram för böcker som inte problematiserar istället! Där det faktum att Oskar har paljettkjol inte är en del av handlingen, utan bara helt enkelt det han råkar ha tagit på sig den dagen. Det är först när det avvikande inte presenteras som konstigt, utan självklart, som man verkligen gör någon nytta.

I'm sexy and I know it!

Jag har en blödande grej i pannan. Jag skriver grej, för jag vet inte vad det är. En leverfläck? Ska inte de vara bruna? Ett födelsemärke? Ska de inte komma tidigare? Är det ens någon skillnad på de tu?

I min panna sitter i alla fall en grej som nu har svullnat upp och börjat blöda. Fräscht och snyggt! Den är också rätt ny, den dök upp för några år sedan efter att jag opererat bort ett inflammerat födelsemärke/leverfläck på näsan, som om den tänkte att ansiktet ju inte kunde få vara utan en konstig grej som sticker ut. Nu sitter den i alla fall där, svullen och dan och jobbig. Lägger inte svullnaden sig så får jag väl operera bort den också. Vet ni hur de gjorde sist? De lokalbedövade och sedan skar de bort den med kniv, så jag låg där och kände hur kniven karvade mot näsbenet och hur blodet rann nerför kinden. Helfestligt!

Det som däremot var helfestligt var att jag fick 21 000 för ärret som blev på näsan sen. 

Åh, mina leverfläckar, födelsemärken, utbuktningar och "grejer", vad hade jag varit utan dem? Tja, lite snyggare och 21 000 kronor fattigare antagligen. 

"Nej jag faller inte för några ideal eller krav inte!"

Jag skrev ju att jag störde mig på "upplysta kvinnor" (hjälp vad jag känner att jag överanvänder " ibland) för några dagar sedan, och jag blev ombedd att utveckla lite. Det gör jag gärna, men jag vet inte om det blir mer utvecklat än invecklat. För det är ju fyllt av snår och trassel, det här med kropp, utseende, ideal och vad man står för och inte.

Men först och främst då: anledningen till att jag stör mig på det där "jag vill inte bli snygg, jag vill bara bli stark", är för att det är ett sånt försvagande av de som faktiskt vill bli snygga. Dels är det en lögn i de flesta fall, och dels så är det ju inte ett motsatsförhållande mellan de två, men framförallt så är det just det inbyggda dissandet av de mindre upplysta som irriterar mig. För det är ju bara språkliga krumbukter i mångt och mycket. Om man är upplyst och kunnig och insatt och kan allt om varenda liten vrå i det patriarkala samhället så vet man att det är fult att falla för kraven på kvinnan som snygg, smal och sexig. Man står över det. Man, "en", vet bättre än så. Så klart!

Så när den upplysta feministen börjar träna intensivt så är det absolut inte på grund av någon som helst utseendehets. Hon vill bara bli stark, frisk och må bra. Ja, och vad är det för fel på det då? Inget, om det hade stämt. Men när jag sedan läser andra inlägg/uppdateringar/tweets om jeans som sitter för tight, klänningar som ska kommas i, bikiniformen, lchf, minskade sötsaker etc etc etc så skorrar det falskt. För helt plötsligt blir träningen en del av det som de flesta kvinnor kämpar med: kontroll av kroppen, anpassning till normen, förbättrande av utseendet. Jaha, och vad är det för fel på att de gör så då? Nej men inget, igen, men varför ska det då hycklas med? För det blir hyckleri, det blir det ju.

Och då kan jag, om jag är snäll, tänka så här: att det är jättebra att de inte väljer att skriva om fokus på utseendet, utan istället lyfta det positiva man får utav träning, vilket ju de facto ÄR just en starkare och friskare kropp. Men istället tänker jag snarare såhär: varför kan de inte vara ärliga med att de också drabbas av samma saker som de kritiserar? Varför måste man låtsas vara förmer, starkare, klokare, sundare? Varför ska de som tränar för att gå ner i vikt eller bli smala eller sexiga skuldbeläggas dubbelt; först för att de inte är tillräckligt bra (vilket de ju dock aldrig kommer bli eftersom det är en utopi), och sedan för att de är så fåniga att de bryr sig om att vara tillräckligt bra?

Jag vill inte hamna i någon slags sits där jag pekar på storbloggare och säger att de måste vara bättre förebilder. För dels tycker jag inte att någon ska behöva vara en jävla förebild, och dels är det väl kanske precis det de försöker vara när de skriver om träning och mat på ett sätt som inte nämner att de också faktiskt faller för utseendepressen.

Det jag efterfrågar är väl snarare någon slags ärlighet och ödmjukhet. Inför att vi faktiskt inte lever i ett vakuum där var och en kan välja hur hen påverkas av omgivningen. Inför det faktum att det inte är svart eller vitt; antingen är man en bimbo som vill bli smal och snygg, eller så är man duktiga tjejen som bara vill vara sund och hälsosam.

