Apropå dokumentären "Kapten Nemos barn" dök en diskussion upp på Familjeliv om ifall man som förälder skulle vilja byta tillbaka barnet. Dvs: ifall man efter en viss tid (säg minst ett år) får reda på att barnet man har hemma inte är det barn man fött, skulle man då vilja byta tillbaka?
Och vissa svarar att det är ett svårt val. Eller att de inte vet. Eller att de skulle vilja byta.
Ursäkta mig (och nej, det här tänker jag inte be om ursäkt för), men exakt hur jävla dum är man om man vill byta tillbaka?
20 kommentarer:
Men då måste jag svara som ett av barnen gjorde i dokumentären om funderingar han hade haft om föräldrarna inte hade slagits för deras sak: Varför ville inte de biologiska föräldrarna ha mig tillbaka?
Är inte detta en fråga som många adopterade barn brottas med?
Därför kan jag förstå de som tycker att det är en svår fråga...
Men om man vänder på det så borde det ju vara tusen resor värre för det icke-biologiska barnet som faktiskt blir utbytt av de föräldrar han/hon de facto vuxit upp med.
Rebecka - men det är ju så märkligt. Vad vill man helst: Vara älskad av de som bär ens gener, eller av de som känner en och ser sig som sitt barn? Det skulle ju svida mycket mer att bli bortbytt än att tänka att de biologiska föräldrarna, precis som ens egna föräldrar, älskar det barn de har. Som det ska vara.
Jag har aldrig sagt att det är ett enkelt val. Det jag ville få fram var att det blir problematiskt hur man än gör. Självklart är det de föräldrar som man vuxit upp med som betyder mest, men frågetecknen som adopterade barn har rätas inte ut p.g.a att de har föräldrar som älskar dem. En lösning i det här fallet hade ju kunnat vara att familjerna träffades ofta eftersom de bodde så nära och på det sättet etablerade en nära kontakt. Jag kan ge min en hand på att ni inte hade sett detta som ett problem om ni själva var i samma situation.
Det ska naturligtvis stå "...ni inte inte hade sett detta som ett problem..."
Jag undrar om de som skulle byta unge verkligen har föreställt sig att nån en dag skulle komma och säga att deras barn blivit förväxlat och att de skulle bli tvungna att lämna tillbaka barnet. Helt ärligt, skulle nån meddela mig det så skulle jag slåss för livet! Ingen tar mina barn ifrån mig, samma gener eller ej!
Jenny: Ibland får jag intrycket av att de tittar på sin unge och tänker "men tänk om de hade blivit bytta och jag aldrig hade fått lära känna det här underverket". Och liksom vill byta tillbaka för att få det perfekta barn de har idag. Någon form av bakvänt tänkande, alltså.
Men jag är väl diskvalificerad från att tycka något eftersom jag inte delar några gener med mitt barn.
Rebecka - men i fallet med adopterade barn så handlar det ju om att ha blivit övergiven av sina föräldrar. Det har ju inte "bortbytta" barn. Det blir ett bakvänt resonemang.
Men jag menar att det finns en risk att dessa barn också hade kännt sig övergivna. Det sade ju även ett av barnen i inslaget, att han hade nog funderat i sådana banor om bytet inte hade skett.
Jag blir irriterad på att du får det att låta som ett lätt val...
Men det ÄR ett lätt val ur en förälders perspektiv. Barnet jag älskar men som inte delar gener med mig, eller ett barn jag inte har en aning om vem det är, men som har samma dna. Det ÄR ett lätt val. Sen om man väljer att behålla barnet och det undrar varför de biologiska föräldrarna inte ville ha henom så är det väl inte så konstigt att förklara att för dem, precis som "för oss", trumfade kärlek gener.
Varför ville kvinnan i inslaget byta då, om det är ett så lätt val? Älskar hon sitt icke-biologiska barn mindre för det då?
Ja, antingen älskar hon inte barnet, utan bara tanken på en avkomma, eller så är hon övertygad om att barnet har det bättre hos någon annan av någon anledning. Oavsett så är det något som inte stämmer.
Nu har jag inte sett programmet, så det kanske vara något annat kontextspecifikt.
Hon skulle nog bli fruktansvärt ledsen om någon skulle påstå detta. Jag tycker att det är synd att denna kvinna blir dömd av många, vem tar sig rätten att göra så?
*håller med presens*
Det är väl inte konstigt att anse att om man älskar sitt barn och KAN (därmed kan vi väl avsluta diskussionen om adoptivbarn?) ta hand om det så väljer man inte att byta bort det bara för att det har fel gener?
Mitt tidigare inlägg var inte menat att vara kopplat till adoptioner, utan till inslaget. Anser ni då att ni är bättre föräldrar än kvinnan i inslaget? För indirekt menar ni det när ni säger att ni inte kan förstå att hon ville byta.
Rebecka - nej, men jag tror att jag älskar mitt barn mer. Faktiskt. So shoot me.
Och jodå, jag är medveten om hur förmätet det låter. Men jag menar utifrån att man byter för att man vill ha sina gener. Så jag pratar inte om själva tv-programmet bara, utan om människor som uttrycker att de vill byta, att generna är viktiga osv osv.
Ja, jag tycker också att det låter förmätet.
Men vadå "förmätet"? Eftersom jag inte har sett programmet så har jag släppt den specifika situationen, och pratar generellt om att "byta tillbaka".
Om man har två föräldrar som kan ta hand som sina barn, som ger dem en bra och trygg uppväxt, men vars barn har blivit förväxlade, och den ena vill byta tillbaka men inte den andra, är det då förmätet att säga att den föräldern som inte vill byta älskar sitt barn mer än den som vill byta?
Jag säger inte "bättre förälder". Jag säger inte heller "tänker på barnets bästa". Jag menar ur rent föräldrakärleksperspektiv.
Jag struntar i generna, men om det barn som jag bar och som jag födde hamnade hos någon annan skulle jag för alltid undra över hur det barnet har det. Jag hade självklart älskat det barn jag fick istället, det handlar inte om det. Sen tror jag att man måste se situationen utifrån när den inträffade. Idag har vi alla möjliga varianter av adoption, spermie- och äggdonation, surrogatmammor etc. Det var inte så då, och det tror jag påverkade hur mamman och förmodligen även andra såg på det hela.
Skicka en kommentar