Något som jag har extremt svårt att förstå mig på, det är människor som sätter regler och förordningar högre än allt annat. Alltså såna som aldrig skulle kunna tänka sig att "vabba" för ett friskt barn som aldrig är sjukt, för att det är ju fusk. Det är skolplikt och är man inte sjuk ska man vara i skolan. Att alla barn ibland behöver en hemmadag med en förälder och bli ompysslad, det spelar ingen roll. Att vissa barn aldrig blir krassliga nog att stanna hemma och få lite omvårdnad, det hör inte till saken. Det är fusk och fel att unna ett sånt barn en hemmadag någon gång per läsår. Helt fel! SKOLPLIKT!!
Jag har verkligen jättejättesvårt för såna saker. I mina ögon finns regler till för att fånga upp de stora problemen: skolplikt är till för att barn har rätten att gå i skolan, och inte ska kunna nekas det pga sina föräldrar. Skolplikten handlar inte om att ett kärnfriskt barn inte ska få en dag per läsår hemma "sjuk". Och det här gäller ju inte bara skolplikten, det var bara ett exempel. Det är samma sak med de som får krupp ifall någon handlar på vägen hem från jobbet INNAN DE HÄMTAR PÅ FÖRSKOLAN, istället för att släpa med ett gäng trötta barn till affären klockan fem på eftermiddagen. Fusk! Så ska det inte vara! Det är FEL. Osv osv osv.
Ni kanske känner igen typen? Eller någon kanske ÄR en sådan människa? Förklara då för mig, för jag fattar verkligen inte. Hur kan en stelbent regel, som det inte skadar någon eller något att frångå lite, vara så viktigt, "bara för att". Just det där "bara för att det är så" förstår jag mig inte på.
(Och innan ni börjar protestera: nej, det är självklart inte möjligt att tillämpa det på allt. Jag kan inte köra 70 på en 50-väg för att jag vet att jag är tillräckligt bra bilförare för det. Jag kan inte slå mina barn lite för att jag inbillar mig att de inte far illa av det. Jag kan inte stalka min chef bara för att jag tänker att han egentligen nog är kär i mig. Osv osv. Så klart inte. Det argumentet kommer bara från människor med total oförmåga att se nyanser.)
Sedan behöver ju inte alla vara så extrema som jag är när det kommer till just närvaro. Jag har svårt att se poängen med närvaro bara för sakens skull. Skolkar mina barn längre upp i skolåren får de väl göra det då, så länge de får höga betyg under tiden. Och vore inte det allra bästa ifall alla med individuella arbetsuppgifter som inte är tidsbundna fick betalt efter vad de faktiskt gjorde, inte efter tiden de tillbringat på jobbet? Just det där att få betalt för tiden man är på jobbet är det mest absurda jag vet. Om jag gör mer jobb än Lisa, men går hem tidigare, så får hon lik förbannat mer lön än jag får. Det sjuka i det! För ni inbillar er väl ändå inte att arbetsgivare har full koll på exakt vad varje person gör? Nej, precis.
18 kommentarer:
Ååh jag såg en tråd på fl där ngn frågade om man skulle anmäla sin bästa vän om denne bidragsfuskade. Jättemånga skulle det. Sin bästa vän. Jag tycker det är helt sjukt. Man kan tycka att det vännen gör är fel, men ANMÄLA? Kom att tänka på det när jag läste detta.
Vilken vänskap!
Moderatsverige.
jag håller med en del av ditt inlägg men inte helt...sånt som man ska göra "för att det är så" är ju helt sjukt, exempelvis man SKA minsann hämta sitt barn på dagis senast kl16; trots att dagiset har öppet längre och barnet är inskrivet på heltid; för att "alla andra gör det" tycker jag är heeelt fånigt!
men å andra sidan att VAB:a när ett barn är friskt är ju lite fel ändå...jag tycker man kan behålla barnet hemma nån dag som du säger, men inte om man förväntar sig att man ska få betalt den dagen oxo...varför liksom?
jag bor inte i Sverige och här betalar vi ung 10000 kr/mån för att sonen ska gå på dagis, och det finns inget VAB system, stannar du hemma så är det på din bekostnad och även om detta system går mig på nerverna när man väl har ett sjukt barn så tycker jag att det är mer rättvist, vill du stanna hemma så fine bara du inte förväntar dig betalt av nån...
nu låter jag som en som följer regler till punkt o pricka, det gör jag inte, och jag unnar min son hemmadagar från dagis ibland...men lika myclet som jag ogillar samhällspoliser och folk som lever enligt "oskrivna regler" så ogillar jag oxo såna som känner att det är deras rättighet i samhället att "om systemet säger så, så är det inte fel att jag nyttjar det" när man inte behöver det
BTW, har följt din blogg ett tag och jag gillar det startkt men första kommentaren jag lägger :)
Marlene - Jag tänker att det handlar om tillfällen då barnet är trött och less och behöver en hemmadag, inte en inplanerad mysdag. Och då menar jag att det kan vara ett lika stort behov av att vara hemma då som när en unge är förkyld, bara att symptomen inte är "sjukliga", om du förstår.
Och visst, går det så är det ju bättre att lösa det med arbetsgivaren på annat sätt, men går det inte så tycker jag inte att det är fel att ta vab. Barnet behöver ju en hemmadag, precis som om det vore sjukt med feber.
Det är så snävt med reglerna. Förhöjd temperatur = ok. Trött barn som behöver vila och närhet = inte ok. Osv.
Jag håller med Marlene, kanske för att jag också bor i ett annat land, där inte bara barnomsorgen är usel, och där människor i mycket högre utsträckning än i Sverige tycker att det är helt ok att utnyttja ett dåligt system.
Bidragsfusket är helt enormt här, vilket gör mig såå arg. Det finns väldigt lite kontroll över huruvida den som får bidraget fuskar, och många tycker då att det minsann är helt ok att tillskansa sig så mycket som möjligt. Om man inte åker fast- varför inte? liksom. Utan att bry sig om att det faktiskt är andra som får betala för det i slutändan. Bristen på moral, solidaritet och ansvarskänsla gör mig förbannad. Här finns inget "Bara för att man inte gör så", och jag saknar det oerhört. För mig handlar det om att tänka på vad som är bäst för alla, inte bara på vad som gynnar mig för stunden.
Så skulle jag anmäla bidragsfusk om man kunde? Ja, jag tror det. Vore det mina vänner skulle jag däremot självklart försöka prata med dem först. Men jag kan inte tycka att anmälandet skulle vara värre än fuskandet? Kalla det "Moderat-tänk", men för mig är det fuskandet, utnyttjandet av andras pengar, som är bristen på solidaritet.
Däremot kan jag förstå att du menar att ett barn behöver vila, och jag tycker att en psykisk utmattning kan vara lika berättigande till en ledig dag som feber, så länge det inte är något man planerar in som en ledig dag bara.
Ja alltså, det var ju inte hur man löste det ekonomiska jag tänkte på främst heller.
Utan det där att barnet är hemma från skolan trots skolplikten och trots att barnet inte är sjukt. Det är DET jag inte förstår att man kan vara emot när det är som i mitt exempel. Sen kanske man inte tar ut vab för det, det är en annan sak.
Jag förstår inte heller vad "moderatsverige" har med bidragsfusk att göra. Är det verkligen konstigt att anmäla folk som får ut pengar de inte har rätt till? (Jag pratar nu inte om vab en enstaka dag utan det som skrevs om i första inlägget)
Anonym - ja, jag tycker att det är märkligt att sånt går före vänskap. Det finns ju andra sätt att råda bot på det, dessutom är bidragsfusk för låginkomsttagande enskilda personer en så försvinnande liten del av kostnaden när man ser till det stora fusket, dvs skatteplanering osv. Vi förlorar såna extrema mängder skattepengar på moderaternas politik att jag tycker att det är vansinnigt att tro att man gör någon nytta genom att sätta dit sin bästa vän.
Därmed inte sagt att det är rätt att bidragsfuska, men det kanske är det enda sättet för den personen att gå runt ekonomiskt?
Och "moderatsverige" var en syftning på dagens samhälle där varje person står för sig själv och alla ska sättas dit!
Jag är nog på många sätt en paragrafryttare. Skulle riksdagen lagstifta om kroppsstraff skulle jag inte börja tycka kroppsstraff var ok, men jag tycker inte heller att det självklart är upp till individen att bestämma om det som rör individen själv (för det är väl det du menar med nyanser? 50-vägen rör andra, medan skolplikten rör ditt barn).
I ditt exempel med det hängiga barnet tror jag verkligen bara folk på familjeliv tycker det är fel att hålla barnet hemma och jag kan inte se att det är fel att ta ut ersättning från FK. Om dagen däremot består i musei- eller grönalundsbesök får man tamejfan finansiera det själv.
Det intressanta blir förstås principen. Hur ofta får du hålla barnet hemma för att det/du vill? Ett par gånger om året? En gång i månaden? En gång i veckan? Lika ofta som det sjukaste barnet i klassen är borta? Vem har rätt att bestämma det? Det där kan appliceras på alla situationer och är förstås hela anledningen till att det finns regler. Som sagt, utanför FL tror jag verkligen inte folk bryr sig om vad du gör, om man som du säger bortser från ersättningsfrågan.
Visst ja, jobbfrågan också. Jag kanske lever i en priviligierad värld, men jag skulle säga att det verkligen är så att den som arbetar flitigt också får cred för det, även om det sker på kortare tid eller på andra platser än den som sitter och slösurfar på kontoret?
Jag utgår då naturligtvis från att vi inte pratar skiftarbete. Det är ju till sitt upplägg lite annorlunda, men jag antar att du inte förespråkar större användning av ackord, eller?
Ah, sorry, jag är den Anna som skrev 15.40 och 15.44. Jag är en annan Anna än Anna 12.55. Du kan kalla mig Anna A om det underlättar...
OK, då kanske jag missförstod ditt alla första inlägg om barnets hemmadag och VAB och antog att det menades ekonomisk ersättning :) jag tycker att en förälder har ansvar för sitt barns välbefinnande och är barnet trött och inte orkar ta sig till skolan och du bedömmer att han/hon behöver stanna hemma och vila så är det upp till dig! och då ska man verkligen inte bry sig om vad andra tycker och tänker...
Men å andra sidan blir frågan hur ofta vill man tillåta en sån "ledighet" och var drar man gränsen för nästa gång barnet känner sig lite less och trött...dem är så duktiga på att lära sig vilka knappar dem ska trycka hos en mamma iksom för att få det dem vill ;)
Anna och Marlene - ja precis, det ÄR ju därför regler finns. För att alla inte ska... och för att man inte ska för mycket... Så jag är ju inte emot att reglerna finns, men det måste ju finnas någon slags gråskala i bedömandet.
Ang. arbetsinsatsen så är min erfarenhet att många arbetsgivare inte riktigt har koll på vad som ingår i allas roller. Och när man inte gör samma saker är det svårt att väga rakt av och jämföra, därför återspeglas det inte i lönen som det borde. Dessutom handlar det inte om själva pengarna för mig; om jag har klart specificerade arbetsuppgifter som bör klaras av på 40 timmar i veckan, ska jag kunna gå hem om jag klarar det på 20 timmar, med samma resultat. Eller så bör jag få fler arbetsuppgifter, men då också få betalt för 1.5 heltidstjänster. Hänger ni med?
:-)
Hängig eller ledsen unge hemma från skola trots skolplikt- javisst!
Ta ut vabpengar för det? Nej!
Ellen: Apropå arbetsfrågan. Jag måste säga att jag tycker att ett arbete där man har X att göra en dag låter överbemannat! Vi pratar ju fortfarande någon form av friare yrke där man kan styra sin tid antar jag och då är väl grejen att det finns hur mycket arbete som helst att göra, och det ligger på ledare och anställda att prioritera? Om jag då får mer gjort än en kollega är jag till större värde för företaget och ska belönas därefter, i förhållande till vad företaget kan bära. Men inte ska jag ha 1,5 lön för det, eftersom den typen av tjänster vi talar om redan har ett inbyggt krav på att man gör det man kan? Jag vet inte om jag missuppfattar situationerna du tänker på?
Anna - alltså, det är klart att det fungerar så. Men jag tyxker att om man gör lika mkt som det skulle krävas en till halvtidstjänst för ngn annan att utföra, då ska det speglas i lönen med samma skillnad.
Eller så sätts det upp vad som är rimligt att göra på en heltidstjänst, och så får man lägga ner så mkt tid man vill på det, så länge det blir gjort.
Jag är en paragrafryttare som inte håller mitt friska barn hemma (fast jag tycker inte det låter som barnet du beskriver i ditt inlägg är helt kry iofs) eller handlar innan jag hämtar på förskolan, men å andra sidan försöker jag att inte bry mig så mycket om hur andra gör så kanske de skiter i att jag är "duktig"? Var och en är sitt eget samvete skyldigt brukar jag tänka, och var och ens samvete är var och ens huvudkudde :)
Du vill veta varför jag anser att en "stelbent regel som inte skadar någon eller något vara så viktig". Jo, jag anser nämligen att det skadar någon! Dvs, om jag håller mitt friska barn hemma från skolan/förskolan visar jag barnet att det är okej att skolka. Om jag handlar innan jag hämtar mina barn på förskolan så tar jag personaltid (dvs pengar) från kommunen trots att jag inte har rätt till det. Dessutom försöker jag tänka "nolltolerans" mot fusk. Jag har helt enkelt lättare att lyckas genom att vara konsekvent! Men... det är ju jag det!
Å så en "oseriös" grej!
Så himla snyggt det blivit här förresten, har inte varit här på ett tag och du har möblerat om: jag gillar't!
Skicka en kommentar