Jag älskar hela vårt hus för den delen. För några veckor sedan drömde jag att vi skulle flytta och fick sån ångest. Flytta? Härifrån? Från kohagar och grusvägar och ostört läge och vårt lilla hus? Sen vaknade jag och blev lättad. Men det är ju sån tur att vi ens bor här. Vi som letade röda trähus, vi som letade över hela Närke, men aldrig här. Vi som trodde att nej, det där drömhuset kommer aldrig att dyka upp. Och när det gjorde det; så många faktorer som spelade in innan vi äntligen kunde flytta in.
Men nu bor vi här och jag går omkring och trivs hela tiden. Visst, ibland vaknar vi med frost på insidan av fönstren. Och ja, husets tegel har någon märklig rosatonad vit färg. Och herregud vad vi har fått slita, vad vi kommer få slita, för att få brännässleåkern att ens likna något som är en trädgård. Och ja, ibland funderar jag på att sätta skottpengar på de förra ägarna, när vi upptäcker sak på sak de har gjort. Men ändå. Det är vårt och det är så himla rätt.
Vem kunde ana att jag skulle hitta kärleken i ett mexitegelhus från 1974?
2 kommentarer:
Sådär vill jag känna. Jag längtar efter att få hitta hem på riktigt, inte bara trivas i vårt boende utan verkligen vara HEMMA.
Njut! =)
jag känner exakt likadant. Det är underbart.
Skicka en kommentar