Som "jag kan föda när som helst"-havande går man och längtar efter smärta. Verkligen längtar. Varje kväll när jag lägger mig tänker jag "kanske får jag ont i natt"? Varje morgon när jag vaknar undrar jag ifall idag är dagen då smärtan äntligen kommer. Det är ett lite sjukt beteende, jag medger det. Men så fort smärtan kommer så är man tillbaka till normal igen och undrar vad fan man skulle ha ont för.
Men nu är jag mitt inne i det sjuka beteendet. Det är tur att jag vaknar fem gånger per natt för att gå på toaletten, så att jag verkligen har tid att känna efter. Gör det inte lite ont? Kommer det ingen smärta snart?
Och så när jag vaknade i morse; äntligen! Jag har ont! Jätteont till och med. Vad bra!
Synd bara att det var i bihålorna.
(Man kan ju tycka att det är märkligt av mig att hänga ut min kropp och dess funktioner såhär på internet, där alla kan läsa. Både kända (typ... Markoolio?) och okända. Men så fungerar vi i bloggenerationen. Vissa går till och med så långt att de beskriver kroppsutsöndringar och kroppsvätskor för hela internet. Så långt tycker jag inte att man ska gå, jag tycker att man ändå borde känna de man delar såna detaljer med. Eller, åtminstone ha träffat. Så om ni ursäktar mig tänker jag gå och fråga snubbarna som installerar vår nya värmepump ifall de tror att min slempropp har gått.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar