Trött.

Ett tag hade vi sju barn här hemma. Våra ungar, och så fyra vänner till dem. Och då var det inte ens kalas. Nu är det "bara" fem kvar, eftersom Majken sover och en kompis har åkt hem.

Och jag vill så himla gärna vara mamman som står med ett förkläde och gör goda kakor som jag bjuder på. Istället har jag ont i huvudet och slösurfar och säger åt dem (tjatar) att stannapårummetannarsvaknarmajkenochdetvilljaginte.

Ibland vore det väldigt skönt att bo i ett hus med flera våningar helt enkelt.

(Alltså, SJU barn. Får jag någon slags tapperhetsmedalj nu eller?)