Jag hatar såna här dagar. När jag vaknar och är ledsen, känner mig värdelös och kass. Dålig, trist, hemsk. Det värsta är att det inte finns något fog för det. Inget alls. Ingenting har ändrats sedan igår kväll då jag var mitt vanliga glada jag. Ingenting.
Ändå är det närapå gråtfest här hemma idag. Sådär riktigt ingen vill ha mig, ingen tycker om mig-ömkande. När jag vet att det inte är sant. När jag för bara tolv timmar sen var nöjd och lycklig. Jag förstår inte.
Kanske är det någon dröm som hänger kvar? Något jag inte minns, men som har försatt mig i en sinnesstämning som inte har någonting med det verkliga livet att göra? Jag kanske drömde att alla mina kompisar sa upp kontakten, att min man lämnade mig och mina barn förnekade mig och jag tappade allt hår och vägde 220 kilo? Jag kanske drömde att jag mördade någon och att jag nu ska åka i fängelse för resten av mitt liv? Jag kanske drömde att Swedish House Mafia INTE ska lägga ner?
Jag vet inte. Den här känslan av värdelöshet är enormt svår att skaka av sig. Jag förstår inte hur man gör? Och jag tänker på alla som är deprimerade, som varje dag går omkring i ett moln av känslor som de kanske vet inte är logiska men som de ändå inte kan övervinna. Och så säger folk att de ska rycka upp sig? Herregud vilken pärs det måste vara, att slåss både mot sitt tillstånd och mot folks idioti.
Jag är ju inte deprimerad, inte alls. Jag är glad och lycklig och undrar bara varför jag vaknat upp såhär ledsen idag. Men imorgon, eller kanske senare idag till och med, kommer jag vara mig själv igen och jag vet att jag har en jäkla tur. Någon deppig dag. Jämför det med ett konstant tillstånd. Fy fan vad det måste vara hemskt.
11 kommentarer:
Det värsta är kanske inte ens att må dåligt utan att vara nere så länge att man knappt märker det. Det blir ett normaltillstånd och man minns inte ens längre hur det var att känna annorlunda. Vilket i sin tur leder till att det här 'må bättre' blir märkligt, vad innebär det att må bra?
Ja vad är det som händer sådana dagar? Kanske är det bara hjärnans kemi som bråkar med oss.
Låter som PMS. Finns tabletter att få om det behövs. You can't fight the hormons. Det är de som bestämmer humöret, tyvärr.
S.W - du har så rätt. För mig som mår bra oftast blir det ju så tydligt med såna här dagar, men det är ju klart att det inte alls är självklart för andra vad ett "normalt" välmående innebär.
LisaM - ja, kanske det? Någon märklig dipp i något ämne kanske? (kan inget om sånt)
Hur man gör? Är det engångsföreteelse kanske man bäddar ner sig med något gott att äta och något kul att läsa eller titta på och liksom njuter av att må kass.
Vill man ta sig ur det så tar man en promenad. Bra mat, lagom med sömn, frisk luft och motion. Det är första steget. Och ja, jag inser hur präktig jag låter.
Så sannt S.W.
Jag har varit deprimerad två gånger, varav en gång rätt ordentligt, men ingen av gångerna insåg jag det förän långt efteråt. Det var ett normaltillstånd av likgiltighet och livsleda som jag inte alls kunde ställa mig utanför och "diagnostisera".
Egentligen är det kanske avsaknad av dåliga dagar man ska se upp med. Det är nog de enda perioder i livet jag inte riktigt upplevt att jag haft sådana. Jag hade enstaka bra dagar istället. Eller bättre i alla fall...
Känner igen mig i allt. Mest i flera av kommentarerna. Normaltillstånd... Fick mig för första gången att tänka att det kanske skulle vara värdefullt att prata med andra i liknande situation. Brukar skygga för det.
Hälsningar från en av dina (Ellens) följare på Twitter.
Det där var riktigt intressant, Hanna. Att det är avsaknaden av dåliga dagar som är det farliga, som är varningstecknet. Jag har inte tänkt på det, men så rätt det är.
åh jag vet det är helt fruktansvärt. det enda man kan göra är att äta en massa skit o kolla på en massa skit och hålla ut tills det släpper.
förresten: "Jag kanske drömde att Swedish House Mafia INTE ska lägga ner?" AHAHAHA. word.
Man vänjer sig. Och mår man såhär jämt finns det finfina diagnoser och mediciner som gör att man blir helt känslolös ist. Skitbra om man vill kunna slå ihjäl flugor eller söta möss som gnagt sönder ens sophink..
Ja fy fan.
Jag har kortvariga (oftast hormonella) dippar, och insikten om att de är just dippar, inte hur jag egentligen känner, har fått mig att klara av dem mycket bättre. Inte så att jag bara kan skaka av mig känslorna och vara som vanligt, men jag kan numera stoppa mig själv från att grotta ned mig i negativa tankar, eller älta saker, för jag vet att jag inte ser klart just då.
Till anonym twitterföljare: Har du läst The Bloggess blogg? Hon är sjukt rolig, och läsvärd bara för det (Kolla upp inlägget "Giant metal chicken"), men hon har också återkommande depressioner hon skriver om. Hennes vapen mot dem (utöver medicin osv) är också att intala sig själv att "depression lies" Hennes blogginlägg om depression, och främst kommentarerna, är klockrena.
Skicka en kommentar