Vilken tur att lilla mormor inte har internet eller vet vad en blogg är, för här ska klagas lite. Jag är så nöjd med att ha en ursprungsfamilj (mamma, mormor, morfar, morbror, syster) där vi alla är sams och håller ihop och trivs. Just därför tyckte jag att det var så extra jävligt att just den sidan skulle drabbas av det skit som är cancer. Och självklart så har det påverkat oss alla, vi mår sämre och har inte riktigt hittat tillbaka till vår nya form än. Någon saknas och det märks.
Men under den här perioden så har så klart alla få dra sitt strå till lasset. Tycker ju jag. Tycker tydligen inte min mormor, eftersom enligt henne är det bara hennes dotter, min mamma som har gjort allt. I somras sa hon till min syster att det är ju så synd om eran mamma, för hon gör precis allt och får ingen hjälp och sliter och släpar helt ensam. Det är alltid hon som jobbar och står i när alla i släkten träffas och nu med morfar så får hon göra allt.
Säger hon alltså till min syster, som hann vara i England en vecka innan hon fick beskedet om morfars sjukdom. Som dagen efter beskedet hade sagt upp sig från sitt jobb, sagt upp sin lägenhet (och därmed förlorade hon depositionsavgiften på rätt många pund), sagt hejdå till sin sambo och sen åkte hem igen för att bo på mammas soffa. Vidare har hon varit med morfar och handlat, sovit där, hjälpt honom, lagat mat etc etc. När morfar sedan blev så sjuk att han blev inlagd satt hon hos honom flera timmar varje dag, även fast han på slutet inte ens mindes att hon varit där.
Jag har å min sida försökt vara delaktig jag också. Jag har inte varit det i samma utsträckning som min mamma och syster, men jag har försökt. Jag har också sovit där, hälsat på, handlat mediciner. När han blev så sjuk att han blev inlagd hade jag precis börjat jobba och försökte pussla ihop jobb + pendling + barn + hem + graviditetströtthet och illamående, med att också försöka hinna sitta hos morfar.
Och alla dessa släktträffar (som inte har varit så många precis) hålls ju för bövelen hemma hos oss! Ja, alla hjälps åt. Nej, vi behöver inte stå för allt själva, men det är lik förbannat vi som behöver städa före och efter, det är vi som bjuder in, det är vi som bjuder till.
Det här gör ju ingen nytta att häva ur sig här, men ibland behöver man bara skriva av sig för att allt ska bli bättre. Anledningen till att hela klagosången kom just nu är väl för att jag pratade med mormor i telefon häromdagen, då vi ska fira mammas och systers födelsedagar imorgon. Hon ville dels försäkra sig om att vi inte köpte samma present till mamma, och dels ville hon påminna mig om att köpa något extra fint och bra i present till mamma, eftersom "det har hon förtjänat, som hon sliter med allt och er alla och det här med morfar". Ja, men självklart. Det förtjänar hon.
Men jag tycker väl inte att vi andra förtjänar att reduceras till snyltare och latmaskar heller. Det är väl det som stör mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar