Ni som har trädgård kanske känner igen det: man börjar med att samla ihop några kvistar och grenar, och några timmar senare står man där med nyinköpta och tillika nyplanterade rosor, nyeldat fjolårsgräs, bortburna stubbar och grenar som tillsammans väger flera hundra kilo och så undrar man vart dagen egentligen tog vägen.
Jag. Vill. Dö. Jag är så jävla trött. Jag är så makalöst förbannat trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har burit tunga stockar och stubbar i stekande (jo, hurra!) sol och jag har slitit häcken av mig. Och ändå finns det ännu mer att göra. Och mer. Och mer. Ja, ni som har trädgård fattar ju.
Det är klart att det är värt det, jag vill inte påskina att jag hellre skulle vara utan trädgård. Fast vad gör man med all sin tid om man inte har en trädgård förresten? Enbarnsfamiljer i lägenhet, vad katten gör de med all sin tid egentligen? Det brukar jag fundera på.
Planen för kvällen är ungefär den här: försöka att inte avlida, försöka att inte avlida, försöka att inte avlida samt försöka att kurera solstingshuvudvärken med hjälp av rollokolor, varmt skumbad och Sigrid Combüchens "Spill" som jag läser lite som poesi; lite då och då.
Dock: har både fått färg på kinderna och solsken i blick och det känns ju alltid bra.
11 kommentarer:
Vi har trädgård. Vi brukar sitta i trädgården och titta på när grannarna drar igång den ena trädgårdsprojektet större än det andra. För tillfället nöjer vi oss med att ta hand om gräsmattan och bokhäcken, som löper runt tomten.
Jag fattar inte det. Jag plockade fram maskrosupprotaren för någon vecka sen, och plötsligt hade det gått sex timmar. Och jag hatar inte ens maskrosor.
Vi sitter och lyssnar på sorlet från gatorna med fötterna på balkongbordet och älskar att inte ha en trädgård. Säger jag nu ja. Vänta ett par år bara så kommer jag grina av trädgårdslängtan.
Jag försöker också att inte avlida. Av träningsvärk och trötthet efter att ha satt upp väv för att väggarna ska bli släta, spacklat, slipat och spacklat snickerier, målat tak och målat väggar i vardagsrummet. Lika beroendeframkallande men inte lika soligt som i trädgården tyvärr ;-)
"Enbarnsfamiljer i lägenhet, vad katten gör de med all sin tid egentligen? Det brukar jag fundera på." - skrotar runt, pillar oss i naveln och drömmer om att ha en trädgård. På ett ungefär.
Har en massa tid till aktiviteter som ger energi istället för att kämpa med en trädgård som tar en massa tid och ändå genererar mest dåligt samvete! Tack för att du påminde mig om en av anledningarna till att vi valde att flytta till lägenhet igen! (vi brukar säga att vi faktiskt tillbringar mer tid utomhus när vi bor i lägenhet än när vi bodde i hus)
I can tell ya! Vi dricker latte en masse, jobbar som fan, leker med det enda barnet, svär när vi måste handla ny toastol för den gamla gick sönder sen reser vi skit mycket. Sweet life :)
Dricker latte och läser på gården med endabarnet leker med kompisar, klättrar i klätterställningen med barnet, gräver i sanlådan, cyklar på utflykter, åker till badhuset, äter glass på balkongen. Bygger lego timme efter timme och massor av tid åt träning och gemenskap både som familj och som äkta par :-) Och som Emma ovan skrev, reser så mycket som det bara går!
Och jag brukar tänka att "familjer med fler barn och dessutom hus, hur sjutton hinner de med allt?"
Fast jag VILL ju ha trägård. Vi har ju provat livet med lägehet och vatrives. (Sakar e bokstav på tagetbordet, gissa vilke?)
För mig är det lyx att ha trädgård och äve om det följer jobb på det så är det härligt jobb. Slipper ju gå på gym iaf! ;-)
Man blir kanske effektivare för varje barn? Jag kan inte för mitt liv förstå vad jag gjorde med all min tid innan jag fick barn?
(Och jag har flera gånger tänkt, men inte sagt högt, "vaddå 'inte HINNER?', du har du inga barn? Vad ska du annars göra?")
Skicka en kommentar