Noa kom hem idag från leksaksdagen med en helt ombyggd Beyblade. De går ju att ta isär och bygga ihop med olika delar, och han hade bytt delar med en kompis och några äldre barn, så hans förut rätt så bra Beyblade kom nu hem och var inte riktigt lika bra. Det fick mig att fundera: bör man lägga sig i?
För å ena sidan är det ju klart att de stora barnen drar fördel av de små i såna här situationer. Vad har ett barn som inte ens fyllt sju år att sätta emot när han äntligen får leka med de stora barnen - på deras vilkor? Men å andra sidan: jag vill inte vara den mamman. Hade det handlat om dyrbara saker, eller att han uppenbart blivit lurad och förd bakom ljuset på ett allvarligt sätt, då hade det varit en sak. Men nu? Nej.
Dessutom är det ju någon slags läxa för honom också. Att man ska stå på sig. Att man får se efter sina saker om man tycker att det är viktigt. Och att ibland kan själva bytandet och pysslandet vara det roliga, oavsett resultatet efteråt. Det finns väl något nyttigt med det också.
Och Emmy har fått mörka fläckar på tänderna och jag har sån jävla ångest, för tänk om det är karies?! När jag googlar verkar det som att hennes astmainhalatorsmask (vad heter det egentligen?) kan vara boven i dramat. Men ändå. Hål i tänderna är ju ett worst case scenario som jag helst slipper. Jag skulle faktiskt skämmas ihjäl.
Ja, men vi kör väl något om yngsta barnet också då? Ettåringen som är just en typisk ettåring. Jag har så svårt för den här åldern, för visst är hon underbar när hon tultar omkring och småspringer och busar och härmar och leker och är supercharmig. Jättehärligt. Men samtidigt är det så mycket bus och undersökarvilja och VILJA och bestämdhet och en ettåring förstår ju inte när man pratar med dem. De bara vill. Gör. Förstör.
Idag har hon rivit sönder hela sin frukostsmörgås och spridit ut den i vardagsrummet (ja, vi äter frukost där), hon har demonstrativt kletat in mat i håret efter en busig blick på mig, hon har hällt ut min handväskas hela innehåll på hallgolvet, hon har stängt in en katt på en toalett, hon har smetat banan på alla matkassar i affären, hon har gömt vår fjärrkontroll och närapå haft sönder Emmys glasögon. Pust.
Ettårsåldern är inte min favoritfas helt enkelt.
4 kommentarer:
Min dotter har också mörka fläckar på tänderna (skäms också). Vi har varit hos tandläkaren som säger att det inte är karies, men inte riktigt kan säga vad det kommer ifrån. Tandläkaren undrade om vi har egen brunn med vatten med hög järnhalt, men så är det inte.
Kommer ihåg bokmärkesbytande och kulspelande. Ibland gick det bra, ibland inte. Jobbigt, men inget trauma direkt.
Bytandet måste man nog igenom på egen hand. Både som liten och större. Jag har starkast minne av när jag lurade av en mindre unge ett stort glitterbokmärke. Det stirrade på mig från albumet och jag bytte det snart vidare. Det var nog mer lärorikt för mig att vara på den sidan, så kanske har Noa hjälpt någon unge att utveckla ett samvete.
På mig fattades ett ämne i emaljen på mjölktänderna. Jag hade amalgam i ALLA tänder. Brorsans unge har samma och hon har fått sina tänder "plastade" så att de fått som en extraemalj. Och våra permanenta tänder är bra. I vilket fall - borsta INTE extra noga och mycket ifall det skulle vara det. Då borstar ni kanske sönder emaljen ännu mer!
Och ettårsåldern. Jag ser inte fram emot den igen. Folk brukar inte förstå men för mig är den värre än alla trotsåldrar. Rörliga och viljestarka ungar som varken går att hota eller muta. Brrrr...
När jag var i ungefär samma ålder som Noa, så blev jag avlurad alla mina puttekulor av en kompis storebror. Minns skammen.
Förra föräldramötet så frågade en pappa om skolans regler gällande kulor, då hans son blivit lurad ordentligt (han så dock att sonen inte verkat bry sig 'men ändå').
Pappan var han som lurat mig.
Jag ångrar lite att jag inte sa något.
Sen karma?
Skicka en kommentar