I den lilla byn Apfelbachen...

Först ett långt konstaterande: jag har bråkat med alla i min familj idag. ALLA. De har förvisso bråkat med mig också och de har varit jobbiga mot mig men så har vi varit sams också. Vi har gjort delar till ett pepparkakshus och vi har byggt en svinstor snöborg och haft snöbollskrig. Under vilket jag råkade putta Emmy så hon stukade handen och vi faktiskt ett tag befarade att den var bruten. (Det känns viktigt att poängtera här att vi var sams vid det tillfället.) Sen har vi gjort calzone, sett på film och varit jättesams. Och sen bråkat igen. Puh. Jag har skrattat, gråtit, svurit och surat. Men nu är dagen över och framför allt: pepparkakshuset är klart!

Vi gör ju ofta en liten by och i år är inget undantag. I år finns det även en historia med de fina bilderna (låtsas gärna att hela pepparkaksbygget gjordes i total harmoni och att vi inte lyckades ha sönder samma takdel - fast i två olika versioner - och sådär. Så, låt oss börja. 

Välkommen till den lilla byn Apfelbachen. Här är det väldigt idylliskt må ni tro, med den gamla kyrkan mitt i byn.

Där anordnar kyrkoherden varje år en konsert och samlar in pengar till de fattiga. Han är helt okej, den gamle kyrkoherden Edward. Han dricker lite mycket och tycker om att grymta på barn som pallar äpplen i hans trädgård, men när det gäller så står han alltid på barnens sida.

 Kyrkoherde Edward behövs, för trots att byn ser så idyllisk ut är den väldigt segregerad. De fattiga bor på ena sidan av kyrkan och de mer välbärgade bor på den andra. Allra längst ut bor de gamla systrarna Gerta och Berta. De bor i två fallfärdiga små hus i stadens utkant och borde egentligen kanske bo i samma hus för att spara pengar, men trots att de står varandra nära trivs de med att ha sitt eget boende. Gerta tycker om att dricka kaffe och Berta vill ha te och Gerta tycker att Berta alltid har det så onödigt varmt i sitt lilla vardagsrum. Dessutom vill nog ändå ingen bo i deras små fallfärdiga hus, så de bor kvar där som de gjort så länge de båda kan minnas.

På andra sidan staden bor som sagt de som har det lite bättre ställt. Vera, kvinnan i rött vid kyrkan, är ensam sedan några år tillbaka, skilsmässa - inte dödsfall, men trivs så bra i sitt hus i de gamla medelklassområdena närmast kyrkan. Där har hennes familj bott i generationer och hon ryser lite vid tanken på att flytta någonstans där hennes trädgård inte längre skuggas av klocktornet. Ibland när hon vaknar ensam och saknar barnen som flyttat hemifrån ett efter ett så finner hon tröst i att kyrkan fortfarande basunerar ut tiden. Hon tycker att det känns tryggt och hemtamt i en värld där allt egentligen ändras alltför fort för en gammal akademiker som hon. 

I nästa kvarter bor familjen Wassel. De är inte hemma över jul eftersom de tycker att julen är en förlegad tradition. Familjen Wassel bor på de gator som Vera ibland lätt föraktfullt kallar "nyrika". Deras hus är rätt nybyggt och saknar den äkta "Apfelbachenkänslan", men familjen Wassel bryr sig inte. De är nöjda med sin centraldammsugare och flotta utsida. Det ska vara vitt och fräscht, sa fru Wassel när de byggde. De brukar sucka när de ser ut över hus liknande Veras från sin toppmoderna övervåning. Så mycket potential om gamlingarna i husen bara orkade rycka upp sig och åtminstone måla om eller något, så brukar de säga. Fast inte nu förstås. De är ju på Gran Canaria nu, förväntas åter först efter nyår.

Men på detta, på alla dessa människor, tänker kyrkoherde Edward inte just nu. Han irriterar sig lite på att hans kusin Otto inte kan hålla takten på saxofonen och på att stämmorna i "O helga natt" låter lite falska. Han vill verkligen samla in ordentligt med pengar i år. Tiderna blir tuffare och tuffare och i år är det rekord, eller en bottennotering snarare, när det gäller hur många familjer som bett om lite bidrag till barnens julklappar. Hå hå, ja ja, tänker han och ser sig lite småsorgset omkring. De tuffare tiderna kommer även till vår lilla by. Men än har vi det bra i Apfelbachen, det har vi ju. Kyrkan står fint där den står, vi har rikligt med snö och nog kommer tomten i år också. Som alla år förut.