Fel, fast rätt ändå.

Vi har väl redan enats om att folk som köper vackra gamla hus och sedan blåser ut allt för att sätta in Ikea-kök och laminatgolv borde kölhalas samtidigt som de tvångsmatas med inälvsmat? Nåja, vi är inte såna. Alls. (Det är i och för sig svårt att vara "såna" när man har köpt ett hus som dels är från 1974, och som dels var nyrenoverat när vi köpte det. Men ändå, vi skulle aldrig vara såna om vi hade köpt ett sånt hus.)

Häromdagen var maken hos just ett sånt par. De hade köpt ett enormt hus med ungefär ett lika enormt renoveringsbehov och sålde nu valda delar (läs: gamla spegeldörrar) eftersom de skulle ersätta allt invändigt med... nytt. Helt sjukt, eller hur? Nåja, vi fick i alla fall tag på ett par av deras utslängda dörrar och har nu satt in dem. I vår 70-talsvilla.

Det är ju rätt så fel, egentligen. Hundraåriga dörrar ska ju inte in i 70-talskåkar. Det säger ju sig självt, egentligen. Men alltså... de är fina. Det är ungefär den konsekvensen vi har när vi väljer inredning; det ska vara fint. Dessutom står det ju redan en hundraårig kamin i vardagsrummet, så dörrarna har någon att prata svunna tider med.

Nämen bild dårå. Voilá de gamla dörrarna som några puckon tänkte slänga om de inte fått dem sålda: