onsdag 9 februari 2011

Vad händer egentligen?

Jag har precis sett klart på en dokumentär om ett par som fick sin son mördad. Mördaren, som var hans före detta flickvän, var gravid med hans barn och dokumentären handlar om hur de försöker få vårdnaden om sitt barnbarn. Tyvärr lyckas kvinnan ta livet av sig själv och samtidigt mörda sin son när han är runt året.

Efter en sådan dokumentär är det omöjligt att inte gå in och pussa och krama sina barn där de ligger och sover. Och titta lite extra på dem, lyssna på deras andetag. Insupa deras otroliga skönhet.

Och jag undrar; hur kan den här kärleken försvinna? Hur kan den minska? Hur kan man som förälder bara tappa allt det som nu uppfyller en? Händer det smygande, eller i tonåren? Minskar kärleken med dagarna som går, så att när barnen en gång är vuxna är det inte så mycket kvar?

För de är ju så många, de föräldrar som väljer bort sina vuxna barn. Som inte är ett dugg intresserade när barnen har flyttat hemifrån. Som konstant prioriterar annat, andra, de andra barnen. Eller som på ytan försöker visa ett intresse, men som inte lyckas förmå sig vara äkta. Som säger de rätta sakerna, åtminstone när andra hör, men som inte någon gång visar ett genuint intresse eller omtanke utöver standardfraser som vem som helst kan haspla ur sig på ica.

Jag förstår att man inte kan vara såhär vanvettigt förälskad hela livet. Det vore lite obehagligt om min förälder hade samma behov av att bedyra sin kärlek till mig som jag har när det gäller mina ännu små barn. Men jag förstår inte hur den stora föräldrakärleken kan reduceras till ett pliktskyldigt sms på födelsedagen, eller en blixtvisit någon gång per år. Då bara plattityder sägs. Då ingen värme förmedlas.

Jag förstår helt enkelt inte. Och när jag inte förstår blir det väldigt svårt att förmedla till de som också undrar. De som inte har släkt som "alla andra". De som inte har hela uppsättningen av far- och morföräldrar, men inte på grund av död eller sjukdom. Utan på grund av ointresse.

Det kan ju inte vara meningen att man ska sluta vara förälder bara för att barnen har blivit vuxna. Men var i all världen går det fel då?

7 kommentarer:

leos mamma sa...

jag kan inte hjälpa att tänka att den nånstans aldrig funnits. alltså inte att den försvinner, utan att den aldrig uppstått. det svindlar också, helt ofattbart, men...

barn är "dömda" att älska sina föräldrar, hur stora as de än är, men detsamma gäller inte åt andra hållet. en bebis/ett barn är beroende av att någon tar hand om det för överlevnad, en vuxen är inte beroende av ett barn.

annars förstår jag det inte. fast jag själv är ett av de där vuxna barnen förstår jag inte hur man kan vilja missa barnbarn, hur man kan vilja avstå från den ljuvligheten.

Jennie sa...

Jag är med ovan. Jag tror inte att det är ngt som går snett med tiden utan någon anknytningsproblematik som finns från början.

Behöver inte nödvändigtvis vara brist på kärlek heller men brist på förmåga att visa kärlek tillsammans med andra emotionella störningar.

Malinka sa...

Barnet har vuxit upp till en person som inte intresserar dem. Väldigt märkligt, kan man tycka. Och det ligger väl troligen någon anknytningsproblematik i botten.

Sorgligt är det i alla fall.

leos mamma sa...

då vill jag psykolognörda mej lite och påpeka att anknytning endast går från barn till förälder, aldrig tvärtom ;) det kallas istället omvårdnadsbehov. och hos en del fungerar det inte fullt ut, tyvärr.

Ellen sa...

Ja, ni har väl kanske rätt. Och i vissa fall märks det ju redan från barndomen, men andra upplever det ju inte alls så och det är ju då man börjar undra.

Cissi sa...

Jag tror absolut att känslan då aldrig har funnits, det är nog svårare att tro att den kan finnas och försvinna. (Sen kanske man som förälder måste dämpa den något, så att de vuxna barnen får egen livsluft...)

Sen måste man inte älska sina föräldrar. Jag gör det i alla fall inte, kanske på grund av bristande anknytning, kanske för att det är fel på mig, vad vet jag, men min mamma väcker inga som helst känslor för mig. (Mina barn älskar jag till döden och tillbaka, så där funkar det, om någon blir orolig ;-))

Anonym sa...

Leos mamma - det jag tror alla syftar på här är anknytningsprocessen, och där är ju föräldern delaktig i allra högsta grad. Det är ju förälderns svar på barnets signaler som sätter kvalitén på anknytningen. Varför det går fel? Irrationella reaktioner av motvilja, aggression etc på sitt barn handlar om reaktioner på egna otillfredsställda behov som kommer till ytan när man blir förälder.