Och om fler vågar vara lite mer ärliga om även det skamliga och pinsamma och svaga så kanske det är lättare att nå någonstans. Om även duktiga feministtjejen säger att näe, jag kan också stå framför spegeln och gråta och dra i valkarna och må skit, vad gör vi åt saken? Istället för att hela tiden lägga över det på någon annan, någon diffus grupp som mår dåligt, men inte vi, vi vet ju hur det är, vi skulle ju aldrig...

Jag tror helt enkelt att vi skulle vinna mer på att erkänna oss vara en del av det vi kritiserar, istället för att låtsas vara von oben och därmed skapa ännu ett krav som är svårt att nå upp till.

Gissa vem...

...som är anmäld till klubbhopptävling om någon vecka? Jo, this girl!

Jävlar vad nervös jag är redan nu. Jag? Hopptävling? Nu? Jo, det är bara 80 cm höga hinder och ja, de flesta andra som är med är ju inte proffsryttare heller. Ingen av dem är det, om vi ska vara såna. Men ändå, nervositeten!

Ska jag vara ärlig så är jag främst orolig för att bli helt tävlingsgalen och vinstsugen. Jag "tenderar" att bli sån. Det är därför jag alltid vinner på Singstars till exempel; inte för att jag är bättre på att sjunga, utan för att det är så viktigt för mig att vinna. Det kallas visst att vara "en typisk vädur" om man tror på sånt, men jag lutar åt att den korrekta termen är "en jobbig jävel". Jag är rädd att jag, när jag väl är inne på banan, kommer bli som jag var som ung: besatt. Jag brukade knappt andas för att all min energi gick åt att komma runt banan så snabbt som möjligt, och en gång gick jag omkull med hästen och kunde bara fokusera på ifall jag hann komma in i mål innan vi stupade eller inte. (Det hann vi inte tyvärr.)

Det är ju en sak att flänga runt på banan i hög hastighet och högröd i ansiktet när man är 15, men när man är närmre 30, småbarnsmorsa och "vuxen"? Inte lika okej tror jag. Då ska man ju rida runt lite sakta, ta det lugnt, fokusera på upplevelsen, inte bry sig om ifall man kommer sist eller först. Ha! Dubbel-ha! Jag tror inte jag har det i mig. Och DET oroar jag mig nog mest för, det här att göra bort mig på grund av min makalösa tävlingsinstinkt. Plus att ramla av, det oroar jag mig också för. Och att vägra ut mig, rida fel väg eller riva alla hinder.

Och allt annat jag kommer hinna fantisera fram innan det "äntligen" är över och jag vet ifall jag överlevde eller inte.

Kom och köp!

Det här kan ses som ett reklaminlägg. För det ÄR ett reklaminlägg. Vi försöker sälja vår vagn och någon av er kanske vill ha den?

Annonsen finns här, och den är så bra att jag fick ett mail med komplimanger från en "Eric" som tyckte att det var en "underbar annonstext!". Jag bara tack, men alltså - köp hellre vagnen. Cuz I need your money mer än dina komplimanger.

Nej då, jag svarade med ett tack.

Nu ska jag gå och handskriva 15 kuvert som ska skickas ut till olika företag i trakten, innehållandes ett brev med information om mina tjänster. (Jag lämnar det öppet för er här att själva fylla i vilken sorts tjänster jag menar.) Jag hoppas att de blir lika imponerade över min formuleringskonst som Eric. Å andra sidan vill jag ju tjäna pengar snarare än få komplimanger. Å tredje sidan tjänar jag ju pengar på min formuleringskonst just, såatteh... (dock kanske inte när jag skriver "såatteh...").

"Det är så hemskt med ettåringar som börjar förskolan!"

Innan klockan nio idag hade Majken hunnit slå sig så att hon bet sönder läppen, samt ramla ner från en soffa och få en bula i huvudet. När jag fikade med mormor passade min lilla dotter (som alla tror är en kille, så klart) på att klättra upp på ett litet bord och stå där och hojta. Det blev väldigt lite prata med mormor och väldigt mycket springa efter Majken helt enkelt.

Det är oerhört lite lugn och ro just nu. Väldigt lite. Typ ingen alls.

Det är ca 110 dagar tills Majken börjar förskolan. Just saying!

Call your grandma...

Jag har precis lagt på luren efter att ha bokat en fikadejt med min mormor imorgon. Majken hänger självklart med. Hur nu vi ska kunna umgås och prata med en galen ettåring med oss. Nåja.

Jag har blivit (lite) bättre på att se till att umgås med mina nära och kära efter att morfar dog. Det är helt enkelt så att de man älskar inte kan leva för alltid, och då är det ju dumt att inte passa på att umgås med dem så mycket det bara går när man faktiskt har chansen och tiden. Jag ångrar så galet mycket att jag inte umgicks mer med morfar innan han blev sjuk, å andra sidan var han så upptagen att det knappast var så att det enbart var mitt fel att vi inte sågs oftare.

Nu tar jag igen det med mormor och jag är så glad över att min farmor äntligen har träffat mina barn, särskilt Emmy eftersom de ju delar tilltalsnamn.

Hjälp vad smetigt det blev nu då. Nå, ibland får det helt enkelt bli det.